Publicerad:
Uppdaterad:

Youtubern Joakim: ”Jag tappade livsgnistan och kände bara tomhet”

Av: Frida Söderlund

Publicerad:
Uppdaterad:
  • I fyra månader har Sverige kämpat mot coronaviruset. Världen är på många sätt förändrad och ingen kan med säkerhet säga hur den kommer att se ut framåt. Samtidigt har dödsfall, isolering och arbetslöshet blivit en stor del av människors vardag.

  • Statistik från stödorganisationer visar hur coronakrisen fått den psykiska ohälsan att öka drastiskt.

  • I ”Hur mår du?” berättar fem personer hur de mått under våren och vilken känsla som satt djupast spår. Fastän de känt sig ensamma vet de att andra delar deras historia – och att det går att må bättre.

Utmattningsdepressionen tvingade Youtube-profilen Joakim Kvist att ge upp livet i Stockholm.

Efter några månader i föräldrahemmet var han redo att återvända – till jobbet, umgänget och sig själv.

Så kom coronapandemin och hela livet sattes på paus igen.

– Ett tag var det jättemörkt. Jag tappade livsgnistan och kände bara tomhet och hopplöshet, säger han.

När Joakim Kvist, 37, träffar en annan människa igen har det gått 70 dagar.

Trots att han tillfälligt bor med sina föräldrar har han bara gått från det gamla pojkrummet till köket eller badrummet och tillbaka igen.

Coronaliknande symtom tvingar honom att hålla sig borta från dem, föräldrarna, som likt honom själv är i riskgrupp.

I över två månader är han totalt isolerad från den fysiska omvärlden och det som skulle bli nystarten efter en återhämtningsperiod från en utmattningsdepression blir i stället en ny kamp med tankarna i huvudet.

Han har aldrig någonsin känt sig så ensam.

– Jag var rädd att hamna tillbaka i depressionen och delvis gjorde jag också det. Rent mentalt så blev jag utmattad av att gå runt och må så som jag gjorde. Jag hamnade i ett tillstånd av att inte kunna se fram emot någonting, för att jag inte såg ett slut på det som hände. Jag hade heller ingen ork att ta tag i det som förväntades av mig, som att vara aktiv på Youtube eller instagram, vilket annars är mitt jobb. Jag hade ingen möjlighet till det när jag var sjuk rent fysiskt, säger han.

– Jag såg mina vänner, som alla var kvar i Stockholm, umgås och det blev väldigt, väldigt ensamt. Jag gick alldeles för mycket tid att tänka och känna.

Joakim träffade inte en enda person på 70 dagar.
Foto: Privat
Joakim träffade inte en enda person på 70 dagar.

”Tappade gnistan”

Det var hösten 2019 som Joakim återvände hem till Västerås. En utmattningsdepression tvingade honom att lämna livet i Stockholm och tanken var att han skulle stanna hos föräldrarna i tre månader.

På grund av coronakrisen har tre blivit snart tio.

I februari var han redo att återvända, till Stockholm, vännerna och jobbet som Youtube-kreatör, men så började läget i Sverige att förändras. Han väntade ut tid, men blev själv sjuk i liknande symtom och allting sattes återigen på paus.

– Jag tappade gnistan gällande allt. I början så slöt jag mig, men sen insåg jag att jag måste höra av mig till mina vänner ändå och sökte upp folk dagligen på sms eller i gruppchattar, säger han.

Hur var det när det var som värst i huvudet?

– Det var tomhet, hopplöshet, noll framtidstro. Ett tag var det verkligen jättemörkt. Jag hade verkligen ingenting att se fram emot och tappade lite livsgnista. Det var aldrig så att jag ville dö, men jag såg bara ingen mening med saker.

Hur tar man sig ur de tankarna?

– Jag insåg att det sämsta jag kunde göra var som jag gjorde i början, sluta mig och inte prata med någon. Det är det sämsta man kan göra. Då får tankarna alldeles för mycket tid. Jag tvingade mig själv att prata om det och skrev till mina vänner ”jag måste säga det här, jag känner såhär”, säger han.

– Att inte sitta ensam med sina känslor är viktigt. Se till att bolla dina känslor med någon eller bara berätta hur du känner.

”Sätt ord på känslorna”

När, hur eller om Joakim kommer att återvända till sitt liv i Stockholm finns det inga svar på. Den bransch han jobbar inom har förlorat mycket i coronavirusets väg.

– Jag är fortfarande orolig för framtiden och den här ovissheten, den är fortfarande jobbig. Jag är en person som gärna vill tänka framåt och ha en plan, men livet är verkligen satt på paus, säger han.

– Nu mår jag i alla fall lite bättre psykiskt. När jag blev friskare i kroppen mådde jag också bättre i huvudet. Men jag vågar fortfarande inte planera något, jag vågar inte tänka. Jag är inställd på att vara fast här i Västerås till i höst.

Till andra som känner som du, vad vill du säga till dem?

– Att det viktigaste är att sätta ord på sina känslor och få ut dem. Att inte hålla dem inom sig. Och sedan att försöka ta professionell hjälp. Många vågar inte för att de tror att de kan misslyckas, men depression är också en sjukdom och den går också att bota. Slut dig inte och prata med någon. Det är det viktigaste, säger han.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: