”Jag kan aldrig förlåta – jag känner det i dag”

avLisa Röstlund

NYHETER

Ilska och sorg under
Upprättelseceremonin

1 av 6 | Foto: Caludio Bresciani/SCANPIX
Blå hallen I Stadshuset hölls Upprättelseceremonin.

Göran Wall, 57, har sargade armar.

Susanne Gunnarsson, 44, tvingas steloperera ryggen.

I dag bad samhället de vanvårdade fosterhemsbarnen om ursäkt för skadorna som sitter på olika ställen – men mest inte syns.

Några barn fanns med i Blå hallen i Stockholms stadshus när Upprättelseceremonin i dag hölls för omkring 1 300 deltagare. Det var barn till dem som en gång varit fosterhemsbarn.

De flesta av dem som nu satt i bänkraderna hade grått hår, och var synligt märkta – inte bara av ålder.

"Kan inte göras ogjort"

En man i keps bar en vit t-shirt med ett rött tryck på ryggen: "Vanvårdad och bortglömd."

Tanken var att församlingen i dag skulle få en offentlig ursäkt och upprättelse av samhället.

Drottning Silvia och flera regerings- och riksdagsföreträdare deltog. Riksdagens talman Per Westerberg inledde:

– Det gjorda kan ingen göra ogjort, sa han.

– Det svenska samhället ber i dag er kvinnor och män om ursäkt. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige. Ni stod som barn under samhällets beskydd. Men ni sveks, sa Per Westerberg.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), talade också:

– Barndomen går inte i repris. Det som är förlorat kan inte kompenseras. Men vi vill göra så gott vi kan, sa hon.

Lovade bättring

Ordförande för Sveriges kommuner och landsting, Anders Knape, uppgav att saker och ting förändrats:

– Samhället är duktigare i dag än på er tid. Men vi kan bli bättre. Vi måste bli bättre på att lyssna till vad barnen själva säger.

Mest applåder kom då författaren Viveca Lärn läste en specialskriven text om den enorma kontrasten mellan fosterhemsbarnens erfarenheter och tidstypiska barndomsskildringar.

– För samhällets styvbarn var det ingen Bullerby.

Vissa lämnade salen

Vissa av åhörarna grät. En del tittade med tomma blickar rakt framåt. Andra lämnade Blå hallen för en cigg på stadshustrappan.

Gemenskapen mellan ceremonideltagarna kan närmast liknas vid den fruktansvärda röda tråd av sorg som gick mellan deltagarna i minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka efter terrordåden i juli.

I Oslo var det chock över en plötslig katastrof, utförd av en enskild.

Här är dödsoffren troligen fler än på Utöya, och de överlevande kan vittna om en tortyr som pågått långsamt. Och ondskan kan inte härledas till en påtaglig djävul, utan till hela barndomens omgivning.

"Ledsen och besviken"

Magdalena Ekenkrantz, 63, Stockholm, placerades på elva olika fosterhem under sin barndom.

– Jag är ledsen och besviken. Det här är spel för gallerierna. Vad ger det här oss? Ska vi vara tysta nu? Gör det inte lika ont längre? Ryggsäcken finns kvar. Maria Larsson har jag inget förtroende för. Sättet hon läste det här på – det fanns inga känslor. Det var bara innantill.

– Det värsta har varit att ha blivit flyttad av främmande människor till främmande människor, från en okänd plats till en annan. Jag kan aldrig förlåta, jag känner det i dag. Jag trodde att det skulle kännas som någon form av avslut, men det kommer upp ännu fler frågor som jag blir förbannad över. Bara att man inte ser till att alla inte fick plats. Ceremonin var ju till för de drabbade. Jag vet flera som inte har fått plats, som har stått på väntelistan.

"Äntligen blir man trodd"

Göran Wall, 57, facklig företrädare för Lärarförbundet, Göteborg, har fått sina bicepssenor förstörda efter att ha tvingats agera "dräng" på gården hemma hos fosterföräldrarna. Han berättar om synen de hade på honom, som ren och skär arbetskraft. Hans lilla kropp fick jobba i ladugården från klockan 6, och kom till skolan illaluktande.

Betygen blev låga och hela början av livet tungt, med lång självrehabilitering, missbruk och kriminalitet. Än i dag har han ständig värk.

Han är positiv till ceremonin:

– Het här har med erkännande att göra. Att man äntligen blir tagen på allvar och lyssnad och trodd på.

Mamman  blev påkörd

Från Jönköping har familjen Gunnarsson åkt för att vara med. Susanne Gunnarsson, 44, beskriver hur resan till ceremonin har varit jobbig.

– Det är en resa långt bak i tiden som man åkt. Det är tufft.

Hon blev fosterhemsplacerad när hon var 8 månader gammal.  När hon kommit tillbaka till sin mamma, blev mamman påkörd och dog när hon var 9 år.

Barnen Filip, 12, och Frida, 11, fyller i mammas berättelse. "Det där med snåla tanten!". "Maten då!".

Vägrades dusch

36 olika placeringar. Misshandel. Ingen lyssnade. En snål tant vägrade henne dusch, men skällde när hon drabbades av löss.

– Min styvfar körde på mig med en traktor. Han märkte det, men körde bara vidare, säger Susanne.

Skolsköterskan skickade henne till sjukhus, och än i dag är hon sjukskriven. Susanne Gunnarsson ska ta bort kotor och steloperera ryggen. Ena armen, som opererats fyra gånger, fungerar trots det inte. Höften är trasig.

Hennes man Alf Gunnarsson berättar att de hela tiden har fått kämpa tillsammans, främst med hennes inre skador:

– Hon har svårt att visa ilska. Och hon har svårt med tillit till människor. Kan man aldrig lita på någon som barn så blir det så. Men det har blivit bättre, säger han.