Vittnena tillbaka på Drottninggatan

NYHETER

De blev vittnen till det värsta terrordådet i sitt slag på svensk mark.

Veronica Durango undkom med en hårsmån, Martin Svenningsen försökte hjälpa döende och Brandon Sekitto flydde för livet när den kraschade lastbilen fattade eld.

Inför åtalet berättar de om kaoset, paniken och skräcken på Drottninggatan den 7 april 2017.

Veronica såg två träffas

Vanligtvis brukar Veronica Durango undvika shoppingstråken i Stockholms city. Men den här fredagen är hon, efter en lunch med en vän, på väg till en butik på en tvärgata till Drottninggatan. I höjd med Centralbadet får hon plötsligt en ingivelse att ta av sig sina hörlurar.

– Jag får en sådan känsla i magen bara. Kort därefter hör jag hur en lastbil står och varvar uppe i backen. Han sätter plattan i mattan och bara börjar köra, berättar Veronica Durango.

Två kvinnor alldeles intill henne blir lastbilsförarens första offer. Veronica hör hur det smäller när bilen träffar kropparna. Hon kastar sig över ett stenlejon och undkommer precis.

– Jag minns inte hur jag kom över det här lejonet. Om jag satte upp foten eller slängde benen över, jag vet inte. Det är svart för mig där.

Lastbilen försvinner i ett dammoln ner mot Åhléns. Kvar på marken ligger de svårt skadade. En av kvinnorna får hjärt- och lungräddning. Senare får Veronica Durango veta att hon inte klarade sig.

Skakad irrar hon runt utan att veta vart hon ska ta vägen.

– Jag vet att jag lade upp en varning på Facebook och sade till folk att hålla sig borta från stan för att det var en galning som brände ner folk på gatan. Jag förstod inte själv vad som hände.

Veronica söker sig mot Centralen, men får höra att ett hotell i närheten är bombhotat. Hon går mot Fridhemsplan, men möts av folkmassor som skriker om skottlossning.

– Det var kaos, det var totalkaos. Det kändes som att hela Stockholm var i krig inom loppet av en kvart.

Redan dagen efter är hon tillbaka på olycksplatsen för att lämna blommor. Något som var viktigt för att kunna hantera alla svåra känslor.

– Jag kände att jag fick tvinga mig själv, dels för att visa respekt för dem som inte klarade sig, men dels också för min egen skull. För att inte vara rädd.

Attacken har dock satt spår. Bilderna från när lastbilen träffar kvinnornas kroppar har etsat sig fast. Än i dag kan specifika situationer, som att vara på T-centralen, påkalla stresspåslag, och stora fordon får henne på helspänn.

Men attacken blev också en vändpunkt för Veronica Durango, något som förändrade henne till det positivare.

– Jag är mer öppen i dag. Jag har aldrig haft så många vänner som nu. Mitt budskap efter att ha varit med om det här är att vi måste börja stanna upp och se varandra. Inte bara stirra i våra telefoner eller gå med hörlurar på stan – utan mötas på riktigt.

TT: Hur tycker du att samhället klarade av attacken?

– Just där och då var insatsen fantastisk. Alla slöt upp, det var helt otroligt. Men sen har folk gått tillbaka till ett läge där det är som att det inte existerat. Jag undrar ofta vad folk har lärt sig av det här. Har de lärt sig att vi behöver ta bättre hand om varandra? Jag tycker man har glömt lite för snabbt.

Brandon: De slog på lastbilens ruta

Brandon Sekitto befann sig bara några meter från platsen där lastbilen kraschade in i Åhléns.

Efter att ha köpt en kaffe är han på väg till sin bil som står parkerad ungefär där Mäster Samuelsgatan möter Drottninggatan.

– När jag kommer ut hör jag människor som skriker: "Spring, spring!". Det är en barnvagn som kommer precis runt hörnet, människor är skräckslagna. Samtidigt hör jag ett vrål, och precis när jag ska gå fram för att se vad som händer ser jag hur lastbilen kommer farande från Drottninggatan in i väggen, berättar Brandon Sekitto.

Att det inte är en olycka förstår han direkt.

– Gör man ett misstag i trafiken försöker man kanske tuta eller vifta så att människor ska flytta sig. Men jag såg föraren och det var ett väldigt bestämt kroppsspråk han hade. Han satt framåtlutad, det var medvetet, det var fokus.

Kaos utbryter. Människor skriker och gråter.

– Det ligger människor på gatan, jag ser blodspår efter lastbilen, jag ser väktare som försöker hjälpa en som blivit påkörd. Sen märker jag också att någon tar ett järnrör och slår på rutan på förarsidan. Man försöker komma åt personen som är i lastbilen.

En civil polis drar sitt vapen och försöker få folk att backa. Plötsligt hörs en hög smäll.

– Jag tänker att hela byggnaden kommer att sprängas. Sen börjar lastbilen brinna – då känner jag att jag inte kan vara kvar.

Han hoppar in i bilen och börjar köra. En okänd kvinna rycker upp dörren och ber att få följa med.

Först när de hör nyhetsrapporteringen på radion förstår de vad de varit med om.

– Tanken som kom var: "Shit, jag har varit med om ett terrordåd!" Då blev jag ännu mer skakig. Det var så overkligt.

Fortfarande funderar han mycket på vad som hade kunnat hända om han korsat Drottninggatan bara någon minut senare.

– Det blir ett slags oroskänsla, att det kunde ha varit jag. Jag hade passerat där ett par–tre gånger när jag gick mellan gymmet och kaféet. Jag hade likaväl kunnat stå kvar på gatan och druckit kaffe och lyssnat på musik och inte hört lastbilen komma.

I dag är han mer vaksam när han befinner sig i offentliga miljöer, tänker på var han står och är observant på stora fordon. Men samtidigt har det varit viktigt för honom att inte låta attacken påverka vardagen.

– Jag försöker gå emot den begränsningen att inte våga röra mig på vissa platser eller göra det jag vill göra.

Att den misstänkte gärningsmannen nu åtalas och ställs inför rätta blir ett viktigt avslut, tror han.

– Förhoppningsvis får de som var med, inte minst de som förlorat sina anhöriga, upprättelse. För oss andra kan det bli ett sätt att gå vidare.

Martin slöt ögonen på en av de döda

Martin Svenningsen var på väg hem från jobbet när han hamnade mitt i attacken.

Plötsligt tvärnitar bussen han sitter i mitt i korsningen Kungsgatan/Drottninggatan.

– Någon skriker: "Det är en lastbil!". Jag hinner se bakre delen på skåpet försvinna och jag tänker: "Vad fan var det där?", berättar Martin Svenningsen.

Scenerna som möter honom när han rusar ut kommer han aldrig att glömma.

– Jag ser en kropp som är så pass illa tilltygad att jag förstår att där kan jag inte göra något. Närmare mig ligger en svårt skadad person. Jag springer fram och börjar leta efter puls.

Längre ner på gatan hör han hur folk skriker, han hör motorvrålet – och sedan en dov smäll, samtidigt som han ser ett brungrått moln stiga mot skyn.

Tillsammans med en kvinna som också sprungit fram för att hjälpa påbörjar han hjärt- och lungräddning på den svårt skadade.

– Min ambition är att rensa luftvägarna, men varje gång hon trycker på bröstet kommer det mer blod. Det blir en rätt uppgiven känsla.

Till slut förstår de att det inte går att göra mer. I samma stund kommer väktare springande för att mota bort folk från platsen. Martin Svenningsen reser sig halvvägs men känner att han inte bara kan lämna den döde.

– Så jag böjer mig ner igen och så stänger jag ögonen på personen.

Fortfarande minns han tydligt lukten på gatan.

– Det luktar jävligt märkligt. Det luktar något slags kombination av bakelit efter den här bilen, det luktar blod och det luktar... ja, skräck.

Martin Svenningsen, som också är producent på P4 i Sveriges Radio, ringer in till radion för att rapportera. Han lyckas ta sig runt kvarteret och befinner sig ungefär tio meter ifrån lastbilen när polis börjar spärra av.

– Att jag sprang dit istället för bort var för att jag ville försöka förstå. Jag såg ju inte hela framfarten men jag såg tillräckligt mycket av vad han åstadkom. Där nånstans var det journalisten i mig som tog över.

Han blev en central person i medierapporteringen vid attacken och har efteråt fått hundratals mejl och samtal från folk som velat dela med sig av sina känslor och tankar.

För honom själv var en del i bearbetningen att ganska snart återvända till platsen.

– Jag tänkte att "nu ska jag köra klart min resa hem". Så några dagar senare gick jag ner, satte mig på bussen där jag då hade klivit av och åkte hem, med samma musik i hörlurarna som då.

Känslomässigt finns inget hat, ingen agg, mot den misstänkte gärningsmannen. Men intellektuellt grubblar han mycket.

– Det finns en del av mig som undrar vad i helvete detta var bra för. Jag kan ibland, när jag går den här sträckan, tänka: Du hade ju så lång tid på dig att ångra dig. Du måste ju ha sett i backen hur mycket folk det var, dagen före påsklovet. Barn, gamla. Varför ställde du dig inte på bromsen och bara – "nej, jag kliver ur".