"Jag vill ge min egen bild av ätstörningar"

NYHETER

Anna bloggar för att visa att de sjuka inte är ensidiga offer

Utåt sett är hon pigg och glad. Inuti känner hon sig "som en leende men helt fallfärdig staty".

20-åriga Anna har levt med anorexia och bulemi sedan hon var 13.

Foto: – Ser jag exempelvis en knotig anorektiker på en löpsedel så köper jag tidningen, för att få se bilden, säger Anna, som levt med anorexi i sju år.

Varför började du blogga?

- För att jag är trött på medias bild av ätstörningar. Jag vill ge min egen bild, på ett sakligt sätt och utifrån mitt eget perspektiv.

- Journalister verkar mest vilja visa så mycket benknotor som möjligt - och göra de sjuka till ensidiga offer. De får aldrig vara något mer än bara sjuka.

Varför behövs en sakligare bild?

- För att så mycket av det som sägs och skrivs om ätstörningar i dag bara har en triggande effekt på anorektiker och potentiella anorektiker.

Hur då?

- Ser jag exempelvis en knotig anorektiker på en löpsedel så köper jag tidningen, för att få se bilden. Och när jag ser den tänker jag att så här vill jag också se ut. Jag tänker inte tvärtom.

För att du tycker att det extremt magra är vackert, eller varför?

- För att jag inifrån mitt sjukdomsperspektiv vet vad som krävs för att få en sådan kropp. Jag vet vilken oerhörd kraft det krävs för att nå dit. Prestationen som krävs som imponerar på den som är sjuk. Det handlar ju om kontroll, inte om vikt.

Varför fick just du anorexi?

- Det är en 10.000-kronorsfråga som jag inte vet om jag har svaret på. Jag ser bara en del orsaker i samband med att jag började högstadiet. Jag blev mobbad och vågade inte gå till skolmatsalen. Efter hand ställde psyket in sig på att jag skulle svälta mig. Jag började få ångest när jag åt och maten blev som en fiende.

Vad visste du om anorexi då?

- Inte alls mycket. Jag hade nog hört ordet men jag kopplade inte alls ihop min svält med det.

Hur ser ditt liv ut just nu?

- Jag tror att det är rätt typiskt för ätstörda. Jag pluggar in gymnasiet - eftersom jag låg på sjukhus när jag skulle ha gjort det. Sen tränar jag för mycket och räknar väldigt mycket kalorier.

Hur vill du att ditt liv ser ut en fredagseftermiddag om tio år?

- Jag önskar att jag sitter med några vänner och tittar film, att vi pratar lite, äter chips och bara skrattar som vilka som helst, utan falska masker.

Falska masker?

- Jag menar att jag vill kunna sitta där och njuta utan att var helt slutkörd inuti. I dag går all kraft till ett spel som går ut på att verka perfekt och må jättebra.

- Ibland kännner jag mig som en leende men helt fallfärdig staty, speciellt eftersom jag alltid ansetts som en så pigg och glad person. Klyftan mellan den personen och anorektikern i mig är enorm, vilket kan vara så otroligt slitsamt.

Hur mycket vet dina vänner om sjukdomen?

- Ingen vet riktigt hur allvarligt det är. Det är så ångestladdat och tabubelagt att prata om det.

Har du försökt?

- Ja, men jag är väldigt försiktig, eftersom det har hänt att folk har sprungit i väg och storgråtit när jag har berättat bara litegrann.

Hur ska man bete sig som vän för att hjälpa en anorektiker?

- Var uppmärksam och fortsätt fråga och ifrågasätta. Ju längre tid man stannar kvar och "finns" för den som är sjuk, desto större är nog chansen att man får komma innanför det där hårda skalet som många har.

- Men helt ärligt så tror jag inte att vänner kan få en att bli frisk. Beslutet måste komma inifrån en själv, bara jag kan få mig själv att förstå att nu räcker det.

Hur långt är du från ett sådant beslut nu?

- Rätt långt. Jag tror att jag ska komma dit en dag, men hur många år det kommer att ta vet jag inte.

Vilken hjälp behöver du?

- Jag behöver professionell hjälp, annars finns inget stopp på detta. Anorexia är inget man tar sig ur själv.

Hur mycket väger du nu?

- Det vill jag inte svara på. Anorexia handlar inte om vikt. Man kan inte se på en våg vem som är sjuk. Under behandling träffade jag en tjej som var ganska kraftig och hon ändå var hon en fullfjädrad anorektiker. Hon hade de värsta problem jag har sett.

Det pratas ofta om att det är unga ambitiösa tjejer som får anorexia. Känner du igen det?

- Jo, det gör jag. Prestationsångest är en gemensam nämnare för alla som jag har träffat i alla fall. De har varit tjejer som vill vara väldigt duktiga på något. Sen kan det handla om olika saker.

När Anna själv har fått sin gymnasiekompetens vill hon plugga vidare till läkare, och ge andra den hjälp hon känner att själv hade behövt i ett tidigt stadium.

- Jag vill påverka vården så att den kan göra mer för ätstörda än vad den har gjort för mig. Jag vill bidra med min kunskap, så att läkare slutar tro att man kan skuffa undan ätstörda i sjukhusrum med antidepressiva medel och tro att de blir friska. Jag tror istället att man i första hand böra läggas in, på ett specialinriktat behandlingshem, där man får stanna tills man är bra. Och sen måste man få ha stadig kontakt med någon därifrån.

Fakta:

Veckans blogg

Karin Henriksson