Könsbytet misslyckades - begärde dödshjälp

1 av 2 | Foto: Privat
Han äcklades av könsbytet.

avIda Gustafsson

NYHETER

Belgiske Nathan Verhelst, 44, könsbyte gjorde honom till ett ”monster”.

Djupt deprimerad avslutade han sitt liv med hjälp av dödshjälp.

– Jag äcklades av mig själv, berättade han för tidningen Het Laatse Nieuws under sina sista timmar i livet.

Han dog i måndags omgiven av sina vänner på ett sjukhus i Bryssel.

Nathan Verhelst föddes som flickan Nancy i belgiska Hamme i en familj med tre pojkar. En dotter var oönskad och hon försköts av föräldrarna.

– Medan mina bröder var bortskämda fick jag ett skjul ovanför garaget att ha som mitt rum, berättade Nathan Verhelst för tidningen Het Laatse Nieuws timmar innan han dog.

Trivdes som man

Nathan Verhelsts fall tros vara det första som beror på misslyckat könsbyte. Och det har rönt stor uppmärksamhet i Belgien.

Av påtryckningar från sin familj och på eget initiativ upptäckte Nathan Verhelst i tonåren att han trivdes bättre som man i kortklippt hår och robusta jeans. Och han upptäckte att han förälskade sig i kvinnor.

Drömmen om könsbyte började med en hormonbehandling 2009 som följdes av att brösten opererades bort. Och slutligen fick han en penis.

”Äcklades av sig själv”

Men operationerna var misslyckade.

– Mina nya bröst motsvarade inte mina förväntningar och min penis hade symptom på bortstötning. Jag vill inte vara ett monster.

I stället för att fira sitt nya jag säger han att han ”äcklades” av sig själv.

Inför eutanasibeslutet undersöktes Nathan Verhelst av två läkare och en psykiatriker för att utesluta att han inte led av en övergående depression.

”Viktigt att samtala”

Elisabeth Gerle, professor i etik vid Uppsala universitet, säger att det krävs resonerande samtal för att dödshjälp inte ska bli ”en quick fix” och sista utväg när livet är svårt. 

– Om man ser dödshjälp som en lösning har man stängt möjligheten att den människan hittar en lösning på sina problem. Det finns olika situationer där en människa kan må dåligt men också vara sårbar och där livet inte känns värdefullt. Men där har vi också en fråga kring vad man jämför sig med, om det är det totalt perfekta livet. Jag menar inte att håna, men vi kanske behöver hjälpa varandra i samhället och se på varandra även i faser där vi är sårbara, säger hon.

Hon anser att det är viktigt att omgivningen försöker ta reda på vad det är som gör att en människa är deprimerad.

– Det är det synsättet som är viktigt, vad kan vi göra som medmänniskor och hela samhället i övrigt. I stället för att bli av med problemet och en människa som har det svårt.