Grannarna om Akilov: ”Omöjligt att han skulle ha blivit IS-anhängare”

Aftonbladet på plats i Samarkand i Uzbekistan

NYHETER

SAMARKAND. Bakom en blå port mitt i staden Samarkand lever Rakhmat Akilovs tre yngsta barn helt själva.

De närmaste grannarna är chockade över det som har hänt.

– Man vet aldrig vad som gömmer sig i en människas hjärta, men att han skulle ha blivit IS-anhängare är omöjligt, säger Isfrail, 50.

1 av 2 | Foto: Urban Andersson
Zulfiya Yarollaeva, 80, har bott granne med Rakhmat Akilov i hela sitt liv. ”Jag är chockad”, säger hon.

Den tioårige pojken liknar till en början alla andra skolbarn i sin prydliga svarta uniform. Men det är något med ögonen som sticker ut. De är chockade, upprivna.

Benen är smala, ryggsäcken jättelik.

Han har förstått vilka vi är och varför vi har kommit. Att vi är här för att söka information om mannen som misstänks för ett av de grövsta brotten i svensk historia – Rakhmat Akilov, 39.

Pojkens far.

Att resa hit var en enkel sak. Bara att flyga till den uzbekiska huvudstaden Tasjkent och sedan köra förbi ändlösa bomullsodlingar och Sovjetkolchoser längs den gamla Sidenvägen till Samarkand.

Att arbeta som journalist här är betydligt svårare. Uzbekistan är en polisstat och diktatur. För att släppas in har vi varit tvungna att mörka syftet med resan och påstå att vi är här som turister.

Det är rent och snyggt på gatan där Rakhmat Akilov växte upp. Lugnt och stilla. Området är varken särskilt rikt eller fattigt för att vara i Uzbekistan. Vi ser låga envåningshus, hängande elledningar, parabolantenner. Vinrankor över innergårdarna som ger skön skugga mitt på dagen.

Vindar river upp damm runt parkerade Ladabilar. Enstaka grannar skyndar förbi, utan att vilja prata med oss.

Foto: Urban Andersson
Gatan där Rakhmat Akilov föddes och där hans barn ännu bor är lugn och stillsam, trots att den ligger mitt i Samarkand.

En äldre kvinna, med ett varmt leende och blänkande guldtänder, kommer ut ur det närmsta huset.

– Jag är inte intresserad av att tala. Jag är 80 år, säger hon.

Hon presenterar sig som Zulfiya Yarollaeva. Och snart kommer orden i alla fall.

Det visar sig att hon har bott vägg i vägg med Rakhmat Akilovs familj sedan 1960-talet. Zulfiya Yarollaeva och Rakhmat Akilovs mor arbetade tidigare i fabrik, men bestämde sig båda för att skola om sig till sjuksköterskor.

Hon såg den terrormisstänkte Rakhmat Akilov växa upp.

– Några barn visade mig på internet och sa att Rakhmat hade gjort det. Jag har tänkt och tänkt, men kan inte förstå varför det hände. Båda föräldrarna är döda nu, men de var fina människor. Inte alls religiösa. Rakhmat behandlade mig alltid väl, som en extra ”babusjka”, säger hon.

Varför åkte han till Sverige?

– För att tjäna pengar. Kanske var det någon som lurade honom och inte betalade. Kanske var det därför han blev galen.

Var han religiös?

– Nej, han gick aldrig till moskén här. Han bad aldrig. Inte hans familj heller.

Hon berättar att hon brukade höra Rakhmat Akilov bråka med sin hustru genom väggarna.

– De skrek ofta, båda två. Men det är normalt i ett äktenskap. Han slog henne inte. Och nu har hon rest till Turkiet.

Zulfiya Yarollaeva ser ledsen ut.

– Jag förstår inte. Det är en chock för oss alla.

Hon pekar på den blå porten. Den äldsta dottern är tjugo år. Hon gifte sig och flyttade ut i december, är nu gravid och ska föda Rakhmat Akilovs första barnbarn. De tre yngre barnen bor kvar: två pojkar på sjutton och tio år. Och en tolvårig flicka.

– Jag är så ledsen för att de bara har lämnats så där. Utan vare sig mamma eller pappa.

Hur klarar de sig själva?

– Mamman skickar pengar från Turkiet. De är kloka och skötsamma barn. Jag ser dem varje dag.

Hon sänker rösten.

– Jag har inte velat prata med dem om det som har skett. Ingen annan har gjort det heller. Men jag har sagt att de alltid kan komma om de behöver något. Och jag vet att de vet vad som har hänt.

▪▪▪

Av en granne, som vill vara anonym, får vi höra att säkerhetstjänsten har förhört barnen. Och att adressen är under ständig bevakning. Vi måste vara försiktiga, för vår egen skull, men kanske än mer för människorna vi möter.

En bil far långsamt fram. För en stund tror vi att det är säkerhetstjänsten.

Men den passerar, utan att stanna.

Vindarna slår i den blå porten, så att det smäller över gatan. Vi är på väg bort när den gamla kvinnan ropar tillbaka oss.

– Snälla, säger hon med tårar i ögonen. Jag vet att det han har gjort är fruktansvärt. Men skada honom inte. Han vet inte vad han gör...

▪▪▪

Uzbekistan är ett av världens mest slutna länder. De 32 miljoner invånarna övervakas intensivt och journalister kan åtalas för brott som att ”lägga sig i rikets inre angelägenheter” eller ”förolämpa medborgares värdighet”, enligt Reportrar utan gränser.

Tusentals är inspärrade i hemliga fängelser och tortyrcentraler. För tolv år sedan öppnade uzbekisk polis eld mot obeväpnade demonstranter i staden Andizjan. Flera hundra dog. Alla i Uzbekistan vet att det kan hända igen. När som helst.

Rädslan genomsyrar landet.

▪▪▪

Klungan av barn runt oss tätnar. Vi står utanför skola 46 i Samarkand, där Rakhmat Akilov en gång var elev med goda betyg. Barnen fnissar blygt.

Känner de till vad som har hänt?

Ja, rektorn nämnde det på en morgonsamling. Han passade samtidigt på att varna barnen för ”dåliga typer” och förklara hur man känner igen en terrorist från en vanlig medborgare.

– Någon hypnotiserade Akilov, säger en pojke.

– Vi vet var han bodde, men inte mer. Han ger uzbeker dåligt rykte, säger en flicka.

▪▪▪

Män från säkerhetstjänsten passerar i svarta bilar, men ingen stoppar oss. Vi utgår ifrån att vi har blivit rapporterade, att någon ur grannkommittén har slagit larm. Ögonen är på oss. Att inte sticka ut är omöjligt.

Vi rör oss snabbt genom gränderna. Väntar en minut runt hörnet, vänder oss om, konstaterar att vi inte är skuggade, och fortsätter gatan fram.

▪▪▪

Samarkand är en sagostad. Ett världsarv. Men de nästan osannolikt vackra monumenten ligger utspridda som isolerade öar, avskurna och utan samband med den mellanliggande bebyggelsen.

Det är som om staden inte hänger ihop.

Sent på kvällen står vi utanför det uråldriga torget Registan med sin fantastiska mönstrade mosaik.

Ett polisbefäl, i grön uniform och tjänstevapen, kommer fram. Han frågar vilken turistgrupp vi tillhör och hur många vi är i sällskapet. Misstänker han vilka vi är? Ska han kasta ut oss ur landet?

Nej, tvärtom.

Om vi hjälper honom med ett litet ”bidrag” kommer vi att släppas in till kulturskatten, trots att den egentligen är stängd för dagen. Hans kollegor tittar bort när han lyfter på repet. Vi klättrar upp för den brantaste minareten och blickar ut över platsen.

Det vackraste, värdefullaste, mest heliga i hela Uzbekistan är vårt – för tjugo dollar.

– Visa inte fotona ni tar för någon, säger polismannen efteråt.

▪▪▪

Det finns en gemensam nämnare mellan Rakhmat Akilov och den terrorist som bara fyra dagar före attentatet i Stockholm sprängde sig själv och femton andra i S:t Petersburgs tunnelbana. Och med den man som på nyårsafton sköt ihjäl 39 människor på en nattklubb i Istanbul.

De är alla uzbeker.

Man kan hävda att det bara är ett sammanträffande. Peka på att Uzbekistan inte är något islamistiskt land. Att ytterst få kvinnor bär hijab, att böneutrop är förbjudna utanför de stora högtiderna och att alkoholen flödar.

Samtidigt: förtrycket mot religiösa är stenhårt. Att gå till en moské är en politisk handling som innebär en risk. Imamerna vaktar sina tungor, vet att minsta förlupna ord kan leda till att de grips och försvinner.

I olika undersökningar uppger bara några få procent av uzbekerna att de är troende.

Skulle siffran ha varit högre utan förtryckande sekulära lagar? Hemlighåller människor sin tro av rädsla för att bli gripna? Ingen vi möter i Uzbekistan har något riktigt bra svar att ge.

▪▪▪

Elen kommer och går på hotellet. Strömavbrotten är ständiga, i ett land som lagt pengar på hypermoderna snabbtåg.

▪▪▪

De klinkande spadtagen mot gatstenen hörs på långt håll. En lukt av gödsel sprider sig på Rakhmat Akilovs gata.

Foto: Urban Andersson
Grannen Isfrail har känt Rakhmat Akilov hela sitt liv.

Grannen Isfrail, 50, förbereder planteringsjorden till de egenodlande körsbärs- och persikoträden som på samma gång säkrar familjens överlevnad och är hans egen stolthet.

– Jag känner Rakhmat Akilov sedan barnsben, säger han. På den tiden, det var fortfarande Sovjetunionen, fanns det inga murar mellan bakgårdarna. Vi levde som en enda stor familj.

Han vägrar att tro att den yngre grannpojken skulle ha blivit terrorist.

– Han gick aldrig till moskén varken som ung eller senare. Han var arbetsför, jobbade bra. Och han drack alkohol, fast måttligt, på fester och bröllop. Man vet aldrig vad som gömmer sig i en människas hjärta, men att han skulle ha blivit IS-anhängare… det är omöjligt, säger han och ställer ifrån sig spaden.

Hans son, arkitektstudenten Isfandiyor, 25, anser att Akilov var en bra granne.

– Han var så nära, som en farbror för mig. Så det var en enorm chock, säger han.

Tre år har gått sedan de senast sågs. Rakhmat Akilov hade kommit hem från sitt jobb på en cementfabrik i Ryssland och förberedde resan till Sverige.

En hund stryker runt oss. Det är Rakhmat Akilovs barns schäfer.

– Alla barnen är artiga och intelligenta, säger Isfrail och nickar åt porten. Den yngre dottern skriver dikter. Den äldre sonen läser ekonomi.

Finns det något i Rakhmat Akilov som du har sett som kan förklara det som har hänt?

– Jag vet inte, alla lever sina liv, säger han och blir plötsligt kort i tonen.

Oron för att väcka uppmärksamhet tar över. Isfrail greppar spaden, för att visa att samtalet är över.

– Vi är inte som de är i Afghanistan eller Pakistan. Vi är bra människor i Uzbekistan. Vi vill arbeta och ha fred och inte problem. Skriv det.

Han återgår till arbetet. Spadtagen ekar åter över gatan.

En tutande bil rullar fram, med begagnade möbler till salu uppspända på taket.

Samarkand är en urgammal muslimsk kulturstad. Men två gånger under 1900-talet har banden till historien klippts av. Först under Sovjettiden. Och sedan efter självständigheten 1991.

Då revs fredsmonumenten. Och statyerna på Lenin byttes ut mot den medeltida fältherren Timur Lenk.

Intill de historiska gravarna i Zhah-i-Zinda byggs nu ett mausoleum för landets förste ledare, Islam Karimov, som dog 78 år gammal i fjol. En man lika känd för sin politiska skicklighet som för sin brutalitet.

Allt medan hans efterträdare, Sjavkat Mirzijajev, konsoliderar makten.

Zulfiya Yarollaeva är tillbaka utanför sin port. Hon ställer oroliga frågor om det svenska rättssystemet, om Rakhmat Akilov har rätt till advokat och om han verkligen riskerar dödstraff, som ryktet säger.

Den blå porten, till huset där Rakhmat Akilovs barn bor, är stängd.