Här får desperata migranter hämta andan

Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
Den salvadoranska frisören Ruth Avigael Angela och sonen Carlos Matteo har flytt de trakasserande gängen i San Salvador och tagit sig till USA.
Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
Den katolska nunnan Norma Pimentel. Syster Norma har grundat ett center i gränsstaden McAllen i Texas där migranter får återhämta sig innan de bussas vidare till andra platser i USA där deras fall ska prövas.
Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
Den salvadoranska frisören Ruth Avigael Angela och sonen Carlos Matteo har flytt de trakasserande gängen i San Salvador och tagit sig till USA.
Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
Varje kväll läggs de blå galonmadrasserna ut på golvet på det vilocenter för migranter som den katolska välgörenhetsorganisationen Catholic Charities RGV driver i gränsstaden McAllen i Texas.
Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
Sjuksköterskan Raquel Martinez arbetar frivilligt på det vilocenter för migranter som den katolska välgörenhetsorganisationen Catholic Charities RGV driver i gränsstaden McAllen i Texas. Här står hon i förrådet med donerade kläder.
Foto: Tina Magnergård-Bjers/TT
De mellanmålspåsar som varje migrant får med sig när de lämnar det vilocenter som den katolska välgörenhetsorganisationen Catholic Charities RGV driver i gränsstaden McAllen i Texas.

avTT

NYHETER

Med sin treårige son i famnen korsade hon gränsfloden till Texas i en ranglig gummiflotte. Och vägen till asyl är lång. Men den salvadoranska frisören Ruth Avigael Angela är ändå glad att hon flydde undan kriminella gäng och nu befinner sig på fast mark i USA.

– Jag är lycklig. Jag vill inte återvända, svarar Avigael Angela snabbt på frågan om hur hon känner sig efter den långa resan.

Men en tår letar sig ner för kinden och avslöjar att de senaste veckornas upplevelser satt sina spår. I famnen håller hon treårige Carlos Matteo, som fortfarande är medtagen efter fem dagar i gränspolisens kyliga förvar.

– Vi fick bara en tunn nylonfilt och det enda vi gavs att äta var frysta smörgåsar, berättar hon för TT:s utsända.

Mat och kläder

Hon befinner sig i undersökningsrummet på välgörenhetsorganisationen Catholic Charities RGV:s vilocenter i staden McAllen, vid gränsen mot Mexiko. På skylten mot gatan står: "Återupprättande av mänsklig värdighet". Det är här myndigheterna lämnar av migranter som tillbringat tid i fängsligt förvar efter att ha tagit sig över USA:s gräns olagligt – och som inte omedelbart fått avslag på sina asylansökningar och deporterats. Ruth Avigael Angelas fall kommer så småningom att tas upp i en invandringsdomstol och under tiden har hon fått tillstånd att resa till sin bror i New York.

Men att köpa bussbiljetter, kontakta anhöriga och samla ihop sig i ett främmande land efter dagarna på cellens betonggolv är inte självklart. Det är där vilocentret kommer in i bilden. Här passerar uppemot 250 människor om dygnet – personer som får en dusch, rena kläder, enklare sjukvård samt tre lagade mål mat om dagen. Full aktivitet råder, med frivilliga soppkokare i köket och klädsorterare i förrådet. Vid ett bord äter en familj tyst sin frukost, andra är på väg till duscharna på bakgården.

På kvällen läggs blå galonmadrasser och filtar ut tätt i samlingssalen. Räcker inte golvytan flyttar man över till kyrkan några kvarter bort.

Fungerande system?

Sedan centret grundades 2014 av den handlingskraftiga nunnan Norma Pimentel har över 100 000 migranter passerat de slitna men välstädade lokalerna. Syster Norma säger att de flesta är hungriga, uttorkade och smutsiga – och betonar att det arbete hon och hennes medarbetare gör bygger på tro och medmänsklighet.

– Om jag fick önska något så är det att länderna som de flyende kommer ifrån stabiliseras. Och att USA fick ett invandringssystem som fungerar, där vi kan ta hand om människor på ett respektfullt sätt, säger hon.

– Folk blir sjuka i gränspatrullens celler.

Syster Norma, som själv har mexikanskt påbrå, har hört otaliga berättelser om skräck för karteller, sorg över dödade anhöriga och om människor som drunknat när de försökt korsa gränsfloden på gummidäck eller i gamla badkar. Alla hon möter bär på en desperat längtan efter nya möjligheter, ett hopp om att nästa generation ska få det bättre.

Höll i sonen

I Ruth Avigael Angelas fall var det de trakasserande kriminella gängen i utkanterna av San Salvador, där hon bodde, som fick henne att fatta beslutet att ge sig av. Den ensamstående mamman tog sina besparingar och köpte bussbiljetter. Med sonen i famnen reste hon genom Guatemala och Mexiko och stod till slut vid gränsfloden till Texas, Rio Grande.

– Jag betalade en person 100 dollar för att ta oss till andra sidan i en gummibåt, mitt på dagen. Han hade inga flytvästar och jag höll Carlos Matteo i famnen, berättar hon.

– Vi fick vada i land och gå en timme innan vi till slut greps och togs till gränspatrullens anläggning.

Avigael Angela har begränsad kunskap om USA:s president Donald Trumps allt hårdare invandringspolitik. Men hon vet att hon bär på en intensiv önskan om att sonen ska få en bättre framtid än den i hemlandet, där kriminella karteller styr och utpressar.

– Just nu vill han bara åka hem. Men jag vill stanna, om Gud vill. Jag kan arbeta hårt.