Har vi gett upp de marockanska barnen?

Foto: Urban Andersson / URB
Taha och Azaraf hänger vid Björns trädgård i Stockholm, ett känt tillhåll för de unga marockanerna.
NYHETER

Politikerna flockas på Medborgarplatsen för att visa sitt stöd för ensamkommande afghaner. Men bara ett stenkast därifrån finns ungdomarna som ingen bryr sig om.
Har Sverige gett upp kampen för de marockanska barnen?

SÖDERMALM. Taha har trådlösa hörlurar och Ray Ban-solglasögon som vilken tonåring som helst men det breda leendet är fläckigt och ser ut att vara äldre än hans knappa 18 år.
Han snappar åt sig en papptallrik med grönsaksgryta, köttbullar och vitt bröd, som delas ut av en av de få frivilligföreningar som bryr sig om de marockanska ungdomarna i Stockholm.
– Jag har ett hvb-boende där jag brukar sova, på Lidingö. Men jag är här hela dagarna och gör inget särskilt, säger han och pekar omkring sig i parken Björns Trädgård vid Medborgarplatsen, ett känt tillhåll för hemlösa och missbrukare som numera samsas om bänkarna med de så kallade gatubarnen. Enligt polisen en grupp på runt 200 ungdomar med nordafrikanskt ursprung, som mer eller mindre lever på Stockholms gator, vissa bara 10–11 år gamla.
Många har likt Taha drivit runt i Sverige i flera år.
Utan mål eller mening, likt Oliver Twist-kids fast i snodda Nike-kläder.

Placerades förr i spinnhus

Myndigheterna står handfallna. Något liknande har det svenska samhället inte sett sedan 1800-talets fattigbarn. Fast då plockades småkriminella pojkar i alla fall upp ur rännstenen och placerades på spinnhus och i arbetsstugor.
Nu verkar ingen ens ha någon plan.

Foto: Urban Andersson
Taha från Marocko har varit i Sverige i tre år, både i Göteborg och Stockholm. Men han har ingen plan för var han ska ta vägen härnäst.

Bara ett stenkast därifrån, tvärs över Götgatan pågår sedan två veckor visserligen en brinnande kamp, men för några andra unga. Här har afghanska ensamkommande demonstrerat på Medborgarhusets trappa i över en vecka. De formar sina händer som hjärtan och håller upp plakat: ”Skicka oss inte i döden”.
Mehdi Mohammadi, 19, har suttit på bussar i över tio timmar från Filipstad för komma hit och sittstrejka. Han ser nedstämd ut, och säger att han är livrädd för att bli utvisad till Afghanistan.
– Då dödar jag mig själv. Bättre att dö än att leva där, säger han.

Försökte begå självmord

Han har varit deprimerad i Sverige. Försökte ta sitt liv med en snara för några månader sedan och visar ärren där han skurit sig på armar och överkropp. Nu får Mehdi ångestdämpande Atarax. Det hjälper lite. Men han får inte gå i skola och har ingenting att göra innan första intervjun med Migrationsverket om två veckor. Den som han väntat på i ett år och nio månader.


Man kan säga att detta kvarter, mitt på det som brukar hånas som pk-Södermalm, just nu är ett mikrokosmos av den nya, stränga svenska asylpolitikens följder.
Här krockar ministerplattityder som ”har man inte rätt att vara här ska man lämna landet” med verkligheten på skitiga storstadstrottoarer.
Och allt speglas i dessa oroliga tonårsögon.
Taha och Mehdi är bara två exempel.
Men det är något som skiljer dem åt.

Foto: Urban Andersson
Afghanske Mehdi Mohammadi visar ärren där han skurit sig. Han har mått dåligt efter att ha väntat på att få intervjuas av Migrationsverket i snart två år.

På ena sidan Götgatan finns ungdomarna som organiserat sig och får besök av toppolitikerna Jonas Sjöstedt, Gustaf Fridolin och Gudrun Schyman som visar sitt stöd på sociala medier.
De unga afghanerna uttalar sina drömmar om framtiden i Sverige på närmast perfekt svenska, är välanpassade och klär sig trendigt. De backas upp av en röststark lobby av tusentals lärare, akademiker, psykologer och mediepersonligheter som talar för deras sak.

”Kämpar inte för kriminella”

Inom den stora Vi står inte ut-rörelsen har det pågått diskussioner om huruvida kravet på amnesti ska omfatta även de ensamkommande marockanerna.
Det vill inte alla aktivister.
”Jag kämpar inte för dem som inte söker asyl och blir kriminella. Tyvärr. För mig blir det fel” skriver någon i Facebookgruppen.
Andra menar att det är svårare att vinna opinionen om man fokuserar på de trasiga gatpojkarna istället för ”våra afghanska ungdomar”, som ju är lättare att tycka om.
I botten handlar det kanske om att de för de ensamkommande afghanerna på Medborgarplatsen ändå finns något slags hopp.
Det gör det inte för de glömda gatubarnen.

Poliser jag pratar med är uppgivna.
Pojkarna rymmer från familjehemmen de erbjuds. Grips av igen, förs till socialjouren. Blir inlåsta på institution ett tag. Körs iväg över halva landet, till ordnat boende på Gotland. Tolv timmar senare är de tillbaka i Stockholm igen, och ingen vet hur det gått till.
– Vi måste ha helt andra glasögon på oss för att förstå de här barnen, för de lever ur hand i mun. De vill inte vara en del av samhället. De kan ha tio olika identiteter och namn, och vill inte bli registrerade utan segla under radarn. Så har det varit sedan de var små, säger Jonas Trolle, biträdande lokalpolisområdeschef på Södermalm.

Vi måste ha helt andra glasögon på oss för att förstå de här barnen

Under sommaren larmade polisen om en skenande brottslighet bland lösdrivande småkillar i Stockholm. Grövre personrån, inbrott och misshandel. En person som blev bestulen på sin mobiltelefon i en bar fick ett slag i ansiktet, någon annan hotades med ett knivliknande föremål. Bara under en enda natt i juli greps sex misstänkta barn, alla under 15 år och enligt ett yttre befäl i tjänst bland annat en 9-åring beväpnad med knogjärn.
Ärenden som hamnar hos socialtjänsten. Som i sin tur inte kan göra mer än att placera minderåriga i ett boende. Det dröjer inte länge innan de är tillbaka på gatan igen.

Foto: Felipe Morales
De ensamkommande afghanska ungdomarna på Medborgarplatsen har demonstrerat i två veckor.

Se över socialtjänstlagen. Tvångsvårda. Bygg statliga svenska barnhem i Marocko. Skicka hem dem.
Lås in dem på insitution!
Förslagen haglar men i stort sett har inget hänt på de fem år som gått sedan pojkarna först dök upp i svenska storstäder.
Till och med SOS Barnbyar har tittat på möjligheten att starta verksamhet på plats i Sverige för gruppen, men konstaterat att den är ”för svår att nå”.

”Måste lära sig nya beteenden”

Lotta Husberg som själv varit god man åt många ensamkommande och utbildar andra gode män, är övertygad om att fler låsta platser på statliga ungdomshem, SiS, är enda lösningen just nu, något som inrikesminister Morgan Johansson också varit inne på.
– Vi är lite rädda för att låsa in barn i Sverige, men vad är alternativen? Vill vi ha barn på Plattan? Vad tror folk att de här barnen gör på gatorna egentligen, går runt och ber om lite äpplen och godis? Nej, de boffar lim och gör tjänster som varken du eller jag skulle göra. Vi måste låsa in dem, inte för vår skull utan för deras egen skull, säger Lotta Husberg.
Det handlar om avprogrammering, menar Lotta. Barn som levt på gatan i stora delar av sitt liv måste lära sig nya beteenden. Det är ingen quick fix.
Lotta var bland annat god man åt Amin, den 12-årige pojken som blev känd i svensk media efter att han brottats ner brutalt av väktare på Malmö Central 2015.

I Katja Wagners nyutkomna bok ”Pojkarna och de ensamma poliserna” om de marockanska ungdomarna följer hon Amin efter händelserna.
Han placeras just på SiS-hem, utanför Göteborg. Saker förändras sakta. Han lär sig läsa, går i skolan, blir ”månadens miljökämpe” på ungdomshemmet.
Kapitlet om honom avslutas med att han äter jordgubbstårta och dricker saft i en villaträdgård, som vilket svenskt barn som helst. ”Jag älskar pussel” säger han i boken.
Nu får jag veta från olika, tillförlitliga källor att Amin är tillbaka på gatan. Flera personer har träffat honom i Stockholm under sommaren.
Är han tillbaka där han började igen?

Foto: Urban Andersson
Taha och Azaraf städar efter sig i Björns Trädgård, där de får mat från frivilligföreningar några gånger i veckan.

Taha och Azaraf försvinner plötsligt blixtnabbt från bänkarna i parken, efter att en äldre kille sagt något ohörbart till dem. Kanske varnat dem för att prata med media.
Både polis, socialtjänst och frivilligorganisationer misstänker att en del av barnen lever under ”människohandelsliknande” förhållanden. Att det finns personer som mer eller mindre tvingar dem att begå brott.

Azaraf är liten och tanig, och säger att han tog sig till Sverige genom att åka under lastbilar. Han har bara varit här i tre månader, men kan redan göra sig förstådd på svenska. – De här barnen är smarta, men på lite andra sätt. De lär sig psykologi. Ett gatubarn är bättre på att läsa av människor än en psykologiprofessor, säger Abdelfattah ”Abbe” Maagbi, som delar ut mat till killarna ikväll tillsammans med sin fru Pernilla. Abbe är själv före detta marockansk gatpojke, och var som tonåring hemlös och föräldralös i Spanien där han stal mat för att överleva. Även här i Sverige har han varit kriminell, även om han nu vill lämna sitt gamla liv. I dag vill han ge tillbaka till det svenska samhället. Han jobbar inom hemtjänsten och hjälper de unga marockanerna.

De som är precis som han var en gång. Annars är det svårt att hitta något större engagemang bland svenska folket.

Foto: Urban Andersson
Abdelfattah ”Abbe” Maagbi har själv varit gatubarn och kriminell. Nu har han startat föreningen We don´t wait för att hjälpa ensamkommande barn.

Till skillnad från de afghanska ungdomarna, som gjort allt för att komma in i samhället, har bilden av de ohyfsade, otacksamma gatubarnen spridits. Främlingsfientliga krafter har blåst upp hat mot ”marockanskt gatuslödder” som debattören Katerina Janouch uttryckte det på Twitter.
Som om ingen vill veta av dessa pojkar.
Inte ens hemlandet Marocko.
Trots påtryckningar och förhandlingar med den marockanska regimen har svenska regeringen misslyckats med planerna på att utvisa dem.

Skuldbelägg inte barnen för att det inte fungerar.

Enligt en rapport från Barnrättsbyrån från 2016 har marockanska ambassaden inte lämnat ut en enda resehandling till någon av de ensamkommande ungdomarna. Inrikesministeriet sägs vara överhopat med id-ärenden från olika länder i Europa som har samma problem som Sverige.
– Skuldbelägg inte barnen för att det inte fungerar utan försök hitta andra lösningar, säger Elin Wernquist, generalsekreterare för Barnrättsbyrån, som hjälper barn gentemot myndigheter.
Hon tror inte att fler låsta SiS-platser är någon långsiktig väg att gå, utan bara ett sätt att släcka bränder. För utvisningshotet hänger fortfarande över killarna så fort de fyller 18 år, inlåsningarna blir bara en förvaring.

Nu finns oron att hopplösheten som många marockanska ungdomar känner även ska drabba den afghanska gruppen, de som ännu hyser föreställningar om att få stanna i Sverige, menar Elin Wernquist.
– Nu får allt fler av dem avslag och det finns ingen plan för dem heller, förutom den hårda handen: ni får inte vara här.