Deras son – en mördare

NYHETER

Psyksjuke Peter högg ihjäl sin sambo

Foto: Ingela och Jans son Peter, 38, har fått diagnosen paranoid schizofreni. I somras mördade han mamman till sina barn, efter att på eget bevåg slutat ta sin medicin.

GÖTEBORG

När Peter, 38, sökte hjälp hos psykiatrin i april ville de lägga in honom för tvångsvård.

Men han sa nej. Fyra månader senare högg han sin sambo Karin till döds hemma i köket.

I dag börjar rättegången i Göteborgs tingsrätt.

Foto: hörde röster Peter blev allt sämre före mordet.

Vi träffar Peters föräldrar Jan och Ingela i deras lägenhet i utkanten av Göteborg. Flera gånger under intervjun måste de samla sig eftersom rösterna inte bär.

I många år har deras äldste son Peter känt sig förföljd. Han har hört röster och även hotat sin pappa en gång med kniv.

Redan för tio år sedan försökte han döda Karin, men misslyckades. Han fick rättspsykiatrisk vård för försök till dråp och diagnosen paranoid schizofreni. I augusti i år gav han sig på henne igen. Den här gången överlevde hon inte.

I dag är Jan och Ingela förtvivlade. Det är ett kaos av förvirring, sorg och maktlöshet.

– Vi känner ingen skuld, vi vet att vi har gjort allt vi har kunnat, säger Ingela.

De vill berätta ”så att det kommer fram hur det har gått till”.

– Det får inte hända igen, säger Jan.

Efter att Peter avtjänat sitt straff för dråpförsöket mådde han bättre. Han tog sin medicin. Karin bestämde sig för att lita på honom och de lappade ihop förhållandet.

Hennes mamma var orolig, men också hon fattade ett beslut.

– I och med att Karin förlät honom måste även jag göra det. Vi pratade om det med Peter efteråt, han fattade inte själv att han gjort det, säger hon.

Karin födde två flickor som i dag är fyra och sju år gamla. Peter, som blev förtidspensionerad, tog hand om barnen, tvättade och städade när Karin jobbade på dagarna och tränade på kvällarna.

–?Han var så omtänksam. Ställde alltid upp och var nästan dumsnäll. Ville man ha hjälp kom han med en gång, säger Karins mamma.

Men Jan och Ingela vågade inte tro att deras äldste son inte skulle kunna skada någon igen. De var rädda att förlora honom.

Rösterna vaknade på nytt

Så småningom skulle de få sin oro bekräftad.

I våras, tio år efter dråpförsöket, vaknade rösterna på nytt i Peters huvud.

–?Han var rädd att någon skulle komma efter honom och hämnas för det han gjort, säger Ingela.

Peter mådde allt sämre. Enligt hans advokat sökte han hjälp hos öppenvården för psykiatrin minst en gång i veckan under april, maj och juni.

–?I april övervägde man tvångsvård men Peter sa nej. I maj satte man in antidepressivt läkemedel, säger advokat Charlotte Bokelund.

Utan att Karin visste om det var han utan medicin i nästan två månader. Han kände sig stark och ville börja jobba igen. Men i själva verket hade sjukdomen kopplat greppet.

I förhören säger Peter:

–?Jag blev uppåt, euforisk och sämre, sämre.

Eftersom sjukvården inte kan kontrollera och tvinga någon till medicinering var det ingen som såg att han inte tog tabletterna. Peter blev sjukare. Och Jan och Ingela blev allt mer oroliga.

–?Vi sa till Karin, märker du någonting så hör av dig. Hon svarade att han aldrig skulle röra henne eller flickorna, säger Jan.

I juni åkte Peter själv till psykiat­rin för sista gången.

Dottern var hemma

–?Då gör man bedömningen att han mår psykiskt bättre och ger honom en ny tid efter semestern. Två dagar senare bestämde han sig för att sluta ta medicinen, säger Charlotte Bokelund.

Under tiden bestämde sig Karin för att skiljas. Peter hade börjat dricka och deras ekonomi var körd i botten. Enligt sin mamma såg Karin att han var deprimerad och hon började bli rädd för honom.

–?Men när hon sa att hon ville flytta hotade han att ta sitt liv. Om hon gick hade han inget att leva för. Han var väldigt svartsjuk, säger Karins mamma.

På kvällen den 17 augusti kom Karin hem efter sin träning. När hon klev ut ur duschen väntade Peter på henne.

Först gav han henne ett knytnävslag i ansiktet. Sen högg han henne med en kniv. Han tror själv att hon redan var död när han skar henne en sista gång.

Under tiden var deras fyraåriga dotter i sitt rum.

För sin morbror har hon berättat: ”Mamma skrek då skrek jag.”

I polisförhören säger Peter att en röst uppmanade honom: ”Gör det, gör det. Ta död på henne.”

– Jag är styrd. Nån power där uppe. En djävla kraft. Som man inte rår på. Jag önskar att det var ogjort.

När Jan och Ingela fick beskedet försvann marken under deras fötter.

– Det låter hemskt, men innan jag visste vad som hänt hoppades jag att det var sitt eget liv han tagit, säger Jan.

I dag säger han och Ingela:

– Samhället har tagit vår son ifrån oss. De borde ha lagt in honom med tvång.

Även Karins mamma känner sorg över att psykiatrin inte kunde se till att Peter tog sin medicin.

– Jag har förlorat min dotter och bästa vän. Jag har inget ont att säga om Peter, men jag hatar det han gjort.

Ingela och Jan har förlorat sin son och svärdotter.

Två små flickor har blivit föräldralösa.

Hallucinationer typiskt symptom

Malin Nord