– Jag känner att han lever

NYHETER

Dagen efter bröllopet slogs Saras familj itu

1 av 3 | Foto: KOM HEM - ENSAM Sara Svedberg reste med sin familj till Thailand för att gifta sig. Nu saknar hon sonen, maken och sin mamma.

Norrtälje

I lördags gifte sig Sara och Christer på stranden i Khao Lak.

Deras lille Johannes var så fin. Han hade frack och sina svarta lackskor.

Så kom vågen.

– Johannes gled ur mina armar. Han bara försvann, säger Sara Svedberg.

I dag är hon ensam. Hon kom i onsdags till Arlanda – utan sin mamma Marianne, utan sin man Christer. Och utan sin son Johannes.

Han fyller två den 17 januari.

– Jag känner i hjärtat att min pojk lever, säger hon.

Planerade ett syskon

Och så berättar hon om fasan som i blint raseri slog sönder hennes familj i söndags förmiddag – dagen efter att hon och Christer haft sitt buddistiska bröllop på stranden i Khao Lak.

– Det var fantastiskt. Vi satt på ett guldpodium och höll våra händer på rosor medan gästerna hällde honungsvatten över dem.

– På bröllopsnatten planerade vi ett syskon till Johannes. Har jag tur är jag gravid.

På söndagen gick Sara Svedberg före med Johannes och mamma Marianne Tivemark till stranden. Johannes lekte i vattenbrynet.

– Min man var kvar på hotellet. Christer ville tacka thailändarna som gjort vårt bröllop så fint dagen innan, säger hon.

De lekte, följde med en stund i en longtailbåt, försökte köpa en leksak, en sköldpadda med snöre, till Johannes.

Så såg de något som såg ut som svart rök ute på havet. Det var vågen, men den var fortfarande långt ute i havet.

”Spring för fan”

De plockade ihop sina väskor, barnvagnen, och drog sig upp mot land. Då var vågen där. Som en vägg.

– Jag vände mig mot mamma och sa: Spring för fan. Då såg jag att vågen var framme vid henne.

– Jag förstod att den slukar min mamma. Hon var inte så snabb, hon var svag efter en cancerbehandling. Vi bjöd henne på resan eftersom hon alltid ställt upp på oss. Vi ville att hon skulle få vila, äta gott, ha det bra i solen.

Krampaktigt grepp

Krampaktigt höll Sara Svedberg Johannes mot sitt bröst. När hon var framme vid ett hus och sprang runt hörnet var vågen där.

– Jag höll fast mig i en liten strömbrytare och försökte skydda Johannes huvud. Då rasade väggen.

Vattnet vällde uppifrån hustaket.

– Johannes gled ur mina händer. Det var som olja, jag kunde inget göra. Jag funderade på att följa med när han försvann i vågen.

Minnet sviktar. Hon minns att hon plötsligt är inne i det som är kvar av huset, att hon bryter sig genom upp på taket där fler och fler överlevande samlas.

Scenerna runt henne är obeskrivliga.

Timmar senare förs hon till en by i djungeln och tas om hand av generösa thailändare, går runt och letar efter sin familj.

Hon hittar ingen.

Natten till måndagen flyttas hon över till ett sjukhus. Där träffar hon en liten flicka, Nathalie, som säger att hon hängt i ett träd tillsammans med en thailändsk kvinna och Johannes.

–?Nathalie berättar om min pojkes tröja. Jag vill tro på den flickan. Det är mitt sista hopp.

Smärtan ger kraft

Hon vet inte varifrån hon får sin kraft att leva vidare.

– Om jag nu orkar det. Men jag vill hitta min familj. Det är något jag måste göra.

– Smärtan efter mina nära är ofattbar men ger kraft. Smärtan efter att ha blivit så sviken av vårt land ger också kraft, säger hon.

Det är så hon ser på Sverige.

– Jag såg ingenting av svenska hjälpinsatser. Jag såg enskilda svenska volontärer som gjorde hjälteinsatser – men inget från det officiella Sverige. Det kom aldrig någon. Vi fick själva springa runt på sjukhus och i massgravar för att leta.

Hon vill inte ge Göran Persson eller Laila Freivalds någon skuld.

Kan inte sitta kvar

– Men jag vill se dem i ögonen och förklara hur det är förlora sin familj men inte få någon hjälp. Hur det är att se tomma plan landa utan avbytare ombord som kan ta över när de hjälparbetare som finns själva bryter ihop. Jag tycker inte de kan sitta kvar, inte någon av dem.

Hoppet att återse sin familj överger henne inte.

– Jag förstår att min mamma är borta. Jag tror att min man lever, men är svårt skadad. Jag är övertygad om att min son lever. Det måste jag tro.

Petter Ovander