Mohammed, 21, har levt gömd i flera år: ”Jag har ingen”

1 av 5 | Foto: ANDERS DEROS
Mohammed, 21, har levt gömd i Sverige i flera år.
NYHETER

Efter terrordådet i Stockholm tävlar politikerna om hur de snabbast ska bli av med papperslösa.

Polisrazzior på arbetsplatser och fotboja är en några förslagen.

– Även om de hittar mig har de ingenstans att skicka mig. Jag har ingen i Afghanistan, säger Mohammed som levt gömd i flera år.

SSU:aren Ahmad Rahimi, 17, från Växjö hade köpt en ros med sig till S-kongressen.

Kanske, kanske skulle ett mirakel ske och då ville han ge blomman till migrationsminister Morgan Johansson.

Amnesti för ensamkommande afghaner var ingen stor fråga, inte ens i förhandssnacket inför kongressen och innan terrordådet i Stockholm, men några motioner hade skrivits med kravet att Ahmad och hans landsmän skulle få stanna i Sverige.

Han hoppades in i det sista.

– Jag slängde rosen i papperskorgen, sa Ahmad Rahimi i söndags.

Då hade den långa, men knappast uppslitande debatten om migrationsfrågan avslutats.

Ombuden röstade enligt partistyrelsens önskemål.

Det blev ett nej till amnesti för afghaner.

Det blev som migrationsminister Morgan Johansson ville.

En amnesti hade inneburit att Sverige hade frångått reglerad invandring. Systemet måste upprätthållas för att vanligt folk ska tro på det, argumenterade han.

– Budskapet vi hade sänt ut hade blivit ”har du lyckats ta dig till Sverige spelar det ingen roll om du har skyddsbehov eller inte, då får du stanna”. Då hade vi riskerat att få 20 000 till nästa år, säger Morgan Johansson.

Ministern: Inte vi som bestämmer

Nästa gång vi träffar Ahmad är det dagen efter beslutet och han har lyckats få en pratstund med Morgan Johansson.

Ahmad har en vit t-shirt på sig som det står amnesti.nu och #vistårinteut, namnet på det nätverk som kämpar för ensamkommande barn och ungdomars rättigheter.

Migrationsministern lyssnar tålmodigt när Ahmad berättar om en vän som tagit sitt liv för att slippa bli deporterad till ”helvetet”, som han kallar Afghanistan.

Ahmads röst bryts när han säger om sina landsmän:

– De går i skolan, de gör bra saker, de vill visa att de är bra människor.

– Det är inte det som avgör om man får asyl, försöker Morgan Johansson förklara.

– Det är inte vi som bestämmer. Det är domstolen. Jag kan inte bestämma vilka som får stanna, lägger han till.

– Men du kan se till att Migrationsverket får göra rättssäkra prövningar, flikar en av de kvinnliga aktivisterna från nätverket in.

– De är en resurs, de är en resurs, säger kvinnan.

– Jag är hemskt ledsen. Vi måste gå nu, men vi ska försöka ordna ett möte med er, säger Miriam Abu Eid, pressekreterare hos ministern.

Ahmad har fått sin ålder uppskriven, han har redan ett avslag på sin asylansökan, han lever med ständig rädsla att han ska tvingas bort från Sverige.

– Vi vill gärna träffa er igen, ropar han till ministern och hans följe som snabbt försvinner i vimlet.

Kräver hårdare tag

Även utan terrordådet i Stockholm hade S-kongressen troligtvis inte röstat för en mer generös flyktingpolitik. Men sedan det kom fram att den terrormisstänkte Rakhmat Akilov lyckats hålla sig gömd trots avslag på sin asylansökan har frågan om utvisningar hamnat högst på den politiska dagordningen.

Statsministern Stefan Löfven sa att det var ”enormt frustrerande” att Akilov kunde hålla sig gömd.

Partierna tävlar nu med varandra om att föreslå hårdare tag mot dem som gått under jorden, visar en rundringning som SVT Nyheter har gjort. Inrikesminister Anders Ygeman har lovat att jakten på papperslösa ska intensifieras. Polisrazzior på arbetsplatser är ett av hans förslag. Kristdemokraterna kan exempelvis tänka sig att sätta fotboja på ”potentiella avvikare”. Även Miljöpartiet har lagt fram liknande förslag.

Men ingen vet egentligen hur många som gömmer sig i Sverige. Polisen uppskattar att det rör sig om cirka tio tusen personer.

”Mamma är död”

– Min mamma är död. Jag har ingen aning om var resten av min familj är. Det finns ingenstans att skicka mig till.

Så säger en 21-årig man som vi kan kalla Mohammed.

Vi träffas i Göteborg, bara några timmar efter att statsminister Stefan Löfven hållit sitt avslutningstal på S-kongressen.

Medan utställningsmontrar i Svenska Mässan plockas isär och flaggor och banderoller tas ned berättar Mohammed sin historia.

Den är fragmentarisk, vi har inget gemensamt språk för att i detalj kunna prata om krig, död och flykt. Vi har inte heller mycket tid. Han har varit sjuk på sistone och måste till en klinik som gratis hjälper gömda. Ändå liknar hans berättelse den jag hört många gånger från andra afghanska män i hans situation.

Det liv han levt de senaste åren, är inget liv, säger han.

– Det är inte på grund av pengarna som jag stannar i Sverige, för pengar har jag ändå inte. Det är på grund av kriget.

Var 15 år när han kom till Sverige

Under resan från Iran via Turkiet till Grekland hade han hört att man i Sverige får uppehållstillstånd lätt. Han var 15 när han kom till Malmö.

Men hans fingeravtryck fanns redan i Frankrike. Enligt Dublinförordningen skulle han skickas dit.

– När Migrationsverket sa ”vi har köpt biljett till dig. Du måste lämna Sverige”, gick jag till en kompis.

Det var första gången han gick under jorden. Han hade varken pengar eller någonstans att sova. Han frågade runt på restauranger om de behövde hjälp. Några landsmän erbjöd en sängplats i sitt vardagsrum, jobb som diskare på deras restaurang och en lön på tre tusen kronor i månaden.

– De väckte mig fem på morgonen, vi började jobba klockan sex och höll på till nio. Så var det varje dag i veckan.

De slog honom inte, men de var inte heller särskilt snälla, berättar han.

– Jag tyckte att de betalade dåligt, men de sa hela tiden att jag ska vara tacksam, att jag inte har något annat.

Han ber om ursäkt för att hans svenska ibland inte räcker till för att svara på mina frågor. Han säger att han aldrig har gått i skolan, att han lärde sig läsa och skriva av kompisar. Han drömde om att plugga, bli något. Inte stå och skrubba kastruller femton timmar varje dag.

Kompisarna har tröttnat

Efter 18 månader som gömd preskriberades hans fingeravtryck från Frankrike. Han fick söka uppehållstillstånd på nytt i Sverige. Men åter blev det nej. Nu vill Migrationsverket att han ska utvisas till Afghanistan.

– Politiker i Afghanistan som har lovat att ta hand om oss ljuger. De har sålt oss. De tänker bara på sig själva.

I tre år har han bott hos kompisar, jobbat svart, undvikit polisen.

– Kompisar blir trötta på mig när jag ringer och frågar om jag får sova över. Jag blir ledsen när jag ser vilka bra liv de som har fått asyl lever. De går i skolan och allt. Jag har knappt råd med mat.

Om ett år får han ansöka om uppehållstillstånd på nytt.

Han berättar att han inte har någon kontakt med resten av sin familj. Om de är kvar i hemprovinsen Maidan Wardak eller om de kanske har flytt någon annanstans, om de överhuvudtaget lever – det säger han sig inte veta.

– Vanliga svenskar har ingen aning om hur det är att leva som jag. Jag hade återvänt själv, om jag hade haft någonstans att åka till, säger Mohammed.

”Glapp mellan fantasi och verklighet”

– Det finns ett glapp mellan politisk fantasi och verklighet. Så säger Matilda Brinck-Larsen om alla politiska utspel som kommit de senaste dagarna. 

Hon är socialarbetare och var fram till nyligen gruppchef för ett av Göteborgs kommuns boende för ensamkommande. 

I mitten av februari sa hon upp sig i protest mot hur kommunen behandlar de ensamkommande; att de som får sina åldrar uppskrivna flyttas från kommunala boenden till Migrationsverkets på andra håll i landet. De lämnar kompisar, idrottsföreningar och skolor – livet som de håller på att bygga upp här.

– De förlorar sitt sammanhang från en dag till annan. Men många väljer istället att flytta tillbaka till Göteborg där de riskerar att hamna i utanförskap och kriminalitet.

”Terrordådet förändrade allt”

Nu driver hon frivilligorganisationen Agape – kärlek på grekiska – som hjälper ensamkommande.

Tillsammans med flera andra volontärer i #vistårinteut delade hon ut flygblad, höll tal, försökte prata med de socialdemokratiska politikerna under kongressdagarna.

Men terrordådet i Stockholm förändrande allt, menar hon.

– En hel grupp riskerar nu att få stå till svars för en enskild människans handling. Vi måste ha en rättvis och sansad diskussion om papperslösa.

Själv tror hon på att erbjuda dem ett sammanhang, mat för dagen och visa att det finns människor som bryr sig. Inkludera.

Är i ett limbo

Alternativet, som de flesta politiska partier förespråkar, att skicka dem ut ur landet är orealistiskt, hävdar Matilda Brinck-Larsen.

– De är många redan nu. Och de kan bli ännu fler med tanke på det stora antalet ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan som riskerar utvisning.

Just afghanerna befinner sig i ett limbo, de har ingen relation till landet de ska utvisas till, de är på ett sätt statslösa, anser hon.

– Att jaga människor kommer att bli väldigt dyrt och kostsamt, på flera plan. Att försätta människor i mer oro och rädsla och göra att de aldrig syns i samhällets sammanhang är direkt farligt.

Matilda Brinck-Larsen säger också:

– Faran är att vi får ett parallellsamhälle som ingen har kontakt med och det är just det som kommer att hota välfärden.

LÄS OCKSÅ:

FAKTA: Härifrån kommer flyktingarna nu – och det flyr de från