Vart tog Sveriges röst i världen vägen?

Utrikespolitikens Björn Ferry vågar inte sticka ut längre

Carl Bildt har alla förutsättningar att vara utrikespolitikens Björn Ferry.

Så varför så försiktig i regeringens utrikesdeklaration.

Vart tog Sveriges röst i världen vägen?

Foto: Foto: Scanpix
Carl Bildt i talarstolen under riksdagens utrikesdebatt.

Carl Bildt älskar att synas och stå i centrum. Han är klok och fyndig. Inom sitt arbetsområde är han oerhört kunnig och kompetent. Precis som Sveriges färske OS-medaljör.

Men när Bildt från talarstolen i riksdagen läste högt ur den tolvsidiga utrikesdeklarationen kändes det långa stunder som han hellre suttit på ett flyg på väg till någon världsmetropol med dagens exemplar av International Herald Tribune i näven.

Pliktskyldig

Pliktskyldigt rabblade han snabbt upp en rad områden som är viktiga för Sverige. Följda av en trave till intet förpliktigande löften av typen att Sverige ”ska fortsätta verka för frihet från förtryck”.

Bildt lät inte ens riktigt engagerad under de första tio minuterna som han ägnade enbart åt att hylla EU. Han dagsform var definitivt inte i nivå med Björn Ferrys.

Intrycket blev att Bildt tycker att EU och Sverige numera är ett. Det finns inget behov av en exklusiv svensk utrikespolitik. Det är ”genom EU som Sveriges röst får tyngd.” En utveckling som Bildt beskrev som ”naturlig och önskvärd”.

Är det därför Bildt på sistone blivit så försiktig? Inget får sägas som kan störa enigheten inom EU. Ska Sverige sticka ut så sker det inom slutna rum och med tyst diplomati.

Dimridåer

Jag saknar den Bildt som är en hejare på att leverera oneliners och tala befriande klarspråk i en värld fylld av dimridåer och dammiga farbröder.

Med sitt extrema fokus på att EU ska bli en allt mäktigare aktör på världsscenen känns det som Bildt bryter mot en svensk tradition av att våga säga ifrån oavsett allianser. Att vara en självständig röst i den rika världen med ett rättvisepastos som också kan se saker ur de fattigares synvinkel.

Jag vet inte om Olof Palmes ”diktaturens kreatur” är gångbart i dagens värld men Bildt har gått väldigt långt åt andra hållet.

Jämntjock smet

Helt i onödan tror jag. Eller klarar EU inte av frispråkighet?

Måste Sverige offra sin röst för att underlätta EU:s enighet?

Maktförskjutningen till Bryssel gör att utrikespolitiken hamnar ännu länge bort från vanliga väljare. Blir diffus och osynlig.

Jag hittar inte en rad i utrikesdeklarationen där Sverige sticker ut hakan. Det mesta är en jämntjock smet av självklarheter. Kliniskt fritt från temperament.

Möjligen undantaget meningen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (inom EU)”.

Rätt långt från den alliansfrihet jag inbillar mig att många svenskar fortfarande tror att Sverige hyllar.

Kan bli valfråga

En möjlighet finns att utrikespolitiken kan bli en valfråga i höst.

Den rödgröna oppositionen försökte i debatten presentera sig som ett tydligt alternativ till alliansen. De lyckades inte.

Visserligen delade Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, och Bild i debatten friskt ut verbala rallarsvingar mot varandra men jag är övertygad om de båda tycker lika i betydligt fler frågor än Mona Sahlin och Lars Ohly.

Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern gjorde stor sak av att de är överens på 64 punkter.

Med vad hjälper det att fördöma Turkiets folkmord på armenier 1915 när de inte kan ge besked i dagens två största frågor.

Ska Sverige vara kvar i Afghanistan eller inte? Vilken EU-politik ska de rödgröna driva?

Bildt fick upplagt smashläge och utnyttjade det. Oppositionen gör nog klokt i att snabbt täppa till den blottan.

avWolfgang Hansson