”Vi kanske ska slå till i alla fall – det är ju ett kul datum”

NYHETER

Vi var ett av alla de par som gifte oss den 7 juli i år.

Vi hade inte skänkt datumet en så jättestor betydelse utan det var mer en följd av att vi förlovade oss 020202.

Och vi hade väl tänkt gifta oss inte allt för långt efter det – men barnen kom emellan så.

Då vi vid nyår 05 upptäckte att den 7 juli skulle infalla på en lördag preliminärbokade vi det datumet i kyrkan. Kyrkan valde vi just för att Andres friade till mig där och båda våra barn är döpta där.

Sedan kunde vi ju bestämma oss senare om vi skulle slå till eller ej.

Tiden gick och när jag vi nyår 2006/07 sa till Andres att om vi nu skulle slå till så var det hög tid att börja planera. Andres var inte mottaglig för detta då pga hans pågående jobb med ett examensarbete, pengar, jobb etc.

Så jag la ner planerna och skulle ringa och avboka tiden. Men i mitten av april kläcker han ur sig att ”vi kanske skulle slå till i alla fall, det är ju ett kul datum”

Då fick jag panik. Det är mindre än 3 månader dit. Präst och kyrka hade vi men lokal att ha fest i hade vi ju inte. Men 2 samtal senare hade vi 2 lokaler varav vårt val föll på sommarresturangen Vikingsstrand, vid stranden av Öresund.

Nästa samtal gick till min bror som för många år sedan lovade att sjunga på mitt bröllop den dag det var dags. Han kunde knixa sig loss från jobb och fotografen vi ringde hade just fått återbud. Så med allt detta flyt var det bara att köra på och inbjudnignarna gick i väg sedan rullade allt på i turbofart fram till den 7 juli.

Klockan 10.30 bar det för min del av till frissan efter det att jag checkat in på hotellet och hämtat blommarna jag skulle ha i håret. Mannen fick se till att barnen fick lite mat och var omklädda och fina samt att han själv fick på mig alla atiraljer

Klockan 13.15 får jag skjuts av min gulliga frissa till hotellet för att inte förstöra min fina frisyr i regnet som duggade. Något stressad väntar jag på min väninna som skulle hjälpa mig på med brudkläderna samt hämta brudbuketten. Vi visste att mannen med bilen strax skulle anlända för att hämta mig till fotograferingen på Sofiero slott.

Trots ihärdiga önskningar så ville inte regnet ge helt vika denna dag men mannen vi hyrt den gamla bilen av (öppen modell) såg till att ta sin Ambassador av 37 års modell istället. Och visst kände man sig som en filmstjärna från 40-talet när man kom glidande i den in framför Sofiero slott. Där väntade man, barn, fotograf och min guddotter som ska vara näbb tillsammans med vår dotter.

Valet stod mellan att fotograferas ute i denna vackra trädgård eller i ett litet växthus i slottsparken. Här är gudarna lite på vår sida i alla fall och regnet gör ett uppehåll så att vi kan ta våra bilder utomhus. Våra barn gör att sessionen inte blir helt kaosartad men den heroiska chauffören ser till att roa barnen med lite åkning i den gamla bilen.

Efter detta beger vi oss till kyrkan där alla gäster står utanför och väntar. Det visar sig att min bror som skulle dela ut vigselprogrammen i kyrkan har glömt dem och har fått skicka iväg sin kompis att hämta dem! Men när de väl var på plats fylldes kyrkan och vi kunde glida fram från vårat ”gömställe”.

Då upptäcker vi att vi inte vet var ringen är. Eller rättare sagt min blivande svåger har den men ingen vet var han är!

I alla fall så står hela brudföljet och väntar en stund och till sista dyker han upp. Puh! Man han inte bli nervös i alla fall utan jag kommer bara ihåg att jag ser Andres stå och vänta på mig framme vid altaret.

Ceremonin blev fin med solosång på 3 språk. Besame mucho berörde nog alla i kyrkan den dagen. Vår dotter han nog också kolla in alla vinklar på altaret? min guddotter på 9 år var superduktig och gjorde vad hon kunde för att hålla rätt på henne.

Efteråt bar det av till restaurangen för oss och våra dryga 50 gäster, där vi bjöds på en fantasisk middag med kalv som huvudrätt. När vi högg in på maten öppnades verkligen himlen och regnet öste ner på rutorna och vågorna gick höga på havet. Men då gjorde det inte något för då satt vi ju inne värmen och kunde bara beundra skådespelet utanför.

Vid 21-tiden kom vår barnvakt för kvällen och hämtade hem våra barn. Så vi fick några timmar för oss själva att festa tillsammans med gästerna innan vi smög oss iväg till hotellet.

Så på hela taget blev vår dag ändå ett mycket soligt minne som vi inte lär glömma i första taget.

Med vänlig hälsning

Anna Leyton Bjällö