”Sveriges roligaste”

avJens Peterson

Jens Peterson om en av våra största komiker genom tiderna.

1 av 11

Vad innebär det att vara Sveriges roligaste man?

Att alla skrattar?

Att alla skrattar fast man håller på att dö?

Martin Ljung drabbades av det när han var den som gjorde oss gladast.

Den senaste tiden har jag haft närkontakt med Robert Gustafssons komiska historia. I förra veckan såg jag hans jubileumsshow där Gustafsson firar 25 år på Rondo i Göteborg och innan läggdags läser jag hans självbiografi ”Från vaggan till deadline”.

Sveriges roligaste.

Det är sådana uttryck vi journalister gillar att använda. En stund är det Robert Gustafsson, sedan är det någon annan.

Ett tag var det Martin Ljung.

Han var en av stjärnorna i Povel Ramels Knäpp Upp-gäng som förändrade svensk underhållning från tidigt 1950-tal. Några av de andra sjöng, men Martin Ljung var den rolige.

För oss som växte upp då var Martin Ljung fantastiskt kul. Han hade några monologer som blev klassiker. Klassiker på det sättet att om man var lycklig nog att höra dem på radio glömde man dem inte. De släpptes på singel och jag sitter här en mörk oktoberkväll 2010 och tittar på en rödhårig Martin Ljung på en 45-varvare.

Han var den hypokondriskt klene Viking. Han var också släktingen som kom till ”Ester” i en annan monolog många lärde sig utantill.

När Monica Zetterlund sjöng om märkliga byoriginal i ”Den sista jäntan” var Martin Ljung han vars namn jag inte vet.

Men det var inte Martin Ljung som skrev allt det roliga.

Det var Povel Ramel, eller medarbetare som Hasse och Tage som låg bakom den klassiska herr Larsson-sketchen ”Guben i låddan” där Martin Ljung spelade mannen som inte kunde säga kupé utan sa kuppe. Martin Ljung jobbade också med Karl Gerhard. Rock-Fnykis hette en av de älskade figurerna som dök upp 1958 när rock’n’roll fortfarande var nytt.

Fingal Olsson blev en annan tidlös typ.

När jag var tonåring tog mina kloka föräldrar med mig till Knäppupps tälturné och jag såg ”De sista entusiasterna” med Martin Ljung som en av artisterna. Han var bland annat en elegant ballonguppstigare.

Att sitta i ett tält på en cirkusplätt i Falkenberg och se Martin Ljung på riktigt kändes nästan overkligt, när man växt upp med hans monologer på radio.

Senare såg jag honom i Hasse och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973 där Martin Ljung bland annat var skönhetsexperten madame Oscar.

Många som växt upp med Pippi Långstrump-filmerna känner honom som sjörövaren Jocke med kniven, i äventyret på de sju haven.

En dag för några år sedan hörde jag honom i telefonluren. Martin Ljung ringde mig om något han hade läst och ville prata och vi språkade länge. Det gick inte att ta fel på rösten. Martin Ljungs basröst var stöpt i uppväxtens Luleå där han jobbat som smed.

En av Martin Ljungs mer okända sidor var att han var blues-fantast. När de tunga bluesmusikerna kom till Sverige kunde man se veteranen Martin Ljung i publiken.

Det där jag skrev i inledningen om att vara döende och folk skrattar? Jo, Martin Ljung berättade hur han råkat illa ut en gång ute i naturen. Folk som gick förbi såg hans utsatta belägenhet – men såg också att det var Martin Ljung. Så de skrattade i stället för att hjälpa honom. Som om det var ett skämt.

Hela livet passerar revy medan omgivningen tror att det är en revy.

Kuriosa i Martin Ljungs karriär är att han var med i ”Fröken Julie” – Alf Sjöbergs internationellt prisade filmatisering av August Strindbergs tidlösa drama som kom 1951. Martin Ljung spelade skogvaktaren som dansar med fröken Julie, Anita Björk.

I samma film syns också Max von Sydow. Han spelar stalldräng, en annan minimal biroll i den filmiska tungviktaren.

Martin Ljung och Max von Sydow möttes långt senare i en annan svensk klassiker.

I ”Äppelkriget” finns en sekvens med tre bröder.

De är alla rödhåriga och de har lite olika lycka här i världen.

De spelas av Max von Sydow, Tage ­Danielsson och Martin Ljung.

Tre bröder i den sagan.

Tre giganter i svensk underhållning.

En broder vid sidan av Max von Sydow och Tage Danielsson. Det är så vi ska tänka på Martin Ljung.