Länsstyrelsens beslut: Nina, 7, måste banta
Uppdaterad 2011-12-02 | Publicerad 2011-12-01
Matte Kerstin, 72, är orolig: Nina är mitt allt
Hunden Nina måste banta, har Länsstyrelsen beslutat.
Om hon inte motionerat sig slank inom ett halvår, riskerar hon att omhändertas.
– Det är så hemskt. Nina är mitt allt, säger matte Kerstin, 72, som har svårt att gå efter ett lårbenbrott.
För en vecka sedan beslutade Länsstyrelsen i Västebotten att Jack Russel-terriern Nina, 7, måste gå ner i vikt. Om inte Nina väger 5–6 kilo om ett halvår kan hon bli omhändertagen. Hennes matte riskerar att få förbud att ta hand om djur, står det i beslutet.
Enligt samma beslut måste Kerstin, 72, inom fyra veckor och i samråd med en veterinär, lämna in en bantningsplan för sin hund till Länsstyrelsen.
Grannen anmälde
Allt började när en privatperson anmälde Kerstin för vanvård av hunden.
– Vi fick veta att hunden hade långa klor, var överviktig och har kissat i porten, säger länsveterinären Annelie Grip Hansson.
Länsstyrelsen kom på första besök i augusti, och gjorde ett återbesök i oktober.
– Då var klorna klippta och det var bra, säger länsveterinären Annelie Grip Hansson.
Men övervikten var kvar och länsstyrelsen valde att med ett beslut tvinga matte att banta Nina.
– Överviktiga hundar kan dra på sig samma välfärdssjukdomar som överviktiga människor, som ledproblem, diabetes. Det är viktigt att den här hunden får röra på sig och får ett bra hundliv, säger Annelie Grip Hansson.
Svårt att gå långt
Jack Russel-terriern Nina, 7, har bott hela sitt liv hos matte Kerstin, 72, i Umeå.
– Hon är snäll och glad, aldrig gjort någon illa, säger Kerstin.
Hon skaffade hunden 2004, efter att maken dog. Sedan dess har Nina blivit Kerstins viktigaste punkt i vardagen.
Förutom att gå ut med Nina tre gånger om dagen är Kerstin mest hemma och får sällan besök, eftersom vänner och familj bor långt borta.
Efter ett lårbensbrott 2007 har Kerstin svårt att gå och promenaderna har blivit kortare.
– Vi går ut tre gånger om dagen, men det blir inte så långt. Nina äter inte mycket, men hon får för lite motion. Jag har det här benet, vet du, säger Kerstin, som tagit kontakt med en veterinär för att göra bantningsplanen.
Hoppas på hjälp
Hon blir väldigt ledsen när hon tänker på att Nina kan bli omhändertagen.
– Det är så hemskt, jag kan knappt tänka på det. Nina skulle dö utan mig, jag har ju haft henne sedan hon var sju veckor. Och jag skulle bli tokig av sorg.
Men lite hopp har hon kvar:
– De där herrarna från Länsstyrelsen som var här, de var så trevliga och sa att de skulle kanske ordna att någon gick ut med Nina. Men jag vet inte hur det blir, säger Kerstin.