– Vi lever på hoppet

NYHETER

Nu talar Madeleines föräldrar ut om misstankarna: En mardröm

Foto: 155 DAGAR HAR GÅTT Gerry och Kate McCann ställde upp på en intervju i går i The Leicestershire Mercury. De fick en check på 57 000 pund, cirka 770 000 kronor, som samlats in genom försäljningen av banden som symboliserar sökandet efter Madeleine. ”Vi ska starta en ny stor kampanj, så pengarna kommer till nytta”, säger Gerry McCann.

LONDON. Hopp, allt handlar om hopp.

För första gången sedan de blev huvudmisstänkta ställer Madeleines föräldrar upp i en stor intervju.

– Jag gråter varje dag. Minsta lilla sak kan få mig att krascha och bryta ihop igen, säger Kate McCann.

Förutom ett snabbt uttalande när de landade på engelsk mark igen har Kate och Gerry McCann, båda 39, varit tysta.

Tills nu.

I en stor intervju med sin lokaltidning The Leicestershire Mercury berättar föräldrarna om sorgen, paniken och ett liv efter Madeleine.

Riskerar fängelse

De är fortfarande misstänkta för inblandning i hennes försvinnande. Därför var parets advokat närvarande så att de inte kunde säga något fel.

Minsta uttalande om utredningen och de riskerar ett års fängelse.

– Bevakningen har varit på oss när den borde handla om Madeleine, ingen annan. Och det går inte att överskatta hur mycket allt stöd betytt. Det har fått oss att orka långa dagar och gjort oss starka i de svåraste stunderna, säger Kate.

De får tre stora lådor med post varje dag. Det är så mycket att de måste hämta breven på postkontoret med bil.

– Jag har haft dagar när jag inte gråtit över Madeleine, utan gråtit för alla brev folk har skickat till oss. De har hjälpt så mycket, säger Kate McCann.

Det har nu gått över fem månader sedan deras dotter försvann. Under den tiden har hon hunnit fylla fyra år.

Om hon lever.

Håller varandra i hand

Mardrömmen sedan den 3 maj har varit konstant.

– Jag tror inte det har funnits en speciell lägsta punkt när det varit som värst. Men inget kan så klart jämföras med hur det kändes natten när Madeleine försvann, säger Kate McCann.

Gerry och Kate håller varandras händer.

– Jag tror att när vi blev misstänkta, när de drog slutsatsen att Madeleine är död och att vi, på något sätt, skulle vara inblandade ... men nej, inget kan vara värre än den där första natten, säger Gerry McCann.

– Allt som har hänt, allt vi gjort och känt har satts i perspektiv till hur vi kände den första natten.

Frågan många ställer sig är hur de orkar.

– Någonting gör att man orkar fortsätta. Vi har Sean och Amelie. Vi finns där för dem. Och vi lever fortfarande på hoppet, säger Kate McCann.

Tillbaka på dagis

Madeleines syskon var den största orsaken till att de återvände till England.

– Det tog dem inte lång tid att finna sig till rätta igen. Det känns ju tryggt för dem hemma. De är tillbaka på dagis och leker så bra tillsammans. De saknar sin storasyster.

Men eftersom de bara är två år förstår de inte så mycket.

– De ältar inte. De saknar henne men är inte plågade av det. De mår bra, säger Gerry McCann.

Föräldrarna har kritiserats för att de omedelbart vände sig till media för hjälp när Madeleine försvann.

Experter hävdar att det är ett tydligt tecken på att de är skyldiga. Föräldrar som förlorat ett barn blir i de flesta fall inbundna och okontaktbara.

– När vi kom ut från polisstationen den fredagskvällen stod 150 reportrar och väntade. Vi tvingades fatta ett snabbt beslut. Vad ska vi göra nu? Ska vi be media om hjälp eller ska vi gömma oss? säger Gerry McCann.

”Minns ingenting”

Sedan dess har fotografer och reportrar följt dem varje dag. I går var första gången det inte fanns några journalister utanför deras hem i Rothley, Leicestershire.

Utredningen kring Madeleines försvinnande står nu stilla. I måndags fick polischefen Concalo Amaral sparken för att han uttalat sig kritiskt om föräldrarna.

I går begärde polismannen Tavares Almeida, som förhörde Kate McCann, tjänstledigt på obestämd tid.

– Vi kan inte kommentera det. Det vill vi ändra på och rikta fokus på är att hitta Madeleine, säger Gerry McCann.

Det har gått 155 dagar sedan de sist såg sin dotter.

En evighet.

– Tiden bara gick på ett surrealistiskt sätt. Det var de första timmarna, sen de första åtta timmarna, sen 24 timmar, sen 72 timmar ... jag minns knappt någonting. Varje dag kändes som en vecka, säger Kate.

”Betyder mycket”

I går kväll åt de middag tillsammans med några vänner. Hämtmat från restaurang. En enkel handling som betyder mycket just nu.

– Vi kan sitta i bilen när någon vi passerar bara visar tummen upp. Det är en enkel gest, men det betyder så mycket, säger Kate.

Ett normalt liv börjar närma sig igen.

– Det kommer sakta men säkert. Det är mer normalt nu än för tre veckor sedan, Amelie och Sean märker det också. Men egentligen, hur kan det vara normalt? Hur kan det vara normalt utan Madeleine?

Susanne Nylén