Liten kista för en liten pojke

NYHETER

Allt var så glasklart - utom varför Bobby tvingades lida

1 av 4 | Foto: Glöm mig inte En vissen förgätmigej prydde locket när Bobbys kista rullades fram till kyrkan. Där inne väntade fler blommor och en hälsning från Bobbys mamma och mormor:

■ ■STENUNGSUND. I den disiga morgonen i detta välorganiserade land drog vaktmästaren Ingemar Svensson och Pierre Rohult från begravningsbyrån Fonus den vita kistan på en vagn från kylrummet till kyrkan.

Det var en kort väg, bara hundra meter, och de drog vagnen över parkeringsplatsen under tystnad.

Kistan såg liten ut, men så var den också anpassad för tioåriga Bobbys kropp.

På locket låg en vissnad förgätmigej, den vackra blåa blomman vars namn talar om den som växer ensam och som inte vill bli övergiven, men ingen visste vem som hade lagt den där. Kanske Bobbys mormor. Kanske någon i Bobbys stödfamilj. Det var i alla fall inte Bobbys mamma, för hon satt på häktet när de närmaste hade en privat minnesstund för pojken i fredags.

Inget lämnas åt slumpen

Sett till de yttre omständigheterna var den vissnade blåa blomman på kistlocket den enda oklarheten denna dag, då allt löpte så diskret, friktionsfritt och vältajmat som bara det genomorganiserade landet Sverige är mäktigt.

Inne i kyrkan lyfte Svensson och Rohult kistan och ställde den på två pallar framför altarringen. De lutade ett foto av Bobby vid fotändan. De lade en stor, röd glameliaros på locket, framför den lilla förgätmigejen.

Nedanför fotändan placerade de en bukett med gul gerbera, blå riddarsporre och vit brudslöja och från buketten löpte ett vitt sidenband med guldskrift med en sista hälsning från mormodern och mamman:

”Vi saknar dig oändligt mycket”.

Utanför kyrkan satt ett meddelande på anslagstavlan om att Ödsmåls församling arbetar för en miljövänligare gravsmyckning. Kyrkans ledning ber församlingen att undvika syntetmaterial i kransar, blommor och övriga dekorationer.

Sverige är ett så välorganiserat land att vi inte lämnar något åt slumpen. Inte miljövården vid de dödas viloplats, och inte heller hur sorgen organiseras.

”Sov i ro lille Bobby”

-Det är alltid värst med barnbegravningar, sa Ingemar Svensson när han kom ut ur kyrkan efter att ha ställt Bobbys bår i ordning. De går genom isen. De dör av sjukdom. Vi har fler gravar där borta.

Han nickade mot en rad gravar längst bort på kyrkogården, mellan den sista grusgången och en blommande syrenhäck.

Det var små gravstenar för små barn.

Ingen gång nämnde någon det som hände Bobby. Det närmaste någon kom var Susanne Carlsson från Fonus, som använde ordet ”omständigheter” när hon försökte beskriva varför Bobby dog.

Insikten om Bobbys öde var något alla bar inom sig men som ingen nämnde, kanske därför att det gjorde för ont att tala om det, eller för att det kändes oanständigt att ens tänka på Bobby smärta.

Poliserna kom redan vid niotiden, uniformerade för den yttre ordningen och svartklädda civila för bevakningen inne i kyrkan. Skribenterna och fotograferna släpptes in två timmar före begravningen, och de fick en hel timme på sig att fotografera kistan, skriva av kondoleanserna, anteckna vilka psalmer som skulle sjungas.

”Sov i ro, lille Bobby”.

”Vila i frid lilla älskade Bobby”.

”En sista hälsning till Bobby”.

Psalm 745:

”En dag skall du finna att alla är barn

I en större men klarare lek

Där alla får dansa bland änglar och garn

Där ingen har tid med nåt svek”.

Bobby blir ensam i sin grav

Till och med själva begravningen visade hur genomtänkt Sverige är ordnat.

Ceremonin hölls i Ödsmåls kyrka eftersom det var där pojken döptes. Jordfästningen skulle ske en mil söderut, på kyrkogården tillhörande Norums kyrka, eftersom den ligger i Stenungsund och det var där Bobby levde innan mamman tog honom till sin fästman i Småland.

Jerry Enoksson, vaktmästare i Norums kyrka, lät gräva graven i fredags. Han ringde till Fonus och frågade om det skulle vara en enkelgrav eller dubbelgrav.

-Jag fick veta att det inte ska vara någon mer.

Bobby är ensam i sista vilan, och ska alltid vila ensam, och Enoksson lät därför gräva en grav som var 165 centimeter djup och 75 centimeter bred.

-Det ska vara en meter jord över kistan.

Jorden schaktades upp i en trälår bredvid graven. Låren täcktes över med en presenning.

Modern kom sist

Ja, allt var så tydligt och redigt, till och med när mamman kom i en grå häktesbil, och svartklädd fördes in i kyrkan mellan två poliser.

Det var så lugnt och stillsamt när kortegen kom till kyrkogården:

Mormodern och de övriga släktingarna, Bobbys stödfamilj, personal från hans skola, vänner - alla stod och väntade utanför grinden tills bilen med kistan hade kört in. Sedan bar fyra man den vita kistan till graven och de sörjande följde efter.

Modern kom sist i den silvergråa häktesbilen. Hon steg ur och gick fram till graven, en polis på var sida och en bakom. Kistan sänktes. Hon la en blomma. Hon grät.

Sedan gick Bobbys mormor fram, en liten kvinna med tunt hår, ögonen täckta av solglasögon. Hon lämnade sin blomma och sedan återvände hon till sin plats, utan att se på sin dotter.

Strax var jordfästningen över.

I samma ögonblick som poliserna förde bort Bobbys mamma - en bakom, två vid sidorna - började klockorna i Norums kyrka slå.

Tajmningen kunde inte vara bättre.

Inget kunde vara klarare.

Det enda vi inte visste, troligen inte heller hans mamma, kanske allra minst hon, var varför tioåriga Bobby torterades till döds.

ALDRIG MERA BOBBY

Läs mer

Tidigare artiklar

Peter Kadhammar