Fel, fel, fel, Reinfeldt

avLena Mellin

NYHETER

Mellin: Otryggt när statsministern krisar när det krisar

Schenströms avgång sätter fokus på en öm punkt – Fredrik Reinfeldts förmåga att hantera kriser.

Den är inte på topp.

För ett par månader sedan såg statsministern en kris under uppsegling. Den handlade om konstnären Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund.

Den hann aldrig bli någon riktig kris eftersom Fredrik Reinfeldt tog tag i frågan i tid. Han hanterade den föredömligt.

Lika väl har det inte fungerat andra gånger. När två ministrar lämnat regeringen bara tolv dagar efter att den bildats var statsministern skräckslagen. Himlen hade ramlat rakt ner i huvudet på honom.

Sämst alla kategorier

Det kan man möjligen ursäkta med bristande rutin. Men att konflikten mellan finansminister Anders Borg (m) och Mikael Odenberg (m) skulle fördjupas så till den milda grad att också försvarsministern tvingades bort förvånade de flesta. Inte ens andra partiledare i regeringen begrep hur det kunde gå så långt.

Men sämst i alla kategorier har Fredrik Reinfeldt hittills skött Schenströmkrisen.

Det var dumt, olämpligt och oproffsigt av statsministerns högra hand, statssekreterare Ulrica Schenström, och TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad, att fyllna till på krogen. Men det är inte världens största skandal.

Fjädern blev en höna

Men genom en valhänt, för att inte säga usel, krishantering har Fredrik Reinfeldt och hans stab förvandlat det till en sensation. En fjäder har växt till en präktigt fet höna.

Fel nummer ett var att säga att det inte handlade om en privat relation utan var ett professionellt möte. Två människor som pussas på krogen har slutat att vara professionella för länge sedan.

Fel nummer två var att inte erkänna att Ulrica Schenström var påverkad. I det fallet överprövades statsministern efter bara någon timme av TV 4:s reporter som sade att hon var glad i hatten men inte redlös. Statsministrar bör se till att de inte kan tillrättavisas.

Fel nummer tre är att hålla hemligt vem som hade regeringskansliets krisjour under krogkvällen. Eftersom Reinfeldt kritiserade den förra regeringen för hemlighetsmakeri på just den punkten var det oövertänkt. Maktens ständiga vilja att skydda sig själv blev åter tydlig.

Fel nummer fyra var att hålla Ulrica Schenström om ryggen trots att det var uppenbart för alla att hon betett sig olämpligt.

Mycket enklare hade varit att erkänna dumheten, att säga att ett allvarligt samtal ägt rum. Därmed hade affären sannolikt varit utagerad. Fjädern hade aldrig blivit en fet höna.

Fel nummer fem var att gå till attack. Reinfeldt ifrågasatte varför reportrar ställde frågor. Det kan möjligen fungera om man har fast mark under fötterna. Men befinner man sig, som Reinfeldt, på gungflyg är det direkt kontraproduktivt.

Fel nummer sex var att förlänga plågan för henne. Reinfeldt lät henne ta time-out, för att bara några timmar senare – mitt i natten – meddela hennes avgång.

Den illa hanterade Schenströmaffären sätter frågetecken för hur Fredrik Reinfeldt skulle sköta en allvarlig kris. Frågor som är större och viktigare än rondellhundar, trilskande ministrar och vinglada medarbetare.

Man känner sig inte riktigt trygg.