Emil Blom blev ett av dödsoffren vi sällan pratar om

På årets sista dag stannade Emil Bloms hjärta. Han låg på ett köksgolv i Söderhamn med sex olika narkotiska preparat i kroppen. Han blev 27 år.

Knarkstaden Söderhamn

  • Kerstin Weigl

Han var ett av 894 offer för narkotika i Sverige det året, ännu en knarkare som levde och dog utan uppståndelse.

Vem var Emil Blom? Vad ledde fram till hans död?

Säkert är att Emil Blom inte mådde bra efter julen 2019. Hans kropp skulle komma att skvallra om det. Blodet var ett kemiskt kaos av uppåttjack och lugnande: kokain, amfetamin, ecstacy, xanor och zopiklon. Som att släcka brasan med fotogen. Eller försöka springa uppför en nedgående rulltrappa.

Han hade klagat över andnöd. En kompis gav honom astmamedicin. När ambulans kom var det för sent.

Nyårsafton var en tisdag. På fredagen var det meningen att Emil Blom skulle återvända till behandlingshemmet där han fortfarande var inskriven. 

Lotte och P-O Blom säger genast ja, men det ska dröja innan de orkar träffas och prata om sin Emil. De sänder mig fotografier: i skogen, med gitarren, på skolavslutning. Glimtar av det som var Emil Blom. På väggen i vardagsrummet hänger ett svartvitt fotografi, blicken fäst vid något i fjärran, två fingrar fästa vid hakan. Det lite skälmska leendet kan vara äkta eller spelat. Han är 15 år och har just börjat må dåligt.

Foto: Privat

Emil Bloms död inträffade en vecka efter en serie artiklar i Aftonbladet om narkotikadödligheten i Söderhamn. Den föranledde stadens makthavare att lugna invånarna: knarkandet i Söderhamn är inte värre än i övriga Sverige och politikerna har ”lagt stor vikt och betonat det förebyggande arbetet som mycket viktigt”. Så stod det på kommunens hemsida. Men det är inte för att svartmåla Söderhamn jag åker dit, utan för att granska fallet Emil Blom och berätta om narkotikadöden i Sverige. 

  • Från året 2010 dog 8 616 svenskar till följd av narkotika.
  • Av dem bodde 44 i Söderhamn med 25 000 invånare.
  • I stort följer Söderhamn utvecklingen i övriga riket.

Kurvan visar en startpunkt, särskilt tydlig i Söderhamn. I början av av seklet dog varje år en eller möjligen två varje år till följd av narkotika. Kurvan stiger brant 2010: de följande tio åren dör tre gånger så många.

De senaste fem åren har i snitt fem dött varje år i överdoser (några av dem begick självmord med narkotiska preparat.)

Förra året: sju.

Emil lär sig läsa som sexåring på egen hand utan att någon ser hur det går till.

Foto: Privat

Det tar ungefär tio år från att Emil Blom tar narkotika första gången tills att han dör. På ett fotografi strålar ett pojkansikte. Han är tio år. Han mådde som bäst. Han skulle senare säga till sin mamma att han längtade tillbaka till den känslan av självklar lycka.

Hemma finns tre syskon. Föräldrarna driver en städfirma. Emil är en livlig pojke, ständigt i rörelse, nyfiken på allt; fotboll, innebandy, fågelskådning, musik. Som sexåring lär han sig läsa på egen hand utan att någon ser hur det går till. Ett ständigt spinn pågår i Emils huvud, som blir värre, i senare tonåren väldigt mycket värre. Han kan inte sova. ”Storm i huvudet”, kallar han det. Föräldrarna söker vård, några gånger är han inlagd. Ingen och ingenting tycks kunna hjälpa. ADHD-medicinering påbörjas och avbryts.

I 17-årsåldern går han på en folkhögskola i Bollnäs, får kompisar som röker hasch. Trevliga killar, minns föräldrarna. Nån blev visst musiker i Stockholm sedan. Det kan ha varit i Bollnäs Emil Blom drogdebuterar. En läkare skriver i den vevan ut mediciner, sömnmedel, lugnande. Emils pappa P-O Blom minns att han reagerar starkt på mängden burkar. Han minns det som ”en hel säck”.

När Emil Blom gick ut grundskolan hade han extrema sömnproblem och kunde vara vaken flera dygn. Ingen behandling tycktes hjälpa.

Foto: Privat

Någonting hände med knarkandet i Söderhamn i den vevan, runt år 2010, när Emil börjar. Vad? Hur var det före dess? Jag får kontakt med en man som började missbruka långt före Emil Blom, som var bekant med Emil, fast han är äldre. I det här reportaget får han heta Peter. Jag måste lova att inte röja honom. Han är rädd om sin nykterhet, rädd om sitt arbete och familjeliv men villig att undervisa mig om Söderhamns pundarhistoria och de stora förändringarna under 2000-talet.

Peter är varm och gladlynt, talar med auktoritet, ”vi gamla missbrukare”. Förr i världen kände han alla knarkare. Då var hans älskade huvuddrog haschet som han förknippar med lugn, fotboll, glass, fnitter, ”inget knas, inget bråk, bara lugnt och skönt”. Att knarka var ett skitliv, säger han, men inte precis livshotande. Av amfetamin och hasch dör man inte i första taget. Det var heroin som dödade.

Emil Blom börjar knarka omkring 2009. Då har det ångestdämpande läkemedlet Xanor flödat en tid. Alla ville ha det, även Peter. Xanor blev populärare än till och med hasch, och även amfetamin (“tjack”). På Xanor var han aldrig nojjig, ”mådde skitbra, hur lugn som helst och inte rädd för nåt.”

Jag kunde snacka omkull vem som helst då

Tillgång var inget problem. Peter namnger läkare kända för sin frikostighet. (”Det finns ingen som är så duktig på att tigga piller som en missbrukare.”)

När Emil Blom blir narkoman är läkemedelsknarkandet mer regel än undantag. Peter höjer rösten när han talar om ”subben”: Subutex, en opiat som används för att behandla heroinister. Han rabblar namn på döda vänner, som jag känner igen från min växande lista. Han utbrister: “Jag hatar subben!” Enligt Peter har bruket krupit ner i åldrarna, kan rentav vara inkörsport till hårt knarkande, ”... och subben är inte att leka med”.

Själv bara slutade han. Då hade han knarkat sedan tidiga tonåren, en rastlös uttråkad mopedkille som absolut inte mådde dåligt (”jag hade jättefin uppväxt, saknade inget, skolan gick bra”). Han började knarka av nyfikenhet. Han slutade för att han var trött på karusellen: drogjakten, brotten, avgiftningar, anstalter. Det var färdigt. Han var redo. Han såg sin nyfödde son i ögonen och fattade ett beslut.

– Jag orkade fan inte längre.

Emil Blom döms för brott första gången som 18-åring. Det blir fler domar, de flesta för bedrägerier. Han begår brott även mot sin familj. De följande nio åren flackar han runt mellan kriminalvården, behandlingshem, psykiatrin. Drogande varvat med nyktra perioder på upp till ett halvår.

På ett senare fotografi, från ett behandlingshem i Älvkarleby, syns en bok ligga framme, en studiebok om Bibeln. Han tyckte om att diskutera. Hans mamma säger att han ville leva som han lärde ”men det var för mycket krig i kroppen liksom”.

Emil Blom under en nykter period på behandlingshem. Då tyckte han om att läsa böcker och diskutera.

Foto: Privat

De sista åren hade Emil Blom ingen kontakt med sin mamma och syskon, hans eget val. Han var medveten om att han var en ständig källa till sorg, konflikter och besvikelser.

I januari 2019 har han avtjänat ett kortare fängelsestraff och kriminalvården gör en utredning. Risken för återfall bedöms hög. Emil Blom säger till utredaren att 12-stegsmetoden har fungerat för honom, men fängelse är ett bättre alternativ. Han vill inte ha behandling. Han kommer inte längre på den vägen. Han säger: ”Jag har den kunskap jag behöver.”

Emil Blom har då elva månader kvar att leva, och trots sitt motstånd skulle han ännu en gång komma att läggas in för missbruksvård.

Emil Bloms död skapade inga rubriker. Samtidigt kan ingen i Söderhamn vara ovetande om narkotikadöden. Larmet har gått. Inte bara en gång, utan om och om igen. Söderhamnskuriren publicerade 2013 och därefter 2015 granskningar av narkotikadöden i länet, media fortsatte rapportera kritiskt om narkomanvården, missbruket, försäljningen, dödsoffren. Drabbade familjer har vittnat i hopp om att deras berättelse ska göra avtryck, väcka engagemang, kanske till och med leda till förändring.

Ett återkommande namn i artiklarna är förre kriminalchefen Sune Nordh, nu pensionerad, men det är på polishuset vi ses. Han har bokat ett samtalsrum, poliserna i tjänst hejar glatt på sin förre chef. I början av 2000-talet ledde Sune Nordh en framgångsrik narkotikagrupp. De arbetade i nätverk: företrädare från polis, åklagare, skolledare, kriminalvården och socialtjänsten. De talade öppet på möten bakom stängd dörr (han kallar det att ”sekretessen användes på ett vettigt sätt)” .

Ett återkommande namn i artiklarna är förre kriminalchefen Sune Nordh.

Foto: TORD WESTLUND

– Vi talade klarspråk för annars går det inte om man vill ha snabba konsekvenser. Det blev så jävla bra. Vi kunde plocka bort någon till Hassela direkt om det behövdes och narkotika syntes förstås som en fråga i Söderhamn – för att vi jobbade med det.

Sune Nordh var eldsjäl, nu besviken. Under sin tid skrev han i datorn in namn på missbrukare, deras kontakter, deras droger. Han hade koll. Han kände knarkarna, deras föräldrar och alla som haft inblick och 2014 kunde han berätta för förvaltningscheferna och politikerna att åtta människor hade dött en drogrelaterad död, sju av åtta på läkemedel. Han visste vilka de var och vad som hade lett fram till deras död. Ingenting hände. Ingen reaktion uppifrån, inte ett ljud från polismyndighetens regionkontor i Gävle.

– Det var så man ville kräkas, säger han nu. Makten tyckte säkert att det inte får bli rubriker.

För fem år sedan blev Sune Nordh pensionär och datorn kasserades.

Ett av namnen som gick förlorade i polishusets soprum kan vara den unga kvinna jag tillbringar en eftermiddag med på ett hotellrum. Hon är rar, verkar uppriktig, lite skör. Mycket söt. Började knarka ungefär samtidigt med Emil Blom. För hennes del på allvar med spice som gjorde henne svettig och livrädd och det enda som lugnade var mer spice. Därefter opiater. Lyrica (ångestdämpande läkemedlet) kunde hon stjäla från en kompis mamma: det fixade allt, var bra att somna på, lika bra att städa på, och att blanda med lite amfetamin, för att inte somna. Att somna kunde vara farligt. Metadon (starkt beroendeframkallande opiat, avsett att behandla heroinister) var också farligt, svårt att dosera, tar lång tid att processa i kroppen.

Flera vänner dog, i sängar och snödrivor, det var fruktansvärt men ingen vändpunkt. Hon fortsatte knarka; framförallt amfetamin och opiater. ”Jag brukar kalla mig blandmissbrukare”, säger hon sakligt. Hennes berättelse är som en släktkrönika, alla har förbindelser med alla, ofta hemlösa, någon gång inkvarterade i ett riktigt risigt gammalt gult trähus i stan, emellanåt på behandling. Hon bläddrar i sin telefon, har namn och uppgifter om nästan allt jag vill veta och jag tänker att hon ensam skulle kunna projektleda en samtida studie av knarkandet i Söderhamn.

Sedan ganska nyligen har hon med med starkt stöd av sin familj blivit nykter, berättar att hon nu bestämt sig och jag tror henne. Vill tro henne.

Sedan berättar hon att det var hon som ringde ambulans när Emil Blom låg i kramper på ett köksgolv.

En narkoman i Söderhamn hamnar förr eller senare på Sjövillan, av äldre missbrukare kallad Lång-Bengt efter en nykter missbrukare som drev ett behandlingshem men plötsligt for till Stockholm, tog en överdos och dog. Då tog kommunen över. Sjövillan har tio platser, vägg i vägg med socialtjänstens beroendecentrum. Grunden är gruppsamtal, tolvstegsmodellen. Efterfrågan har ökat, allt fler är yngre, stannar allt längre.

Emil Blom var flera gånger på Sjövillan. Han tyckte om lugnet, rutinerna, personalen. Han höll gärna till i köket, lagade mat och bakade. Blev starkare. Sedan började han knarka igen. Så där höll det på. 

Emil Blom avvisades från Sjövillan framåt julen 2019. Han hade testats positivt på amfetamin. Då är det bara att lämna på minuten. Då har man brutit den avtalade vårdplanen. Emil Blom hade vid den tiden viss kontakt med sin pappa, eftersom han var nykter. De skrev korta meddelanden till varandra över telefon. De pratade om att kanske ta en fika. På juldagen kände P-O Blom på sig att något var galet och skrev: ”Flyter det på? Eller har det blivit ett hack i skivan?” Emil svarade: ”Ett litet hack i skivan.” ”Var dum och tog en tablett som gav utslag på narkotika.” Om några dagar skulle han tillbaka till behandlingshemmet. Sex dagar senare var han död.

Pappa P-O Blom släppte kontakten med missbrukaren men aldrig med pojken.

Foto: LOTTE FERNVALL

Vad hade hänt om Emil fått vara kvar fått vara kvar på Sjövillan?

Olika åsikter finns om nolltolerans på behandlingshem. Jag pratar med två personer som är på Sjövillan i behandling. De har varit där tidigare, tagit återfall, hoppas nu bli nyktra på riktigt. De gillar nolltolerans, vill själva inte ha påverkade människor i huset, sådant skapar oro: ska det gå åt helvete även för mig? Det andra synsättet är att beroendet är sjukdom och återfall tillhör sjukdomen. Varför ska den sjuke avvisas? En cancerpatient blir inte utslängd för att sjukdomen visar symptom.

En jag talar med – vi kan kalla honom John – lovordar vården på Sjövillan. Han kände Emil Blom. Han minns en ”lugn kille”, ”fast lurig och farlig när han var påverkad”. Johns missbruk var i likhet med Emil Blom amfetamin och lugnande läkemedel. Det förra för att komma loss, får de sexuella kickarna, slippa tänka, ”...och benso för att slappna av”. Den här gången ska han sluta för gott.

Det är fel att skylla på vården, säger John. Vården är bra och jag har alltid fått vård så fort jag räckt upp handen. Sen är det upp till en själv. Man måste ta ansvar själv, verkligen jobba på det och det är tufft jobb.

Emil Blom tog istället ännu ett återfall. Vad hände i hans hjärna?

Familjen säger att han ville sluta. Verkligen ville. Han fann sig väl tillrätta på Sjövillan. Han var ändå inte redo?

Min bekant Peter berättar om sina behandlingar på Sjövillan och andra ställen att han innerst inne bar ett hemligt beslut att börja knarka igen. Han bidade sin tid. Behandlingen var för att undkomma värre konsekvenser.

–  Jag behövde helt enkelt vila upp mig ibland, säger han.

Läkaren Katarina Hermansson minns Emil Blom och deras första möte.”Han var trevlig fast med lite attityd, vaken, välklädd.” På den tiden var hon ansvarig läkare på Söderhamns omstartade beroendeenhet, en tid av uppsving och optimism. Hon upptäckte att information saknades i journalerna om de många gånger slitna patienterna, utöver deras drogande. Det verkade som att sjukvården hade lämnat över makten till socialtjänsten och behandlingen mest handlat om enskilda allmänna ”stödsamtal”.

– Missbrukarpersonligheter älskar att sitta så där mysigt och tala om problem. Men missbruk är ingenting man bara pratar bort. Beteendeförändring är det som skall till, och kunskap om vad som händer i hjärnan.

Katarina Hermansson är inte psykiater utan allmänläkare som kom att bli utbildare inom beroendevården. (Hon säger konsekvent ”beroende” och inte ”missbrukare” som hon anser är ”gammalt flummigt soc-ord från 70-talet”.)

När hon började tycktes förbättringspotentialen enorm. Personalen var hängiven. Hon utbildade psykiatrin om hur hjärnan fungerar: nyckeln för att förstå hur drogen kidnappar en människa och blir viktigare än någon annan belöning, mycket viktigare än att känna vardagliga känslor eller infria drömmar. Hon verkade för att återfall inte är skäl för utskrivning: Katarina Hermansson tror inte att återfall beror på bristande motivation, utan för att hjärnan fortfarande är inställd på överlevnad och att snabbt tillfredsställa behov. Hjärnan måste läka. Det tar omkring två år.

Det kändes som att vi hade något bra på gång. Jag trodde kunskap skulle hjälpa. Men narkotikasituationen blev inte bättre.

Hon mötte 16-åringar som knarkat sedan de var 13, utan att någon märkt det, annat än som att de var ”stökiga” och inte klarade skolan. Det var svårt. Barnen var kemiskt trasiga. De knarkade inte för att de mådde dåligt utan för att de hade stött på knark. Drogerna var starka, mer potenta än de hon redan kände till. På exstacy kunde de bli ”helt galna”, ständigt kom nya varianter, ”de var före oss hela tiden”.

Emil Bloms beroendesjukdom var mycket svår, bedömer hans läkare. För det mesta var han ”trevlig vaken, välklädd” – men inte vid deras sista möte.

Foto: Privat

Den nya synen på behandling drev utvecklingen: LARO. ”Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbehandling”. Redan på 90-talet förekom att heroinister behandlades medicinskt men 2006 släppte Socialstyrelsen behandlingen fritt. Kranarna öppnades. Och det läcker. Ingen vet säkert hur mycket. Var fjärde patient säljer vidare, enligt en Malmöstudie 2015. Socialstyrelsen har förnekat problemen.

Katarina Hermansson började misströsta. Hon fortsatte jaga journaler, kollade uttagen, kände sig allt mer som drogpolis, och alltid steget bakom. Stafettläkare skrev ut nya droger till patienter som tvärtom skulle avgiftas. Hon slog larm. Vid tre tillfällen dödshotades hon av patienter som blivit av med sina tabletter.

– Jag tappade arbetsglädjen och kände rädsla och maktlöshet.

Länge hoppades hon att beroendevården skulle reformeras som en stor omfattande statlig utredning hade föreslagit, och få en huvudmän, inte två. Det blev inte så. Fortfarande bollas narkomaner mellan socialtjänsten och vården.

Efter sju år var de färre i Söderhamn som arbetade med beroende. Kommunen verkade ointresserad av verksamheten. Hennes team tog fram en lista på åtta narkotikarelaterade dödsfall, konkreta fallbeskrivningar. Tjänstemännen svarade att hon hade fel: så många var de inte som hade dött.

Jag började känna som att jag kanske var farlig på mitt jobb. För folk dog ju.

Katarina Hermansson säger att hon blir sorgsen av att tänka på det. Hon slutade och valde att gå över till palliativ vård, vård i livets slutskede. Hon ville ägna sig åt den förutsägbara döden.

– Fast första tiden såg jag fler dödsannonser för beroendesjuka än för mina patienter.

En sista gång träffade hon Emil Blom, 29 maj 2019, drygt sju månader före hans död. Hon hade jour i Hudiksvall. Emil hade varit i Sundsvall, tanken var att hålla sig undan, istället knarkade han hårdare än någonsin. Han var mycket mager, sliten, för ovanlighetens skull ovårdad. Hon bedömde honom självmordsbenägen och ringde psykjouren för en natts övervakning innan beroendevården kunde ta över.

– Han var som oftast trevlig, och han var desperat. Han hade gjort så många försök och han mådde ganska bra när han var drogfri och lovprisade nykterheten.

Ändå dog han. Hon bedömer hans beroendesjukdom som avancerad och svår. Emil Blom tålde mycket, hade hög tolerans och kunde knarka hårt. Han var högkänslig, bar mycket stark oro och ångest. Med de symptomen och ett farligt blandberoende kommer döden nära.

– Och jag tror att skammen hos Emil var stor, säger Katarina Hermansson. Han visste ju någonstans att vi alla brydde oss. Att familjen brydde sig.

Om 59 personer i Söderhamn på tjugo år hade dött en mycket tidig död av andra skäl? Om antalet trafikdödade, rånmördade eller kvicksilverförgiftade tredubblats under några decennier, hade det då funnits en större upprördhet i kommunen, ett starkare driv för åtgärder?

John-Erik Jansson (C), kommunstyrelsens ordförande i Söderhamn.

Foto: LOTTE FERNVALL

Jag talar med kommunstyrelsens ordförande, centerpartisten John-Erik Jansson, ny på sin post sedan två år, tidigare brandchef, ungdomsledare i bandy och fotboll. Han verkar uppriktigt ledsen. Han hade inte förstått att så många i Söderhamn dör till följd av narkotika. Nu ska alla uppgifter på bordet. Nu ska de försöka ta reda på vilka myndighetskontakter och vårdkontakter offren haft, trots sekretessen. Nu ska de samarbeta.

Cirkeln sluts. Sådana nätverksmöten pågick för inte alls länge sedan på polischefen Sune Nordhs tid. Uppgifter om de döda ungdomarnas vårdkontakter fanns i läkaren Katarina Hermanssons rapport – som viftades bort.

Jag har som reporter fått en viss bild av Emil Bloms död och av 34 av de minst 59 offren. Jag vet att minst elva dog i ung ålder, i 25-årsåldern (22–29). Sju killar och fyra tjejer.

  • Alla hade varit i behandling.
  • Alla har använt cannabis och opiater, som de överdoserat (i ett fall medvetet): metadon, subutex, xanor, mdma (exstacy).
  • Minst sju har tidig dokumenterad psykisk ohälsa

Återkommande är tidig debut med cannabis, och föräldrars beskrivning av oroliga barn: ångestfyllda, rastlösa, i några fall mobbade.

Siffror ska ge vägledning men jag undrar om siffror inte även kan vara problem. De går inte alltid ihop. Inte ens statlig statistik om narkotikadöden: två olika register som visar lite olika resultat. Det beror på hur man räknar. Siffrorna I socialstyrelsens dödsfallsregister gäller ”förgiftning”, överdoser eller självmord. Det syns inte att två killar i Söderhamn körde ihjäl sig på motorcykel runt midsommar 2008, båda blandmissbrukare, ”höga som hus”, efter vad flera sagt mig. Antalet offer för narkotikarelaterad död var officiellt sju det året, många skulle säga nio. Minst nio.

När nyårsaftonen 2019 grydde hade Emil Blom hamnat hos en kompis som i sin tur lånat lägenheten av en vän. En prydlig liten lägenhet, på nedre botten i en trivsam huslänga i Söderala, en vidunderligt vacker trakt strax utanför stadskärnan.

Foto: Paul Wallander

* Fotnot: Socialstyrelsen lämnar inte ut siffror lägre än fyra per år, i de staplarna där antalet anges som 2 kan det faktiska antalet vara 1, 2 eller 3. 

Varifrån fick Emil alla drogerna? Ingen vet. Polisutredningen gör halt vid fakta: en 27-årig man, 187 centimeter lång, 88 kilo blir medvetslös. ambulans gör hjärt-och lungräddning. Han dödförklaras på sjukhus. ”Dödssättet bedöms vara olycksfall”, skriver överläkaren som gjorde den rättsmedicinska obduktionen av Emil Blom.

Hans kropp visade tecken på undernäring men var huvudsakligen frisk och välfungerande. Han ska ha intagit amfetamin under ungefär en vecka, Av mixen fick han kramper. I blodet fanns per milligram: 0.02 alprazolam, 0.04 zopiklon, 0.11 kokain, 1.2 amfetamin, 1.8 MDMA, 0.05 MDA. Ingenting tyder på självmord.

Jag söker under tre veckor intensivt kontakt med den unga kvinnan som berättade att hon hade kommit på spontanbesök, sett Emil i köket och larmat. Jag minns inte detaljerna. Hon svarar aldrig.

Alla jag talar med (missbrukare, poliser, föräldrar, vården) säger att de ungas knarkande förändrats, framförallt: normaliserats. Piller finns med som naturlig och självklar del i festandet. Ungarna debuterar fortfarande på cannabis, fortsätter med amfetamin, kokain- och piller. Som de blandar hejdlöst.

Kommunhuset i Söderhamn.

Foto: LOTTE FERNVALL

Tonårsknarkandet syns sporadiskt i medierna. ”Fler unga använder narkotika. Tyder på ökad tillgång” (DN 4 september 2020). ”Polisens larm: Högstadieelever höga på kokain i skolan” (SVT 8 oktober 2019).

Någon gång om året rapporteras de årliga nationella mätningarna i skolorna. I senaste rapporten benämns knarkandet ”stabilt”. Var femte kille i gymnasiets andra årskurs hade någon gång använt narkotika. Cannabis är vanligast.

Fakta finns, men inte alltid framlagda så att en tonåring tror dem. Jag talar med Niklas Eklund på Brukarföreningen Stockholm, (”föreningen för människor som använder narkotika”) som bekräftar det jag hört om nya vanor; ungarna partyknarkar på till exempel tre Xanor och en folköl, ”tokfylla och sen somnar man”. Tabletten kostar tio kronor på nätet. Amfetamin: 150 kronor för ett gram som räcker till tio personer. En dagsdos metadon räcker till lika många.

Han menar att samhället har ett informationsproblem. Skräck­propagandan i skolan får ingen effekt. Modernare förebilder behövs än en äldre heroinist som företräder nykterhetsorganisation. En ung person tror sig osårbar för missbruk.

– De tror att cannabis är ofarligt för att deras äldre syskon provat. De måste få saklig information om hur hjärnan påverkas. Och av en yngre person, som är trovärdig, kanske till och med säger att de haft kul också.

Alla fakta ska fram, säger han. Ungarna kollar ändå själva på nätet. De har redan läst att 90 procent av de som provar cannabis inte utvecklar beroendesjukdom.

Emil Blom utvecklade missbruk. Varför just han? Ingen har koden. Emil Blom hade en omsorgsfull familj, fick vård tidigt. Mattias Fredlund kände Emil, då var han ungdomspolis i Söderhamn.

Ingen missbrukare vill egentligen leva i missbruk, eller nästan ingen.

Några slutade knarka, andra fortsatte. Mattias Fredlund kunde aldrig räkna ut vilken väg det ska gå. Vad hjälper? Han brukade säga ”informera”. Nu är han osäker. Det är inte så enkelt. Alla vet att knark är farligt. 

– Men att fånga upp tidigt är viktigt. Och i samarbete med föräldrar. Man ska vara som en igel som hela tiden gör det jättesvårt. Men ensam går det inte, man måste ha föräldrar med sig, och inte sådana föräldrar som vill lägga skulden på polis, socialtjänst och skola men aldrig det egna barnet.

För några år sedan slutade Mattias Fredlund som ungdomspolis. Han hade suttit på evinnerliga veckomöten med socialtjänsten, hoppats på att de kunde ”göra något”. Vad? Han svarar att han inte vet, men att åtminstone skicka ungarna långt borta för vård, inte placera dem i närområdet.

Mattias Fredlund slutade för att han i den nya organisationen inte kunde arbeta som han ville, på gatan, bygga relationer till ungdomarna – hårdbevaka alla kända leverantörer.

– Det sättet att jobba är inte i ropet längre när man jobbar med narkotika.

Vad kan Söderhamns kommun göra? De skulle kunna tala med Sven Persson. De har redan anlitat honom. Sven Persson: socionom, ”jobbat med narkotika i hundra år”, tog i våras fram en rapport, som hittills inte lett till någonting. Han säger att Söderhamn har alla förutsättningar att jobba mot narkotikadöden. Samhället är litet. Nio av tio är kända i vården och av myndigheter när de dör. Det borde inte vara ogörligt att i förebyggande syfte hitta ungefär tjugo cannabisrökande tonåringar i högstadiet i varje årskull. Fler är de inte.

– Men det måste ju arbetas, säger Sven Persson. Det måste till fältarbete. Man måste ut på gatorna.

Emil Blom hade perioder av nykterhet på upp till ett halvår. ”Men även då hade han ett ständigt spinn i huvudet”, säger föräldrarna.

Foto: Privat

Efter Emil Blom har fler unga människor i Söderhamn dött. Till stor del av buprenorfin och metadon (opioider för att behandla heroinmissbrukare) och klonazepam (lugnande), Sven Persson säger att polisen måste bli mer aktiv, jaga knarket. I princip sker inga beslag av cannabis och kokain utöver det som ramlar ut fickorna på någon de haffat. Sedan tio år arbetar han med analyser av avloppsvatten, som ger fakta om narkotikabruket, vilka droger som är i omlopp och vilka som är vanligast. Metoden är billig. Han säger att det är “egendomligt” att detta inte görs överallt. Lika egendomligt att inga ordentliga händelseanalyser av dödsfallen har gjorts i Söderhamn, fast de ökat.

Varför är det så?
– För att det är känsligt. Det riktar ljuset mot tidigare misslyckanden.

P-O Blom förlorade sonen Emil i narkotika på årets sista dag.

Foto: LOTTE FERNVALL

Någon av de första dagarna i januari 2020 åkte P-O Blom till Sjövillan för att hämta sin döde sons kläder. Föreståndaren Victoria Johansson grät. Han hämtade en säck och slängde alltsammans. Han ångrar sin brådska. Nästan ingenting finns kvar efter Emil, utöver fotografierna och minnena.

Det är enkelt att tala med P-O Blom om Emil. Han är allvarlig och stillsam. Sorgen bor inuti, bakom stängd dörr. Som han grubblat. Emil kunde vara vaken tre dygn men sov bra på cannabis. Vad ställde de starka sömnmedlen till?

Emil tappade tron på psykiatrin. Ingenting hjälpte, inte mediciner, inte elchocker.

Emil var en livlig pojke, ständigt i rörelse, nyfiken på allt; fotboll, innebandy, fågelskådning, musik.

Foto: Privat

P-O Blom släppte kontakten med missbrukaren men aldrig med pojken. Hela tiden levde hoppet om en vändpunkt. Vilken behandling hade kunnat göra skillnad? P-O Blom föreställer sig ett inhägnat område tio mil från närmsta kåk, där man arbetar hårt och tränar på att tänka bra saker.

– En missbrukare behöver bygga sin personlighet och självförtroende och få känna att livet är fantastiskt. Man måste få ur de där spåren ur hjärnan.

Han sa till Emil; Om du fortsätter kan tre saker hända: du tar en överdos, du blir ihjälslagen eller råkar ut för en olycka.

Han har inte dåligt samvete och ser inte att han kan skylla på något, inte vården, inte ”samhället”. Men han önskar att han hade haft mer kunskap: ”När ett sömnlöst barn får piller ska man vara vaksam.”

När P-O Blom går på stan är det ett annat Söderhamn han ser, genom Emils ögon. Den öppna försäljningen utanför Willys. Våldsamhet. Empatilöshet.

Han tänker ofta på andra familjer med barn i missbruk. De ska inte behöva känna sig ensamma och skamsna. Det finns andra som vet vad de går igenom.

Därför vill han berätta om Emil.

ANNONS EXTERN LÄNK

Fixa snabb och god middag med HelloFresh - 30 % på dina två första matkassar.

HelloFresh

Publisert:

LÄS VIDARE

”Politikerna blundar för drogerna i Söderhamn”

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Rebecka Rakell
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev
● Lars Johan Hierta är Aftonbladets grundare och en pionjär inom den svenska journalistiken och tryckfriheten. Han ville väcka folkets vilja till ett större deltagande i samhällsarbetet. Han ville granska makten, utmana de styrande och avslöja missförhållanden. Men han ville också informera – och inte minst underhålla. I den andan har vi verkat sedan 1830. Vi fortsätter göra det varje dag.

OM AFTONBLADET