Kärnkraftens ödesfråga fortfarande olöst

Av: TT

Publicerad:
Uppdaterad:
Kärnkraftverk invigs i Belarus, i november 2020. Arkivbild.
Foto: Maxim Guchek/TT
Kärnkraftverk invigs i Belarus, i november 2020. Arkivbild.

Världens kärnkraftverk har hittills alstrat drygt 400 000 ton högaktivt avfall, som måste förvaras strålsäkert i hundratusentals år. Men än så länge har endast fyra länder konkreta planer på hur det skulle kunna gå till.

– Sverige och Finland är de länder som har kommit längst när det gäller att ta fram en metod för slutförvar, och Frankrike och Schweiz är på gång och utvecklar lösningar i lerformationer. Men annars finns det egentligen inga mer konkreta framsteg globalt, säger Björn Dverstorp, tillförordnad chef på Strålsäkerhetsmyndighetens Internationella sekretariat, till TT.

Av världens drygt trettio kärnkraftsländer är det alltså fyra som hittills har tagit fram mer utarbetade planer för hur och var det använda kärnbränslet ska slutförvaras. Men inte ens i Finland, som har kommit allra längst, finns slutgiltigt tillstånd att påbörja deponeringen. Det återstår fortfarande säkerhetsfrågor att ta ställning till.

– Det talas mycket om kärnkraft som lösningen på klimatfrågan, men jag tycker att det talas alldeles för lite om att avfallsfrågan faktiskt inte är helt löst ännu, säger Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning.

I berggrunden

Den internationella kärnkraftsorganisationen World Nuclear Association anser dock att frågan rent tekniskt är löst. Efter att ha diskuterat och förkastat lösningar som att avfallet skulle kunna dumpas i havet, skjutas upp i rymden, smältas in i polernas ismassor eller föras ned i jordens inre via kontinentalplattornas rörelser, har man landat i det som kallas för geologisk förvaring. Det innebär att avfallet ska förvaras långt ner i en tät och stabil berggrund.

Den variant som Finland och Sverige satsar på kallas för KBS-3 och har utvecklats av bolaget Svensk Kärnbränslehantering (SKB). Den går ut på att lägga avfallet i kapslar av gjutjärn och koppar, som sedan placeras i schakt på 500 meters djup i urberget och bäddas in bentonitlera. Leran ska skydda kapslarna mot mindre rörelser i berget, och förhindra korrosion av kopparmetallen.

Frågetecken om korrosion

Just risken för korrosion har dock blivit en omdiskuterad fråga. SKB har sedan 1996 gjort experiment med försökspaket av koppar och lera på närmare 500 meters djup i testanläggningen Äspölaboratoriet utanför Oskarshamn. De paket som har plockats upp hittills har fått större angrepp av korrosion än vad modellen tillåter, inte minst det senaste paketet som togs upp i höstas.

Enligt SKB kan det bero på att miljön inte har varit tillräckligt syrefri. Försöken har inte heller utformats för att i första hand undersöka korrosionen, utan leran, och SKB anser inte att försöken motsäger slutsatserna i den övergripande säkerhetsanalysen.

Men utomstående forskare är kritiska.

– Det finns mängder av studier som visar att den typen av grundvattenmiljö snabbt blir syrefri, så det är inte sannolikt. Och oavsett kan man konstatera att det än så länge inte har redovisats några tveklöst lyckade försök, så det där är ett problem som måste studeras noggrannare, säger Peter Szakálos, korrosionsforskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

Strålsäkerhetsmyndigheten, som har i uppgift att löpande utvärdera försöken, ska lämna ett yttrande till regeringen i början av mars.

Lokala protester

Vid sidan av de tekniska frågetecknen är ett av de riktigt stora hindren för de länder som ännu inte kommit så långt i sina planer på ett slutförvar att få gehör hos lokalbefolkningen. Tanken på att bo nära högaktivt kärnavfall kan upplevas som skrämmande, oavsett hur säker förvaringen är i praktiken. I exempelvis Storbritannien, Kanada, Spanien och Tyskland har sökandet efter en plats att slutförvara avfallet tvingats tillbaka till ruta ett efter kraftfulla lokala protester.

– Allmänhetens acceptans har varit den stora knäckfrågan i många länder, som gjort att de har fått börja om från början. Man måste ha med sig allmänheten och intresseorganisationerna för att driva den här typen av utvecklingsarbete, säger Björn Dverstorp vid Strålsäkerhetsmyndigheten.

Avvaktar på marken

Ett antal länder, exempelvis Nederländerna, har bestämt sig för att låta avfallet ligga kvar i mellanlager uppe på marken i ytterligare åtminstone 100 år, i väntan på mer kunskap om hur avfallet kan hanteras på ett säkert sätt. En förhoppning är att den så kallade fjärde generationens kärnkraftsreaktorer ska kunna utvinna en stor del av den energi som fortfarande finns kvar i det använda bränslet, så att den sista resten inte behöver förvaras strålsäkert under lika lång tid. Det är en teknik som diskuteras allt mer, men som fortfarande befinner sig på ritbordsstadiet.

– Den här avfallsfrågan har funnits med ända sedan kärnkraftens barndom. Att man inte har kommit längre än så här på 70 år visar hur svårt det är att hitta en acceptabel lösning, säger Johan Swahn.

Publicerad: