”Tre flickor har förlorat världens bästa pappa”

44 om året dör i arbetsplatsolyckor - Thomas dog i ett dike

NYHETER

Jordväggen rasade över anläggningsarbetaren Thomas Ekenstein, 43 – som fick flera ton lerig jord över sig.

Han dog nere i det djupa schaktet.

– Ingen ska behöva gå igenom det helvete vi går igenom, säger Helena Ekenstein.

Den 19 februari i år dog anläggningsarbetaren Thomas Ekenstein, 43, när han lade vattenledningsrör i ett flera meter djupt schakt i Hedemora. Väggen rasade och han fick flera ton lerjord över sig.

Brodern Stefan Ekenstein är grävmaskinist och vet precis vad som gick fel:

– Det var rent och skärt slarv. När det är dålig mark schaktar man av kanterna så att de blir sneda eller ställer ner en skyddande bur, en schaktsläde. Här var det nästan fem meter djupt, med stående väggar. När de släppte fick Thomas uppemot 16 ton lerig jord över sig. Det kan jämställas med mord, säger Stefan.

Thomas hustru Helena Ekenstein berättar om makens oro inför arbetet, som pågick flera veckor innan olyckan inträffade:

– Han tyckte att det var jätteotäckt, han gillade inte att vara nere i den där gropen. Jag sade till honom att inte gå ner, men då sade han att ”det är ingen annan som vill”. Han gjorde det för att han kände sig tvungen.

1 av 9 | Foto: Pernilla Wahlman
Jennifer, Helena och Stina Ekenstein vid Thomas grav.

Chocken efter dödsolyckan gjorde att Helena och Stefan, som båda bor i Säter, var sjukskrivna i flera månader.

– Det har påverkat enormt mycket, det slår undan benen på en. Jag och Thomas höll ihop i 26 år. Det som hänt är det värsta tänkbara, säger Helena.

Hon pratar ofta med de tre döttrarna – 7, 17 och 22 år gamla – om pappa Thomas:

– Det är tufft, de har förlorat världens bästa pappa. Men vi pratar om allt bra som han gjorde, säger att ”så där skulle pappa ha gjort”. Och så har vi haft samtalsstöd, psykolog och kurator.

Under allhelgona-helgen besökte familjen graven:

– Vi var och tände ljus. Man känner att det är fel, han ska inte ligga där. Han ska vara hemma hos oss…

Någon måste betala för det här

Stefan beskriver sin döde bror:

– Han fick andra på bra humör, och var en duktig yrkesmänniska. Duktig, snäll, omtyckt. Någon måste betala för det här.

Snart har det gått nio månader sedan Thomas dog. Fortfarande pågår förundersökningen. Brottsrubriceringen är arbetsmiljöbrott och vållande till annans död:

– Jag vill inte kommentera något i det där ärendet, säger Magnus Bohman, vd för Thomas arbetsgivare Grytnäs Gräv.

”Komplicerade utredningar”

– Jag hade hoppats kunna fatta beslut om eventuellt åtal före jul, men det är inte säkert att det blir så, säger åklagaren Helena Eckerrot Flodin vid Rema, Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Jörgen Lindberg, vice chefsåklagare på Rema, berättar att brottsutredningar efter dödsfall i arbetslivet kan bli väldigt långdragna:

– Före 2014 var det inte alls ovanligt att ett mål var fyra år gammalt när det kom till rätten. Nu jobbar vi på att få till en överenskommelse med Polisen och Arbetsmiljöverket att de här utredningarna ska vara klara till lagföring inom 18 månader.

Fortfarande händer det att utredningarna tar mer än ett och ett halvt år?

– Ja, det är ganska komplicerade utredningar. Bara att få tillsynsmyndigheten Arbetsmiljöverkets utredning, som är en viktig källa till sakkunskap för oss, kan ta sex månader.