”Min dotter tror att det ska hända här - hur lugnar jag henne?”

NYHETER

Läsarna fick svar från psykologen Anders Nyman

Under den första dag då skolor och dagis är igång igen, svarade leg psykolog Anders Nyman på läsarnas frågor om reaktioner på katastrofen i Sydostasien.

Valiant säger: Visserligen är katastrofen hemsk för alla involverade, men hur psykiskt nyttigt tror du det är för allmänheten att höra varje dag ut och in om detta? Är det inte viktigt att vi hjälper till och går vidare. Tror du att media får många att må dåligt?

Anders Nyman säger: Viktig fråga du ställer som det förstås inte går att ge ett entydigt svar på. Men visst har media en viktig roll när det gäller vilka bilder som visas och vilken information som ges. Visst når vi till slut en slags mättnad som gör att vi inte orkar ta in mer, som ett sätt att skydda oss för all smärta tvingas vi stänga för att orka med vilket förstås kan få oss att fundera över hur vi reagerar, vår empati, o.s.v. Där för behöver vi varandra just nu, kanske mer än medias bilder för att komma vidare och bearbeta...

säger: Jag mår väldigt dåligt av det inträffade orkar inte se på tv eller engagera mig bör jag göra det eller e de ok o bara förtränga det hela ? kan de va nyttigt ?

Anders Nyman säger: vad du behöver är att vara med någon du känner dig trygg med, prata med, ta promenader, gå på bio, sätta en gräns för hur mycket du vill låta dig invaderas. Nu vet du vad som hänt och behöver ta en paus

Julia säger: Hej! Jag har en kompis som var nere i Thailand, när flodvågen kom. Hon och hennes familj är hemma nu, hon är kanske tuff å så... Så hon tycker det är coolt att hon nästan dog, men jag vet att innerst inne är hon rädd.

Hon vågar inte visa sina känslor, hur ska jag prata med henne? För varje gång jag börjar prata om det, byter hon ämne! //Julia

Anders Nyman säger: Vi har alla våra olika sätt att processa och bearbeta. Du måste låta din vän göra på sitt sätt och respektera henne för det, visa att du finns där och att du bryr dig det är vad du kan göra som vän, tycker jag

emmaa säger: Vad är er första åtgärd, gällande alla barn som blivit av med sina föräldrar, vad har ni för beredskap?

Anders Nyman säger: För ett litet barn kommer tryggheten och säkerheten i första hand. Man försöker hitta någon som barnet kan bo hos som barnet känner, släktingar, vänner, grannar i första hand, sen kommer kanske om behov finns hjälp till att bearbeta traumat. Och på olika sätt kommer detta arbete att fortsätta under resten av livet.

ulrika säger: Hej! Vad tycker du att man kan förvänta sig av en arbetsgivare, när någon i personalen omkommit? Gentemot övrig personal och mot den dödas familj.

Anders Nyman säger: Jag tycker att arbetsgivaren har ett ansvar att uttrycka sitt deltagande i sorgen, och beroende på hur stor arbetsplatsen är och vilka relationer som existerar, skicka ett kort, blommor, ta initiativ till samtal och i samråd med de sörjande bestämma hur övrig personal ska involveras/informeras. Att inbjuda till minnesstund är också något en arbetsgivare kan ta initiativ till.

Jocke säger: Min kompis kom hem från Thailand för en vecka sen, han har legat inne på en psyk-sjukhus för han har haft ångestattacker. Och när han nu är hemma igen å vi pratar med varandra så får han dessa attacker igen. Är det bra att han fortsätter prata om det och må så som han gör eller tycker du han ska prata med någon professionell? Jag försöker ju prata med honom så mycket jag kan å han vet ju att jag vill väl i allt jag säger.

Anders Nyman säger: Jag vet inte riktigt vad du menar med attacker. Om det är samma symtom som gjorde att han behövde vara på sjukhus behöver han fortsatt vård och kanske mediciner. Prata med honom och hans anhöriga vad han själv eller de tror är bäst för honom. Du som hans vän ska inte behöva ta ansvar för svåra ångestattacker.

Max Vem tar hand om dom på UD, som måste må dåligt efter nu så här många dagar efter varit föremål för så många arga svenskar?BR>

Anders Nyman säger: På de flesta arbetsplatser som på olika sätt är drabbade direkt eller indirekt av denna katastrof erbjuds den personal som behöver hjälp via företagshälsovården eller inhyrda konsulter för krisstöd och avlastning

lina säger: Jag har också en kompis där nere, dock är han fortfarande försvunnen. Han fanns på stranden i Khao Lak när vågen kom. Detta vet man då två av hans anhöriga hittats levande, fem är borta. Jag tror inte att han kommer tillbaka. Hur tror du hans resterande anhöriga skulle reagera om man skickade blommor senare när det är bekräftat? Tror nämligen att de inte vet vem jag är, och själv skulle jag nog reagera på ett negativ sätt om jag var dem. Det är ju väldigt vanligt att folk i samband med stora händelser ska gråta över någon de aldrig träffat, tända massa ljus mm.

Anders Nyman säger: Att höra av sig till någon som saknar en nära anhörig med ett kort, SMS, blomma, mail där man visar att man har dem i sina tankar, hur man känner den saknade , är aldrig fel, Det är inte att tränga sig på. För de som är oroliga känns det skönt att veta att det finns andra runtomkring som delar oron.

Åsa säger: Hej Anders. Jag och min familj har kommit hem från Thailand alla utan skador. Men något hände när vi kom hem för jag mår illa från morgon till kväll och har problem att äta. Gråten ligger och ibland bara bubblar det upp. Vi pratar en del hemma men kanske borde jag gå och få professionell hjälp. Vad tror du? Det börjar kännas bättre men sen ibland är man väldigt deppig igen.

Anders Nyman säger: Dina reaktioner är typiska för den som har varit med om en skrämmande händelse. Det går upp och ner och fram och tillbaka. Prata med dina vänner och anhöriga ytterligare en tid och släpp fram alla dina känslor. Släpper det inte efter någon månad kanske det kan vara på sin plats att ta professionell kontakt.

Ssandra säger: hej! jag var själv med i katastrofen och var bara metern från döden. nu vet jag inte hur jag ska bete mig i skolan. om jag vill prata om det kommer folk tycka att jag är jobbig eller kommer dom lyssna på mig. jag är rädd för hur första dagen (imorgon) kommer vara. jag går ju ändå första året på gymnasiet så alla kanske bara tycker att jag ska leva vidare som det var innan.

Anders Nyman säger: Du har rätt att vara precis som du är, känna vad du känner. Tänk inte på hur andra uppfattar dig utan på hur du vill ha det. Välj ut någrra som du litar på och prata med dem. Folk är i allmänhet avvaktande och kommer säkert att invänta dina reaktioner och vad du signalerar att du vill. Vill du berätta något för all så gör det, inte för deras skull utan för att det känns bra för dig. Vill du prata bara med någon eller några, gör det och vill du inte prata med någon så behöver du inte heller göra det. Nu är det dina vänner som ska finnas till för dina behov och inte tvärtom.

Alex säger: Hej, jag jobbar som tränare och har precis fått reda på att en av ungdomarna i min grupp (tjej på 14 år) har förlorat en nära släkting (kusin eller liknande), som först var försvunnen men nu funnen död. Hur bör jag bemöta henne då hon kommer tillbaka till träningen? Jag vet att hon skulle försöka gå till skolan i dag i alla fall och ev. på träningen i morgon. Bör jag prata med henne eller ska jag vänta och se om hon vill prata med mig, eller om hon bara vill träna på och glömma för en stund?? Vad tror du?

Anders Nyman säger: Jag tycker att du ska prata med henne enskilt och säga att du vet vad som har hänt, att du är ledsen för hennes skull och fråga henne hur hon vill göra med de andra i laget, om hon vill säga något över huvudtaget och hur hon vill göra med träningen. Visa att du bryr dig och att det är hennes behov som är viktigast. En del vill berätta mycket och för alla, en del vill berätta lite för någon eller några, en del vill berätta mer sen. Ta reda på vad som är bäst för henne

XX säger: Till skolorna har psykologer, kuratorer, präster och gud vet allt kallats in. Det ska praaaaaaatas och ritas teckningar. Mina barn får dåligt samvete för att de inte sörjer. För att de inte har någon att sörja.

Anders Nyman säger: Självklart kan det bli för mycket, speciellt om barnen får dåligt samvete för att de inte sörjer, att de känner sig annorlunda och fel. Som deras mamma är det ett viktigt budskap du har till dem: de självklart har rätt till sina egna reaktioner och känslor och behöver inte känna sig tvungna att uttrycka något de inte känner, men som någon annan tycker att de borde känna.

Erica säger: Hej jag tycker det är hemskt det som har hänt, min mamma ville hjälpa barnen och dom i röda korset. Jag undrar Ifall om barnen och de vuxna kommer att hämta sej? Tacksam för svar/Erica 12 År

Anders Nyman säger: De som har varit rädda och skadat sig men som klarat sig och inte förlorat någon kommer med all säkerhet att hämta sig. För de som har förlorat vänner och släktingar kommer det att ta längre tid och för några är förstås livet för alltid förändrat. De kommer att sörja länge. Det går dock att leva ett bra liv för många även om de förlorat någon och bär på en stor sorg. Den hjälp och och det stöd man får i en stor sorg har också stor betydelse för hur man mår och hur man kommer att klara sig

Valiant säger: Vad tror du mentaliteten att skylla på människor (t.ex. regeringen) kommer ifrån? Är det något med roten hos media eller allmänheten?

Anders Nyman säger: Att hitta syndabockar kan vara dels ett sätt att förstå vad det är som händer och inte händer. Dels kan det vara ett försök att göra sig av med egen smärta och egna skuldkänslor, och den ilska och vanmakt man känner för att något hemskt har inträffat.

jasse säger: ska man prata med dom som har varit med om detta, eller ska man vänta tills dom själv vill prata om de?

Anders Nyman säger: Har man varit med om något skrämmande och som idetta fall livshotande behöver man i allmänhet prata om det med någon man känner sig trygg med, gång på gång och i detalj. Det är dock alltid den som varit utsatt som måste välja med vem, hur ofta och på vilket sätt. Som vän och närstående bör vi visa att vi bryr oss och att vi finns till hands, öppna för samtal och visa att vi är intresserade och beredda att respektera den som varit utsatt och de gränser som han eller hon vill sätta.

Fia säger: Hej, jag undrar hur man ska bemöta sina egna barn som kommer hem efter skolan, om de är någon som saknas eller varit med i katastrofen? Vet att ett av mina barn pratar om katastrofen hela tiden, men vi har ingen i vår närhet som varit med, mig veterligen.

Anders Nyman säger: Jag tycker att ni ska fråga barnen om detta, om det var någon som saknades, om det fanns barn i klassen som kände någon som saknas eller som blivit skadad, som var där och överlevt. Försök vara lyhörd för hur barnen vill fortsätta att fundera och prata om detta. Det är viktigare nu att fokusera på deras egna erfarenheter, från kamrater, skolans och dagisvardagen nu snarare än på bilderna i TV och tidningar.

hur berättar man för barnen om det som hänt säger: hej. min 6 åriga dotter är rädd för att gå på broar å när det blåser och regnar ute. hur förklarar jag att hon kan vara trygg här??

Anders Nyman säger: Det är lika viktigt att hon går med dig trygg på en bro i regn och blåst, håller dig i handen och ser att du inte är rädd och att bron inte rasar, som att du berättar och försäkrar att det inte är nån fara.

nina säger: Hej Anders! Jag jobbar i förskolan och idag har de flesta kommit tillbaka. Jag var förberedd på att det skulle bli mycket prat om det som hänt, vad jag vet är ingen drabbad, men det brukar alltid komma en massa funderingar. Men ingenting, vilket gör mig förbryllad. Det är så olikt dem (4-6åringar).

Anders Nyman säger: Det kanske kommer i morgon.

Helene säger: Nu när det inte finns så mycket nytt att komma med längre vad gäller rapporteringen från Asien, är det inte bättre att låta människor vila från detta i media eller vad vill man uppnå? Att vi ska gå runt med nedböjda huvuden hela tiden? Folk mår sämre av att se detta hela tiden i alla tidningar och tv-kanaler.

Anders Nyman säger: För många har det nu inträtt en mättnadskänsla verkar det som. Flera uttrycker nu behovet av att ta en paus och fokusera på annat. Vad jag också har noterat att en del nästan "fastnar" i flödet av bilder, rapporter, vittnesmål och har svårt att avstå. Min uppfattning är att det nu är viktigare att vi är med varandra, pratar med varandra än att konsumera den här ständiga rapporteringen som ju egentligen inte innehåller några nyheter.

Mekis säger: ÄR det bra eller dumt att låta barnen i 9-13 års ålder titta på nyheterna och ta del av turisters filmer från flodvågen? Det kan ju öka deras förståelse och bild, kanske förbereda dem på att en klasskamrat är borta... eller är det bara dumt?

Anders Nyman säger: Det finns inget egenvärde i att låta barn se dessa bilder gång på gång på gång. Ägna hellre den tiden åt att vara tillsammans och gärna prata om det som hänt. Det tillför ingenting att titta på dessa bilder. Det sker ingen bearbetning att i ensamhet titta på detta om man inte gör det i tillsammans mend någon och tillåts reflektera, och uttrycka känslor.

drabbad säger: Varför, enligt dig får folk inte ha roligt efteråt. Syftar på SVTs borttagande av roliga program?

Anders Nyman säger: Den frågan skulle du egentligen ställa till SVT. Till en del handlar det väl om etiska överväganden, hänsyn till offer och drabbade, eftergift åt eftertanke och stundens allvar, att låta det sorgliga få vara sorgligt en stund. Risken är dock mycket liten för de flesta att vi fastnar där.

YY säger: Min dotter (7 år) fantiserar om tsunamin och berättar gladeligen för fröknar och andra att hon känner många som varit med i katastrofen, bebisar som dött osv. Hur får jag henne att sluta på ett bra sätt eller är det hennes sätt att bearbeta det som hon sett och hört?

Anders Nyman säger: Det är hennes sätt att bearbeta, framför allt via de reaktioner hon möter hos dem hon berättar för. Då får hon de perspektiv som för till vuxenvärlden. Att benämna det blir också ett sätt för henne att bemästra den förvirring och oro som detta för med sig. hade hon varit lite yngre hade hon kanske lekt detta istället, nu gör hon berättelser av det.

Erika säger: Hej. Min syster är lite orolig över sina barn. De verkar inte bry sig nämnvärt om katastrofen, trots att de var där för mindre än ett år sedan. Och 2 av barnen (10 och 8 år) har klasskompisar som är saknade ännu. Men de säger i stort sett ingenting om dem. Bör min syster oroa sig, eller "bryr" sig barnen inte?

Anders Nyman säger: De bryr sig säkert men visar det inte på det sätt vi kanske förväntar oss. Visar det vuxna att de blir för oroliga kanske barnen avstår från att uttrycka sig av hänsyn till de vuxna. Hon behöver inte oroa sig, endast visa att att hon finns till hands för barnens frågor och funderingar när/om de kommer.

Mekis säger: Vi som inte har drabbats personligen, inte mist någon, men ändå känner sorg över vad som skett... Var kan vi söka stöd utan att ta stöd från mer behövande?

Anders Nyman säger: Sök stöd hos varandra i första hand, delta i de gemensamma manifestationer som anordnas. För en del väcker sådan här katastrof till liv minnet av tidigare sorger och katastrofer och svårigheter och en del känner sig deprimerade, får dåligt samvete för att de inte har någon rätt att känna som de gör vilket förstås är helt fel. Men släpper inte de dystra tankarna och kanske man behöver hjälp av någon utomstående

punkt säger: Vad händer med föräldrarna som förlorat sitt barn/sina barn?

Anders Nyman säger: Det är nog oerhört individuellt, beroende vem man är, vad det var som hände, om man anklagar sig själv på något vis, vilken relation man hade till barnen. Men självklart är det en livsavgörande förlust som på olika sätt kommer att påverka resten av livet. jag vet dock att även den som förlorat ett barn trots allt på sikt har möjligheter att leva ett anständigt liv

ZZ säger: Min dotter 5 år frågar gång på gång om jag tror att hon hade klarat sig om hon var där. Hur svarar jag henne bäst? Med sanningen eller en "vit lögn"?

Anders Nyman säger: Självklart vill hon höra att hon hade klarat sig. Jag tror dock att hon står ut med att höra dig säga att det kan man inte veta, men att du alltid gör allt och skulle ha gjort allt för att skydda henne.

Mamma säger: Min mamma hon ringer o gråter hela tiden om det som har hänt, men hon har inte förlorat ngn, tycker hon blir lite för djupt involverad i det här. Hur kan man på bästa sätt få henne att förstå att detta kan inte låta oss att sluta med våra liv ?

Anders Nyman säger: Låt henne gråta ett slag, det går över. Du kanske kan avleda henne och hjälpa henne att fokusera på annat.

Mia säger: Hej Anders! Jag har varit i de drabbade områdena i Thailand ett antal ggr. Det har varit mitt paradis. Nu varje kväll har jag otäcka mardrömmar om vågen. Jag är ute till havs med en båt och flodvågen kommer och tar oss. Hur ska jag komma över dessa drömmar?

Anders Nyman säger: Berätta om drömmarna för någon i din närhet i en trygg situation. Gör saker som får dig att må bra, skapa trygghet för dig själv, undvik att vara ensam så småningom försvinner de. Men det är otäckt när det håller på.

MM säger: Vi saknar min svägerska, hennes man och två söner. Min dotter är 12 år och det är en känslig ålder, det märks tydligt. Hur mycket ska vi berätta och informera henne om situationen? Och ska man pressa henna att tala om sina känslor och tankar gällande hela denna situation?

Anders Nyman säger: Hon ska få korrekt information men inte pressas att prata och uttrycka känslor. Det ska hon få göra i sin egen takt. Tids nog kommer hon att göra det - på sitt sätt och det behöver ni vara öppna och lyhörda inför, visa att ni finns till hands och att ni bryr er och förstås hur ledsna ni är.

ensam kvar säger: Om båda mina föräldrar skulle dött, skulle jag få bo hos mina släktingar då? Blir man tvingad till det eller kan man istället få bo hos någon man inte känner om man hellre vill det? Jag är ju såpass ung, så jag kanske inte har någon egen vilja? men jag skulle inte känna mig trygg hos några släktingar.

Anders Nyman säger: Numer måste man alltid lyssna på vad barnen vill i en sådan situation. Det är ju barnets trygghet det är fråga om och ju äldre barnet är ju mer har det att säga till om.

Sara säger: Hej Anders. Jag var där nere på semester och tyvärr förlorade jag min make och lilla dotter. Jag får en känsla av att folk tycker det är jobbigt att bemöta mig. Hur ska jag bemöta dem för att underlätta?

Anders Nyman säger: Du ska inte behöva fundera på hur du ska bemöta folk för att underlätta. Känn efter vad det är du behöver och ge uttryck för det. Tycker du det känns OK att prata, ta initiativ till det. Vill du inte prata så var tydlig med det. Kom överens med några om det är okej att ringa när som helst på dygnet, om det är praktiska saker du behöver hjälp med. Genom att i möjligaste mån ge uttryck för det du behöver, underlättar du för dig själv och dessutom blir det kanske lättare för din omgivning att veta hur de ska förhålla sig.

Jessica säger: Min dotter tror att det som hänt även kan hända här i Sverige. Jag har försökt förklara på ett bra sätt men ändå så tror hon att det kommer att komma en våg å skölja bort mej å hennes lillebror å hon själv och alla som hon känner. Jag vet inte hur jag ska göra så hon förstår.

Anders Nyman säger: Jag vet inte hur gammal hon är men det låter som förskoleålder. Du kan inte göra eller säga så att hon förstår en gång för alla. Livet måste visa henne vad det är som gäller. Du kan säga som du säger och sedan försöka visa att du är trygg och att livet fortsätter som vanligt och att ingen jättevåg kommer. Då klingar hennes oro av

Moderator säger: Nu kommer den sista frågan till Anders.

lotti säger: tror du att det kan finnas de som gottar sig åt tragedin? Som inte personligen har drabbats men älskar att följa den. Som gottar sig åt höga dödssiffror, letar upp hemska videoklipp och bilder?

Anders Nyman säger: "Gottar sig" är kanske lite förenklat. Jag tror att det är mer komplicerat än så. Skräckscenarier har ju alltid utövat någon slags lockelse hos oss människor. Eventuellt har den lockelsen att göra med att vi genom att betrakta skräcken utifrån på avstånd på det sätt vi gör nu undersöker hur bräcklig/stabil vår egen trygghet egentligen är.

Moderator säger: Tack Anders och alla ni som ställt frågor. Vill du ställa fler frågor så börjar nu en chatt med leg psykoterapeut Eva Rusz, här på aftonbladet.se.