En likasinnad eller en komplett motsats?

Uppdaterad 2024-06-20 | Publicerad 2008-01-08

Varje kväll när jag har slutat jobbet brukar jag promenera över gatan till biblioteket för att läsa i lugn och ro. Just i dag försöker jag läsa Karin Boyes gamla klassiker från 1940, Kallocain.

Anledningen till att jag i dag försöker att läsa och inte lyckas är för att det sitter en mycket vacker och späd flicka mitt emot mig som verkligen rubbar mina cirklar. Hon har mörkt hår och en stor brun kofta på sig. I håret har hon en gul blyertspenna. Jag tänker att den får henne att se smart ut. Kanske är hon ett geni. Eller så ville hon bara se till att hon visste var hon hade den.

Jag tänker också att det är just en sådan tjej jag skulle vilja träffa. Någon som skiljer sig från mängden, är seriös och självständig. Sitter på biblioteket och studerar i jakten på att nå sina mål i stället för att vara ute och ränna och hitta på ofog. Fast och andra sidan kanske hon inte har några vänner och då finns risken att hon kan bli för klängig i en relation. Sådant är aldrig tilldragande. Inte ens tanken vill behandlas utan studsar ut i atmosfären igen.

Undrar vad hon gillar för något. En likasinnad eller en komplett motsats? Undrar vad jag är. Jag vet bara att jag vill lära känna henne och att jag måste göra något och det fort. Innan hon går. Men personifierar jag inte patetism genom att ta raggandet till bibliotek också. Alla andra ställen är sedan länge avverkade utan något speciellt framgångsrikt resultat: Internet, caféer, biografer, restauranger och krogar.

Jag bestämmer mig för att testa lyckan. Jag säger krystat: ”Hej”. Hon lyfter blicken och ser undrande ut. Hundradelen senare öppnas dörren till rummet och plötsligt lyser hennes uppsyn upp. Hon har ett vackert leende. En perfekt tandrad och två perfekt placerade smilgropar. Hon reser sig upp och utbrister: ”Men älskling, vad gör du här?”. Jag slänger blicken bakåt och möter en solbränd muskelbyggare. Han går fram till flickan, tar henne i sina armar och kysser henne. Hon packar sedan ihop sina saker och tillsammans går de ut från biblioteket, hand i hand.

Jag blundar och önskar att ett piano ska falla ner över mig och göra slut på eländet.

Kim Ekholm