Här är det omöjligt att inte bli berörd

NYHETER

I obduktionsfabriken behandlas kropparna på löpande band

Foto: hjälparbetare från hela världen Patologer, rättsläkare och kriminaltekniker från en mängd länder arbetar i Yan Yao-templet i Takua Pa som har blivit en obduktionsfabrik. Kropparna lastas in och ut som på ett löpande band. I mitten den svenske kriminalteknikern Sonny Björk.

TAKUA PA

När man ser alla dessa kylcontainrar fyllda med kroppar, och när man ser kriminalinspektörerna Sonny Björk, Evald Knutsson och deras svenska och utländska kollegor släpa på liksäckar, går det inte att undvika frågan:

Vad var meningen med alla dessa tragedier?

Yan Yao-templet har blivit en obduktionsfabrik, där kropparna numreras, undersöks på fyra olika stationer, fraktas fram och tillbaka, en precisionsfabrik där ingen får göra misstag, ty varje förkommen kropp är en ny katastrof.

Makaber trafik

Det är en makaber, aldrig upphörande trafik, så tät att två kärror, en på väg ut, en på väg in, stöter ihop med en smäll och en rättsläkare från Tyskland skriker:

Förlåt!

... som om det vore en produktionslina, vilken som helst. Vilket den i ett avseende måste vara. Om de som arbetar här ska behålla förståndet måste de förhålla sig sakliga: två kriminaltekniker äter snabbnudlar med plastgafflar medan strömmen av kroppar i säckar passerar någon meter ifrån dem.

Men inte heller om man förhåller sig saklig och har sett mycket död tidigare går det att förbli oberörd i obduktionsfabriken. Evald Knutsson säger att man står ut en viss tid. I hans fall två, kanske tre veckor.

– Man ska kunna sova när man kommer hem också. Ingen kan vänja sig vid sorg och döda kroppar.

Han är rutinerad men blir aldrig van. Rutinen är yrkesmässig men den som blir van förlorar sin mänsklighet.

Den stora vågen tog 156 111 liv i främst Indonesien, Sri Lanka, Indien och Thailand – det är vad vi vet hittills. 156 111 människor som lekte, arbetade, skrattade, grät, älskade, grälade, var glada, bekymrade, som strävade för att göra det lite bättre för sig och de sina. Havet knäppte med fingret och så var de borta.

Är de borta?

– Jag tror inte på ett liv efter detta. Jag gör det här för de efterlevande, säger Evald Knutsson.

Munken lämnar gåvor

En grå pickup kör in på tempelområdet. En buddhistisk munk med rakat huvud och saffransgul dräkt stiger ur. Han har åkt 75 mil för att överlämna gåvor till dem som arbetar i obduktionsfabriken.

Den thailändska rättsläkaren Pornthip Rojanasunant faller på knä framför munken och håller fram bägge sina händer när han räcker henne en liten påse.

Den innehåller flaskor med tigerbalsam.

Tigerbalsam är bra mot huvudvärk och ömmande leder, men framför allt kan man hälla några droppar i skyddsmasken. Tigerbalsam har en stark och frisk doft som tränger bort liklukten.

Det har sagts att de buddhistiska thailändarna tar frågan om identifieringen av kroppar med större ro än västerlänningarna. Det är ett påstående som Pornthip Rojanasunant inte förstår.

– Möjligen är vi inte så strikta, säger hon. Jag har skrivit ut kanske 100 dödsattester efter att ha identifierat kroppar med hjälp av kläder och tatueringar. Det är viktigt för de dödas familjer att snabbt få visshet.

Jag frågar munken, som heter Plao Pat, om det fanns någon mening med vågen och all den sorg den skapade.

– Vågen var naturens reaktion på att människan har skapat obalans i tillvaron.

Jag ställer samma fråga till Marie Söderquist, en av de svenska präster som flugit till Thailand.

– Tsunamin hade ingen innebörd. Den var en del av de villkor vi har på jorden. Att säga något annat vore att ge en grym gudsbild.

”Man ska gripa dagen”

Kristna tror på kroppens uppståndelse, buddhister på övergången från en existens till en annan. Men även för dem som inte tror finns det något att tro på: själva livet.

Patologen Anders Eriksson från Umeå säger lika säkert som Evald Knutsson att det inte finns någon fortsättning efter döden.

– Man ska gripa dagen för det kan vara slut i morgon. Om några är medvetna om det är det vi rättsläkare.

I fickan på sin vita rock har han en pocketbok: Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”.

Peter Kadhammar