Hoppet tar paus

NYHETER

Upproret fortsätter – under ytan.

Där bubblar ilska, frihetslängtan och frustration.

Men hur ska ett obeväpnat folk kunna störta beväpnade bödlar?

Känslan av hopplöshet sprider sig på gatorna i Rangoon.

Varje natt åker militärens lastbilar runt och griper nya människor. Redan har folk som applåderade demonstranterna dömts till fem års straffarbete.

Ledarna för upproret sitter bakom lås och bom. Risken är stor att de i läsande stund misshandlas på Insein-fängelset eller någon annan av regimens tortyrcentraler. I bästa fall ruttnar de bort i en isoleringscell.

Tusentals munkar är försvunna. De kan ha fängslats, dödats eller transporterats till avlägsna delar av landet som straff för sin roll i upproret. Eller flytt. Ingen utom regimen vet.

Jag förmodar att Than Shwe och hans generaler sitter i sina nybyggda lyxpalats i den ”hemliga” huvudstaden Naypyidaw och känner sig rätt nöjda.

Ännu en gång har de lyckats krossa ett folkligt uppror och hålla sig kvar vid makten. Den här gången förmodligen med långt färre döda än 1988.

Priset är en internationell proteststorm och en pariastämpel från omvärlden. Men jag tror faktiskt inte de bryr sig. Juntan är van vid skurkrollen. Valet mellan att förlora sin privilegierade livsstil och bli kompis med omvärlden är självklart för dem. Detta är en regim som i ondska och brutalitet bara kan jämföras med Nordkorea eller Zimbabwe.

Demonstranternas problem är att de inte har några medel att störta juntan. Så länge soldaterna är beredda att skjuta mot sitt eget folk är frihetskämparna chanslösa.

Utländsk militär intervention är i dagsläget det enda som kan fälla diktaturen.

Det kan synas som en sympatisk idé i just det här fallet. Men med tanke på hur sådana äventyr brukar sluta, se på Irak och Kosovo, tror jag knappast någon är beredd att ta risken.

Hoppet om ett fritt Burma är inte dött men har tagit tajm-out.