”Vikten rasade – då började jag banta”

NYHETER

Anna Leijon fick anorexia och gick ned 15 kilo på ett halvår

Oron inför framtiden gjorde Anna Leijon sjuk.

– Jag ville ha kontroll. Jag trodde att om jag blev lite smalare hela tiden skulle jag bli lite bättre och jag påverkades mycket av veckotidningarna, säger hon.

Hon gick ner 18 kilo – sen lyckades hon stoppa det och i dag är hon frisk.

Anna och Saga – Min guddotter påminner mig om det som är viktigt här i livet, säger Anna. För fem år sedan fick Anna anorexia, men nu mår hon bra.

Anna är 28 år i dag och hon håller precis på att skriva sin c-uppsats i genusvetenskap. Hon skriver om anorexia.

– Jag har egna erfarenheter som jag vill använda på ett postivt sätt. Det finns alldeles för lite skrivet om samhällsaspekterna på sjukdomen, varför så många unga tjejer drabbas, säger hon.

Hoppade över lunchen

Själv blev hon riktigt sjuk den hösten hon började på universitetet.

Då hade hon slutat äta lunch. Hon åt gröt till frukost och grönsaker till middag och tränade spinning flera gånger i veckan.

– Det är konstigt vad kroppen klarar, säger hon och skrattar till.

Men kroppen klarade inte hur mycket som helst.

Efter två år av hård matkontroll befann hon sig 15 kilo tunnare än normalt plötsligt på tunnelbanan på väg hem till en kompis och lyckades inte röra sig en millimeter.

”Jag var så trött”

– Det tog stopp, jag var så trött och jag orkade ingenting, då kände jag att jag måste sluta.

Och det gjorde hon. Hon pratade med sina vänner och fick läkarhjälp.

Hade aldrig bantat

För Anna handlade det egentligen aldrig om bantning.

– Jag har aldrig bantat medvetet hur bisarrt det än låter. Jag har alltid varit smal men jag började reglera maten och hade många idéer om vad som var bra och dåligt. Jag var väldigt inriktad på att inte göra fel och tog åt mig budskap från veckotidningar om vad jag trodde var ett bra ätbeteende. Jag tappade bort min egen bedömningsförmåga och glömde lyssna på min kropp, det var egentligen först när kilona började rasa som jag började använda bantning som strategi, sager Anna.

Spegeln – ett kontrollinstrument

Hon tror att de oregelbundna mattiderna i tonåren gjorde att hon lättare kunde börja skippa lunchen.

– Jag brydde mig inte alls om vad jag åt i tonåren, jag levde på cocacola och cigaretter. Det är svårt att dra en skiljelinje mellan frisk och sjuk, men jag började inte uppleva min kropp som ett problem förrän jag var 23. Fast jag tror att många som blir sjuka bär med sig ett ätbeteende som är stört sedan tidiga år, sager hon.

Hur tänkte du när du såg dig spegeln under tiden du var sjuk?

– Jag reflekterade inte så mycket över det estetiska i att vara smal, spegeln var bara ett medel att kontrollera att jag inte blev större, det var ett mått på att kroppen gjorde som jag ville, att det var jag som bestämde.

”Jag ville vara envis och viljestark”

Anna är 172 cm lång. När hon var som smalast vägde hon 45 kilo. Hon blev svag, trött och tunn, ”nästan genomskinlig” säger hon och hon fick akut vitaminbrist.

– Det gick successivt. Det första året gick jag ner några kilo, sedan på hösten rasade vikten med uppemot 10 kilo. När jag var nere på 50 rasade kilona ännu snabbare.

En av orsakerna till att hon blev sjuk, tror hon, var oron inför framtiden.

– Jag tror jag ville att någon skulle ta hand om mig, och försäkra mig om att allt kommer att ordna sig. Jag saknade tilltro till att jag skulle klara av allt: tjäna pengar, få ett jobb, få bra betyg, behålla min lägenhet och vara en god vän, flickvän och människa samtidigt. Jag kände mig inte tjock men jag kände att jag skulle bli battre om jag var smalare. Det skulle visa att jag var sådan jag ville vara: envis och viljestark.

Tror på tillfrisknande

I dag mår hon bra. Hon har prövat sig fram och vågar äta igen.

– Det tar lång tid, man måste börja lita på sig själv igen och tillslut märker man att jorden inte går under för att man äter något som inte är så nyttigt. Jag är övertygad om att man kan må jättebra även om man har haft ätstörningar tidigare.

Men minnet av tiden vill hon inte sudda ut.

– Jag vill inte stänga en dörr och tänka: då var jag sjuk och nu är jag frisk. Jag har lärt mig mycket och jag bär med mig minnet med en slags ömhet, säger Anna.

– Nu vet jag vad som gör mig lycklig och jag vet vad som gör mig illa och det har jag makten att välja bort. Jag har mer självrespekt och större tolerans med både mina brister och styrkor.

”Ett större sammanhang”

Studierna i genusvetenskap har hjälpt också.

– Det är så skönt att få se saker i större ett sammanhang. Vi måste fråga oss varför det här är en sjukdom som drabbar så många tjejer. Jag tror det finns ett samband med att tjejer har en enorm press på sig, och i dag hamnar kroppen i fokus för det. Om man hade genusvetenskap i skolan skulle många ätstörningar förebyggas tror jag, säger Anna Leijon.

Annas tips till vänner

– Det kan vara jobbigt att vara vän med någon som har ätstörningar, det kräver energi och tär på vänskapen och det är svårt att se någon må dåligt och känna sig maktlös. Men det kan stärka vänskapen om man håller ut, säger Anna Leijon.

Läs artiklarna om skönhetsideal och ätstörningar:

Läs mer

Karin Abrahamsson ([email protected])