Mejla

Svante Lidén

En knallgul cab blir räddningen när livet når botten

Publicerad:
Uppdaterad:
Krönikören i sin gula Saab.
Foto: Magnus Lidén
Krönikören i sin gula Saab.

Gud, jag vill bara komma bort härifrån!

Bort från allt. Livet har aldrig varit tristare. Jo, kanske på ett personligt plan. Men inte på det här sättet, på det rent existentiella. Coronan äter upp en.

Så det är tur att man har en rent ohyggligt knallgul cab att hoppa in i när livet ställts på sin spets.

Då kan man åtminstone utöva social distansering under anständiga former.

 

Har gubbjäveln en cab, frågar du dig kanske?

Ja, det har han. Han har varken tatuerat sig eller rökt så han har råd svarar jag.

Nog om detta.

 

Man kan förvisso hitta på hur många ursäkter som helst för att skaffa cab.

Och dra fram hur många krystade ursäkter som helt.

Men inga duger.

Varken ursäkter. Eller skälen. Egentligen.

Fast å andra sidan.

Vem bryr sig? Egentligen?

För när det verkligen gäller handlar livet bara om en sak: att njuta av livet.

Så länge det går. Särskilt i dessa tider.

 

Jag hade förmånen att få sladda omkring i en lånad MG på kostigarna runt Sollefteå när jag var liten.

Det var före bilbältenas tid, på den tiden rattstängerna gick rakt genom folk - även om de krypkörde när det small.

Morsan körde. På den tiden var det en mindre sensation med en kvinna bakom ratten, åtminstone i min inavlade hembygd där - faktiskt - folk fortfarande åkte omkring med häst och vagn.

Så ett av mina taklösa bilminne är morsans blixtrande filmstjärneleende sen hon missade det där hölasset i trakten kring Tängstamon.

Det gav mig en känsla av intensiv närvaro och, ja, odödlighet.

Jag har för mig att det satt hö i backspegeln också. Men det kan vara en efterkonstruktion.

Känslan finns i alla fall kvar. Långt efter att begreppet "odödlig" visat sig vara i allra högsta grad dödligt.

 

Tiden gick.

Man liftade runt världen.

Åkte nedcabbat lite varstans. Kommer ihåg varenda kilometer.

Märkligaste liften var med några amerikanska rikemanssöner utanför Lahore i Pakistan.

Och hon i den gula folkacabben som plockade upp mig i skogen mellan Sollefteå och Ö-vik efter midsommarhelgen -76...

50-talscorvetten som vi lånade på Gotland.

Så kommer grannen hem med en svart cabbad Jaguar.

– Finns inte dom där med dragkrok? frågar man lite töntigt.

Man tvingas gå förbi den där jävla bilen varje dag.

Och så upptäcker man den andra grannens taklösa kära. Och den tredjes.

Plötsligt ser man cabbar överallt.

 

Men. Man står emot.

Stoiskt.

Så händer det plötsligt grejer. Hemska grejer.

Jag kommer i vägen för en fästing och blir en av de nära 300 svenskar som drabbades av TBE det året.

Det är ingen lek. Jag tror att jag ska dö, men men jag är alldeles för borta för att orka bry mig.

När jag vaknar till efter några månader har mitt liv förändrats I grunden.

Sen, på våren efter den där nattsvarta hösten och vintern, var det som om jag kände doften av vårblommorna för första gången, som om jag aldrig hört en näktergal tidigare. Färgerna var annorlunda och alla kvinnor så oändligt mycket vackrare än förr.

Soliga dagar såg jag liksom världen genom ett technicolorfilter från 1950-talet.

Snyggt.

 

Tillbaka på jobbet framåt sensommaren fick jag en ögonblicklig ingivelse att dra med mig en ung vacker kollega som jag knappt kände till Motorbörsgaraget bredvid tidningen för att kolla in vrålåk.

Fick syn på två Volvo C70. USA-import. Floridakörda. Bra priser.

– En sån skulle du kunna behöva, sa kollegan.

Jag instämde, men fegade förstås ur.

Nämnde saken för en kompis i Uppsala ett par dagar senare.

Han är onkolog på Ackis och log inte alls åt mina cab-funderingar.

I stället spände han ögonen i mig med ett allvar som bara en onkolog kan ha och sa:

– Om du bara så mycket som tänker tanken - köp cabben.

– Men...

– Hörru, både du och jag har fått lära oss mer än väl vad livet har i beredskap. Och det är inga roliga saker. Så köp för helvete bilen!

– Men...

– Du, i bästa fall har du 25 år på dig. I bästa fall. Och tänker du verkligen ligga där - när allt har blivit försent - och gräma dig över att du missade den här möjligheten också?

– Utsätt dig inte för det.

 

Så råkar jag köra förbi Motorkompaniet i Söderhamn. En fin inrättning som på den tiden hade en större friggebod som kontor, ett par stolar och ett parasoll utanför där försäljarna kunde ta igen sig i skuggan och spana ut på grusplanen där de flesta bilarna fortfarande står.

Där får jag syn på Bilen.

En Saab 900, 2,0.

8 000 mil. 75 000 spänn.

Den är ohyggligt knallgul.

Rent ohyggligt knallgul.

Har aldrig sett nåt så knallgult.

– Skulle passa bra till hustruns ganska sydländska utseende, tänker jag.

– Och till hennes solglasögon.

Jag känner hur altruismen formligen dränker mig när den ena anledningen efter den andra till varför min älskade Maria skulle passa så bra i just den här vagnen sköljer över mig.

– Fälgarna ser för jävliga ut, hojtar plötsligt Kjell Lund bortifrån parasollen.

– Du får den för 70. Men då då får du fan i mig lova att byta fälgarna. Dom där kan du bara inte visa dig ute med.

Hur lång tid det tar att fatta beslutet? Fem minuter kanske.

 

På hemvägen, när jag svänger in i Tierp för att tanka frågar en tönt om "inte dom där finns med dragkrok..?"

Sen, efter en av mina många premiärturer - nyhetens ständiga behag liksom - stöter jag på min granne biskopinnan:

– Har varit ute med racerbilen? säger hon.

– Jag tog mig en tur ut til Härkeberga kyrka och titta på Albertus Pictors takmålningar, säger jag.

– Åh, kyrkan, måste ha varit trevligt.

– Det blir en andlig upplevelse i dubbel bemärkelse när man har himlen till tak, säger jag.

 

Ungefär så är det.

Och jag har fortfarande inte skaffat några nya fälgar.

Och nu, om ni ursäktar, ska jag ut och ägna mig åt lite social distansering…

Av: Svante Lidén

Publicerad:

LÄS VIDARE