”I dag är jag medveten om min egen dödlighet”

NYHETER

Jobbet som krigs- korrespondent har gjort Johanne Hildebdrandt mer ödmjuk

Foto: Inte lika våghalsig Livet som krigskorrespondent har förändrat Johanne Hildebrandt. ”Jag är något mindre naiv och väldigt mycket mer ödmjuk inför det liv man lever här”, säger hon.

Hon har på sig sin enda klänning och vill inte att bilden ska bli för gullig.

Före detta krigskorren Johanne

Hildebrandt fortsätter att gestalta den starka kvinnan.

– Men i dag är jag inte så våghalsig längre. Man är smärtsamt medveten om sin egen dödlighet, säger författaren till Freja som i dag börjar publiceras i Aftonbladet.

1. Varför ska man läsa ”Freja”?

– Bronsåldern är skandalöst styvmoderligt behandlad, trots att vårt moderna samhälle börjar ta form då. Det var en tid rik på myter och folk hade det bra. Samtidigt ger ”Freja” en helt annan bild av historien. Historien är manlig och boken är kvinnligt skriven för att ge en kick.

2. Hur fick du idén till en bronsåldersbok?

– Jag läste Iliaden när jag var 12 år, om myter och belägringen av Troja, en oerhört bra bok. När jag kom till Balkan under kriget insåg jag att inget har förändrats sedan dess. Arketyperna träffade jag där, vid fronten. Men på Balkan hade gudarna andra namn – EU eller Clinton.

3. Hur mycket är sant – gick det till så här under bronsåldern?

– Det häftiga med bronsåldern är att man inte vet, men hur de levde och bodde, alla sådana detaljer stämmer. Jag har haft en faktagranskare som är doktor i bronsålderskulter.

4. Hur levde kvinnorna?

– Under bronsåldern hade kvinnorna den högsta medelåldern i historien. Man hade det riktigt bra. Det ser man också på hällristningarna där kvinnor ofta avbildades som prästinnor.

5. Är du helt inne på bronsåldern även i vardagen under skrivperioderna?

– Nej. Och jag skrev färdigt ”Saga” i går. Nu är det dags att göra något helt nytt. Men först ska jag vara social, träffa människor igen. Jag har plågat grannarna med frågor om omvärlden tillräckligt länge nu.

6. Vad är du i första hand, författare eller journalist?

– Schizofren! Ha, ha. Nej, jag är nog författare, med lystern för journalistiken. Jag är så sällskapssjuk och har suttit ensam så länge att jag funderar på att börja på tv igen.

7. Beskriv dig själv som person innan du åkte till Balkan 1991?

– Rookie. Energisk, robust, egensinnig. Naiv.

8. Och vilka egenskaper har du tillfört dig själv efter åren som krigskorrespondent?

– Jag är något mindre naiv. Och väldigt mycket mer ödmjuk inför det liv man lever här. Inför vardagen. Jag fick med mig att jag har respekt för folk oavsett var de kommer ifrån.

9. Vad skulle du göra om din 9-årige son skulle vilja bli krigskorre?

– Jag skulle nog följa med honom om jag inte kunde förhindra honom. Min mor var cool. Hon gav mig 15 000 kronor i startkapital. Jag skulle nog ha en mer ansträngd syn på det hela.

10. Vem har gjort starkast intryck på dig?

– I hela världen? Tre kvinnor. En kvinna i Mogadishu under inbördeskriget. Det var anarki och kaos och alla hade flytt men hon stannade kvar och tog hand om ett barnhem. Sedan Aida, min kompis på Balkan som är enastående stark. Och en av ordförandena i RAVA, Revolutionary Women of Afghanistan. Hon var superbright och kunde säga: ”Jaså, är ni jämställda i Sverige? Er statsminister, är han en kvinna?”

11. Vilken är den viktigaste kvinnofrågan i dag?

– Lika lön. Det skulle visa på allvar om man började värdera bägge könens arbete lika mycket. Själv har jag alltid tagit ohämmat betalt. Jag hade ju argumenten: Detta är faktiskt ett livsfarligt jobb och du bråkar om 500 eller 1 000 kronor!

12. Vilken typ av mamma är du?

– Jag bakar inte. Vi reser och jag förklarar hur livet är. Sonen är i frågeåldern nu. Ungar är inte dumma. De har järnkoll i den åldern.

Snabbfakta: Johanne Hildebrandt

Britt Peruzzi