Jag har aldrig träffat min pappa

Publicerad:
Uppdaterad:
 Jag hoppas verkligen att jag inte blir tagen på allvar,  säger Ernst Billgren.
Foto: Maria Östlin
Jag hoppas verkligen att jag inte blir tagen på allvar, säger Ernst Billgren.

Ernsts mamma flydde från Tyskland efter kriget. Fick jobb som barnflicka och blev med barn med pappan i familjen. Och fick flytta. Enligt den officiella historien. Var det så?

– Nja.

Eller har du hittat på det?

– Nej, jag vet inte, nej, jo det stämmer väl.

Har du träffat din biologiska pappa?

– Nej.

Velat göra det?

– Nej.

Har du inte varit nyfiken?

– Jag har aldrig tänkt tanken. Det är ju lite lustigt, jag känner många adopterade och de söker ju upp sina föräldrar, men jag har aldrig tänkt tanken.

Det sägs att du avskyr att ha semester.

– Jag har ju åkt, nån gång, för att barnen skulle tycka det var roligt.

Till en solö. Det var naturligtvis otroligt plågsamt. Därför har vi skaffat en liten stuga där jag har en ateljé. Så kan de springa runt medan jag snickrar.

Varför var det så plågsamt?

– Vad ska man göra? Ligga och titta på solen?

Ja?

– Jisses vad tråkigt.

Han har bruna armar.

Du är ju inte blek precis. Lite solar du nog.

Han ler och drar upp tröjan. Undrar vilken mage det är jag får se.

Konstnärsmagen eller den privata? Hur som haver, magen är hårlös, len och skimrande blek. Han lägger den bruna armen mot den för en jämförelse. Okej, han snickrar ute. I tröja. Eller nåt.

Tar du dig själv på allvar? Han är tyst ett tag.

– Jag tänker i så väldigt annorlunda begrepp. Så när jag tystnar är det för att jag försöker översätta din fråga, förklarar han.

Och slår huvudet på spiken. Att umgås med Ernst är att umgås med någon som talar ett annat språk. Han talar ofta i koder och jag har ingen nyckel att dechiffrera dem med. Detsamma gäller tydligen för honom. Vi är två ufon som försöker kommunicera.

– Jag är ju jätteintresserad av den resa jag håller på med när det gäller konst. Jag liknar en fysiker, läser forskning och utför gärna saker i form av experiment. Flyttar föremål in och ut ur sina sammanhang och ser hur de förändras av det. Och det är väl lekfullt och allvarligt och spännande. Jag ser ingen skillnad mellan allvar och lekfullhet.

Så långt är jag med. Men sen fortsätter han;

– Folk kommer fram och frågar hur det kommer sig att jag målar ankor. Vadå för ankor? Jag tänker inte en sekund på att jag målar ankor. Det är mer matematik eller beteendeforskning eller sådana saker som jag funderar på och sen blir det bilder som det råkar vara någonting på.

Förstår ni? Jag gör det inte. Han målar ju ankor. Skulle du bli tagen på allvar om du inte var professor?

– Jag hoppas verkligen inte jag blir tagen på allvar!

Vill du inte det?

– Jag behöver ingenting. Jag vill vara oberoende från att bli tagen på allvar. Jag är otroligt intresserad av självständighet och oberoende. Är det över huvud taget möjligt att tänka en självständig tanke? Man kan inte lita på andra eller sig själv, alla åsikter är i sitt sammanhang, finns det då en tredje väg? Sådant är jag intresserad av.

Och har du kläckt någon självständig tanke?

– Ja.

Säg en.

– Det är i mitt konstnärskap. Som i skolan när jag började måla av, exakt som han bredvid gjorde. ”Så kan du väl inte göra?” Jodå, är man självständig kan man det.

Typiskt Ernst. Han låter ytterligheterna mötas hela tiden. Är cirkeln som slutits. Lekfullhet och allvar. Kitsch plus kitsch blir konst. Minus minus blir plus. Så helt självklart är det mest självständiga han kan komma på att härma någon annan. Han kanske inte är så svår att förstå sig på i alla fall. Och hans signatur kunde inte vara mer symbolisk. En cirkel med ett plus i. Eller E B om man så vill.

Caroline Giertz

Publicerad: