En krigspresident med fredskostym

Av: Wolfgang Hansson

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets Wolfgang Hansson om idealisten som bytte skepnad - använder våld för att skapa ro

1 av 3 | Foto: AP AP
Innan Obama tog emot fredspriset flaggade han för att han ville utöka trupperna i Afghanistan. I maj i fjol besökte han sina trupper.

Världen borde ha förstått ­vartåt det lutade redan när ­Barack Obama tog emot ­Nobels fredspris.

Vi som satt och lyssnade i Rådhuset i Oslo blev rätt ­förvånade när presidenten ­vältaligt förklarade varför han för att åstadkomma fred ibland måste föra krig.

Ett förhållningssätt han ­sedan dess använt sig av i allt större utsträckning.

Annat var det när han svors in som president i slutet av januari 2009.

Upphetsningen och förväntningarna var enorma. En miljon amerikaner hade kommit till National Mall i Washington för att lyssna och kanske få en skymt av presidenten.

Där och då ser USA och världen honom som frälsaren som ska lösa världens konflikter, ­åtminstone en stor del av dem. Han ses som en man med övermänskliga kvaliteter.

Hans första beslut går i den andan. Inom ett år ska det f­örhatliga terroristfängelset i Guantanamo vara stängt, lovade Obama.

I maj reste Obama på förlåtelseresa till Europa och G-20 ­möte. Han skulle försöka reparera de usla förbindelserna med USA:s traditionella allierade­ ­efter föregångaren George W Bushs åtta år av solokörande vid makten.

Obama höll låg profil i London. Han gav ett ödmjukt ­intryck. Inget pekande med ­hela handen. Inga cowboyfasoner. Ändå togs han emot som något av en rockstjärna. Intresset för hans besök var hysteriskt. Jag väntade nästan en timme i kö för att gå igenom säkerhetskontrollen inför presskonferensen. För trots att vi redan var inne på G-20 mötets säkrade område krävdes det en extra kontroll för Obama. Hotbilden var extrem mot USA:s förste svarte president.

Överraskande val

Från London åkte han till Prag där han höll tal om hur han ­ville skapa en värld fri från kärn­vapen.

I juni reste presidenten till Kairo för att hålla försoningstal till den muslimska världen. Ett tal med rubriken ”En ny början”.

Obamafebern stod på sin höjdpunkt.

Ändå kom beskedet från ­nobelkommittén i oktober överraskande. Obama får Nobels fredpris. Förvåningen blev ­ännu större när det framkom att ­nomineringstiden gick ut redan i februari, bara några veckor ­efter att Obama tillträtt.

Priset gavs uppenbarligen mer som en uppmuntran att ­uträtta stordåd än som brukligt en belöning för något han åstadkommit.

I talarstolen i Oslos vackra rådhus stod Obama inför en svår utmaning. Bara veckorna innan hade han flaggat för att han kraftigt tänkte utöka antalet amerikanska trupper i Afghanistan. Med andra ord utvidga det krig han lovat att avsluta. Trots att han visste att någon militär ­seger mot talibanerna inte var möjlig.

När vi hörde hans tal den där regniga och kalla fredagen i Oslo var nog många undrande till ifall priset verkligen gått till rätt person.

I stället för att tala sig varm för fred ägnade Barack Obama avsevärd tid åt att argumentera för varför han måste skicka fler trupper till Afghanistan.

- Ibland är krig nödvändigt, sa Obama medan Nobels freds­medalj lyste i guld på talar­stolens front.

- Jag har ingen lösning på ­krigets problematik med mig. Men jag vet att krigets instrument har en roll även för att ­bevara freden.

Fredsivraren backade

Kanske var det i just detta ögonblick som Obama bytte skepnad. Idealisten och freds­ivraren som röstat mot Irak­kriget i kongressen tog ett steg tillbaka och ersattes av krigs­presidenten som inte tvekade att använda dödligt våld så länge det gynnade USA:s intressen och hans egen agenda.

Som presidentkandidat riktade Obama stark kritik mot hur George W Bush använde obemannade flygplan, så kallade drönare, för att jaga terrorister i Asien och Mellanöstern.

Efter en tid i Vita huset ändrade han helt inställning. Under Obama har antalet drönar­attacker ökat kraftigt. Vid anfallen dödas inte bara misstänkta terrorister. Många oskyldiga ­civila stryker med. Inte sällan kvinnor och barn. Det som på militärspråk kallas ”collateral damage”. Många experter anser att USA:s användande av drönare bryter mot folkrätten. Även på hemmaplan finns det kritiker som anser att Obama genom att godkänna de obemannade flygattackerna gör sig skyldig till massmord. Rent teoretiskt är ett åtal mot Obama för krigsförbrytelser ingen omöjlighet.

Angrepp sker i hemlighet

För Obama har drönarna blivit ett bekvämt sätt att fortsätta jaga terrorister utan alltför mycket väsen. Det mesta kring drönarattackerna är hemligt. Många av angreppen sker i svårtillgängliga trakter långt bort från mediernas kameror. De drabbade familjernas vrede når sällan ut.

Obama slipper riskera amerikanska liv och får därmed minimalt med kritik på hemmaplan.

En av Obamas största utrikespolitiska framgångar som president är operationen som dödade Usama bin Ladin. Efter att ha lyckats gömma sig i nästan tio år fick USA information som tydde på att bin Ladin gömde sig i en stor villa i staden Abbottabad i Pakistan, bara några kilometer från en pakistansk militärförläggning.

Hur säker kunde man vara på att uppgifterna verkligen ­stämde? Bara Obama kunde ge klartecken.

Stärkte sin image

Vad skulle hända om bin ­Ladin inte var där och en massa oskyldiga människor dödades?

Obama tog av sig sin imagi­nära fredskostym, drog på sig överbefälhavaruniformen och gav klartecken. Operationen blev en framgång. bin Ladin ­dödades och Obama stärkte sin image som en tuff president. ­Inte minst på hemmaplan.

Den arabiska våren tog Obama på sängen. Obama visste ­inte riktigt vilket ben han skulle stå på. Stödja upproret och därmed riskera en omvandling av arabvärlden utanför USA:s kontroll och att förlora viktiga allierade som Egypten.

När den arabiska våren nådde Libyen svarade diktatorn Gaddafi med att skjuta mot sitt eget folk. Världen ropade på ett ingripande. Obama tvekade. Till slut gick han med på en flygförbudszon mot Libyen förutsatt att andra länder deltog och tog på sig en del av kostnaden.

När fransmän och britter ­genomförde de första attackerna mot Gaddafis styrkor framstod det ännu tydligare att USA satt sig i baksätet. Men lika mycket för att Obama ville undvika att USA skulle dra på sig färska terrordåd genom en hög svans­föring. I praktiken hade det varit omöjligt att ­störta Gaddafi utan den amerikanska militärens insatser.

Kandidaten Obama ­presenterade sig inte ­bara som en fredsduva utan även som en stor demokrat och förkämpe för medborgerliga ­­­ fri- och rättigheter. Han kriti­serade hårt den omfattande ­avlyssning av amerikanska medborgare som ­president Bush i hemlighet gett ­order om i 11 september-­dådens skugga.

Försvarar avlyssning

Av Edward Snowdens avslöjanden vet vi att NSA:s avlyssning utökades ytterligare under Obama. Vad gjorde presidenten när detta uppdagades? Bad om ursäkt och gjorde en pudel?

Nej ,precis tvärtom.

Obama försvarade USA:s rätt till elektronisk övervakning ­inte bara av medborgare i USA utan även utomlands. Inte nog med det. Han lät jaga vissel­blåsaren Edward Snowden tvärs över jordklotet. Obamaadministrationen har låtit åtala fler visselblåsare än någon president före honom. Vilket gjort många av presidentens ­anhängare väldigt ­besvikna.

I dessa dagar står Obama ­inför sitt kanske svåraste beslut som president. Ska han attackera ­Syrien eller inte? Efter stor vånda och mycket velande säger han sig vara redo att ge klartecken för ett begränsat anfall utan marktrupper. Men eftersom USA står väldigt ensamt vill han ha kongressen med sig. Då slipper han själv få hela skulden om det går snett.

Obama har själv målat in sig i ett hörn genom att för ett år ­sedan säga att ”en röd linje” ­passeras om Syrien använder kemiska vapen. Anfaller han i­nte kan det tolkas som en signal att USA inte vågar. Om USA inte vågar straffa Syrien - hur ska Obama då kunna övertyga Iran att han menar allvar med hoten om att USA inte kan ­acceptera att ayatollorna skaffar sig kärnvapen?

Attackerar han finns risken att USA dras in i ett blodigt inbördeskrig som Obama väldigt ­tydligt visat att han inte vill blanda sig i.

Med NSA-skandalen och ­velandet om Syrien känns det som verkligheten slutgiltigt hunnit ifatt Obama.

Tanken på att en amerikansk president under sin ämbets­period skulle agera helt utan ­användande av våld på den ­internationella arenan är i det ­närmaste en total motsägelse. Ingen kan vara president i världens enda supermakt utan att ibland trycka på avtryckar­knappen. Det visar all empirisk erfarenhet.

Har man så mycket makt tvingas eller frestas man att ­använda den.

Fortfarande fängslade

Obama - visar det sig - är ­inte annorlunda än någon annan. Han var inte den där frälsaren som så många hoppades på.

Obama har visat att han inte går i krig med lätthet. Han ­våndas och funderar innan han ger klartecken till våld. Men ­idealist och president är två ­roller som inte går ihop. Med så hög moralisk svansföring som Obama haft blir fallet desto ­hårdare.

By the way. Över fyra år efter att president Obama lovade att Guanta­namo skulle ­vara stängt ­sitter där fort­farande över hundra fångar som inte är dömda för några brott.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN