Riksväg 63 delar Filipstad – vrede mot att barnen blandas

Föräldrar rasar mot ny skolsatsning: “Ett integrationsexperiment”

Publicerad:
Uppdaterad:

NYHETER

FILIPSTAD. Upprorsstämningen sprider sig i den värmländska staden, där föräldrar krävt en historisk folkomröstning om skolan. Orsaken är att kommunen vill blanda elever med utländsk och svensk bakgrund – för att stoppa segregationen.

– De spelar med våra barn, säger en av de kritiska föräldrarna på Åsenskolan.

På ena sidan Riksväg 63 tronar Åsenskolan högt på höjden bland villor och familjebilar.

På andra sidan vägen, över älven och förbi rondellen där timmerbilar stånkar fram, ligger Strandvägsskolan, där 70 procent av barnen har utländsk bakgrund.

Exakt 1,5 km mellan skolportarna.

Men avståndet är längre än så.

Sedan flyktingvågen 2015, då Filipstad tog emot fler nyanlända än andra och blev omskriven som en kriskommun, har detta blivit en delad stad. Politikerna pratar om ökad segregation, på en ort med drygt 6 000 invånare. Lösningen är att de kommunala F-6-skolorna slås ihop till höstterminen.

– Om vi har ett sånt samhälle, att en viss del av kommunens invånare bor i ena halvan av stan, och den andra delen i den andra halvan, hur ska man då mötas? Det är farligt när det blir grupperingar, som i Malmö, Stockholm, Göteborg, det är ju gängkriminalitet på vissa håll som styr. Jag vill ge alla barn samma förutsättningar här, säger kommunalrådet Åsa Hååkman Felth (S).

Efter sammanslagningen av två skolor kommer många elever få korsa den hårt trafikerade riksvägen varje morgon.
Foto: Magnus Wennman
Efter sammanslagningen av två skolor kommer många elever få korsa den hårt trafikerade riksvägen varje morgon.

Kritiken: ”Barnen blir ett verktyg”

Men på Åsenskolan, där drygt 10 procent av de runt 280 eleverna har ursprung i ett annat land, har kritiska föräldrar stått utanför gårdsbutiken och Håkanssons klädaffär och samlat in över tusen namnunderskrifter. På så vis har de lyckats få till en historisk kommunal folkomröstning i skolfrågan, den första någonsin i Filipstad.

Enligt pappan Johan Sundström kan skolsammanslagningen i värsta fall leda till att deras barn anammar en torftig, bruten svenska.

– Om man ska hårdra det blir ju barnen ett slags verktyg för att de utländska barnen ska lära sig svenska. Det sker på barnens bekostnad. Det finns rapporter från förortsskolor där de med svensk bakgrund börjar prata “rinkebysvenska” och deras språkutveckling hämmas, säger Johan Sundström.

De med svensk bakgrund börjar prata ”rinkebysvenska”

Visst finns det segregation i Filipstad, menar föräldrarna på ”Åsen”. Men främst på andra sidan, på Strandvägsskolan.

Foto: Magnus Wennman
På Strandvägsskolan har många nyanlända hamnat efter den stora flyktingvågen 2015, då Filipstad hade ett stort mottagande.

Fyra barn av 20 pratade svenska

Nere i centrum sträcker sig loftgångshusens plåtfasader över hela kvarter. Här i lägenheterna på andra sidan riksvägen, hamnar många nyanlända och ekonomiskt utsatta familjer.

Filipstad har stora kostnader för försörjningsstöd, hundratals fattiga barnfamiljer. Det finns exempel på hur missbruk går i arv i generationer. Skolan är hoppet, räddningen. Eller ett jobb på chipsfabriken.

– Receptet för utanförskap, kriminalitet och bidragsberoende, det är att inte kunna språket, inte kunna söka en utbildning. Det här är ett gammalt brukssamhälle, ska vi bara cementera det? säger Adam Randin, förälder till barn med särskilda behov på Strandvägsskolan.

Där ser han och många andra föräldrar skolsammanslagningen som en nystart för det krisdrabbade Filipstad.

– Men så blev det ännu en missnöjesfråga, säger Adam Randin.

På andra sidan riksvägen, i centrum, hamnar många nyanlända. Men när det gäller skolsresultat är skillnaderna egentligen små.
Foto: Magnus Wennman
Föräldrarna Mia Bodén och Adam Randin tror att skolförändringen kan bryta segregationen. ”Man kan tycka vad fan man vill om invandringspolitik. Men för mig är det enkelt, man får lägga lite av sin rädsla och bekvämlighet åt sidan” säger Adam.

Mamman Mia Bodén har idag ett barn på varje skola. Hon ställdes nämligen inför ett dilemma när hennes yngsta dotter skulle börja Strandvägsskolans förskoleklass här om året. Där pratade bara fyra barn svenska – av tjugo. Trots att hon är förespråkare av integrationssatsningar valde familjen den homogena Åsenskolan istället.

– Det säger mycket, 16 barn som saknar språket. Man behöver inte vara särskilt smart för att räkna ut hur mycket pedagogerna kommer att få jobba med att bara få in svenskan. Det är inte rättvist för några barn. Vi valde Åsenskolan, fast vi egentligen inte ville, för hennes framtids skull, säger Mia Bodén.

Skolchefen: har inga problem på någon skola

I den lokala skoldebatten finns föreställningen att Strandvägsskolan är stökigare, har hårdare jargong och att eleverna får sämre resultat.

Men egentligen är skillnaderna inte så stora.

Visserligen gick många fler av Åsenskolans elever ut klass sex med godkända betyg i alla ämnen förra året – men på nationella proven är klyftan mindre. När det gäller anmälningar om kränkningar var det tvärtom Åsenskolan som hade toppade i senaste sammanställningen i mars, enligt förvaltningen.

Skolorna har lika många elever och behöriga lärare, samma sorts kommunala tegelväggar och vinda basketkorgar på skolgårdarna.

– Man har bilden av att Strandvägsskolan, där bråkar man så mycket. Folk har hört av sig och undrat varför deras barn ska behöva gå i samma klass som nyanlända, och tycker att man bara flyttar problemet genom att slå ihop skolorna. Jag försöker säga att vi har ju inga problem på någon av våra skolor! Men man vill inte lyssna på det, säger skolchefen Sten-Åke Eriksson.

Foto: Magnus Wennman
”Det är många som köpt sin bostad efter att man vill placera barnen på en särskild skola” säger en förälder, som menar att en del nu pratar om att bosätta sig i närkommuner istället.
Foto: Magnus Wennman
Efter 2015 blev Filipstad omskriven som ”kriskommunen”, då bland annat kostnaderna för försörjningsstöd och placeringar av utsatta barn sköt i höjden.

Oron: kan påverkas av ”klaner”

Barn- och utbildningsförvaltningen i Filipstad dras med ett underskott på nära 20 miljoner, men bedyrar att sammanslagningen inte innebär besparingar.

De kritiska föräldrarna på Åsenskolan är ändå oroliga för att deras barn drabbas. Av att skolvägen blir längre och att skolbussen inte kommer gå på tider som passar. Eller av att det ska uppstå konflikter mellan barn med svensk och utländsk bakgrund.

De beskriver ivern att blanda elever som en ideologisk prestigefråga för kommunens inrotade S-styre.

– Det är just kombinationen av att de ska göra ett integrationsexperiment, samtidigt som de drar ner på resurser, som vi inte tror är särskilt bra, säger Johan Sundström. 

I hans överklagan av skolsammanslagningen till Förvaltningsrätten nämns också farhågan att Åsenskolans barn kan påverkas negativt av nya klasskompisar som fått med sig stereotypa könsroller och föreställningar om religion och ”klaner” hemifrån.

Foto: Magnus Wennman
Mamman Yasmin Isaaq säger att segregationen ökar i Filipstad: ”Om man inte gör något åt det kommer det blir mer och mer”.

Men när allt kommer omkring ska Filipstadsungarna ändå mötas förr eller senare – på stans enda högstadium, Ferlinskolan.

Så hur kan en sammanslagning av två små grundskolor bli så infekterad att det pratas om en ”tystnadskultur” bland invånare som inte vågar bli inblandade?

Det visar sig främst vara på “Åsen” som skolintegrationen upprör.

”Pratas mest bland svenskarna”

På andra sidan stan, i en träkåk i centrum, bor Yasmin Isaaq, som kom hit till Filipstad som 20-åring från Somalia.

– Bland dem jag träffar pratar vi inte så mycket om skolförändringen. Men bland svenskarna har jag märkt att det pratas. De har kanske mer koll än oss, säger Yasmin Isaaq och ler.

Foto: Magnus Wennman
Yasmin Isaaqs nioåriga son är ett av barnen som kommer få byta skola till hösten: ”Han tycker det ska bli coolt”.

Hon ser själv hur nyanlända söker sig till sina landsmän och helst vill bo i samma områden, precis som i storstäderna. Hennes egna barn har visserligen kompisar med svenskt ursprung i klassen på Strandvägsskolan, men inte på fritiden. Inte än.

Men till hösten kommer Yasmin Isaaqs 9-åriga son vara ett av barnen som går den 1,5 kilometer långa vägen, över Riksväg 63, till en ny klass med nya kompisar på Åsenskolan.

– Du vet hur barn är. De vill gärna upptäcka nya ställen och känna sig stora. Min son säger att han ska börja på Åsenskolan och det kommer bli coolt.

Publicerad:

LÄS VIDARE