”Vi ville ha allt som hon sa”

NYHETER

Läs förhöret med polisens utredare Anders Pommer - Aftonbladet.se:s Robert Triches rapporterade från rättegången

KÖPING: Efter attacken på Emma Jangestig och morden på hennes två barn, isolerades hon fullständigt av polisen. Allt för att hon senare, när hon mådde bättre, skulle kunna lämna en så opåverkad redogörelse som möjligt om vad som hänt.

Men hur opåverkad var hon egentligen? Det ifrågasatte den åtalade tyskans försvarare i rätten idag.

Foto: Anders Pommer.

10.54 Nu hörs Anders Pommer från polisen, som ska berätta hur förhören gått till.

Åkklagare Frieda Gummesson:

Kan du berätta själv om hur förhören med Emma gått till?

– Jag kom in i bilden efter att de två första förhören i Uppsala hade hållits. Emma var fortfarande vid mycket dålig hälsa och det var osäkert om hon skulle kunna vara med i rättegången så därför togs allt upp på video. Jag kom in i bilden fjärde april, när hon flyttas till Västerås lasarett. Jag hade sett till att hon inte hade någon tillgång till media och att samma personal vårdar henne hela tiden. Vi informerade ansvarig läkare och sjuksköterska om restriktionerna. På lasarettet höll vi det första förhöret med henne. Tanken vi hade var att hantera det här ungefär som ett barnförhör, det vill säga att vi inte skulle ge någon information. Vi höll förhör ungefär varannan dag och det blev totalt sex stycken på lasarettet.

– Hon tillfrisknade väldigt, väldigt snabbt. Man såg skillnad från dag till dag och vi såg att hon skulle kunna vara med i en rättsprocess.

Emma blir kvar på lasarettet till den femtonde.

– Ska jag vara helt ärlig hade hon nog kunnat skrivas ut några dagar tidigare, men vi ville hålla henne skyddad. Under tiden det här pågår hade jag kontakt med Sven-Åke Christiansson för vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss och hur vi skulle hantera det här. Han blir intresserad och då har jag med mig videobanden av förhören med Emma.

Pommer frågar Christiansson om det är någon vits med att flytta henne till ett skyddat boende, och det tycker han absolut att det är.

– Så då gör vi det.

11.03 Hur är det på det skyddade boendet?

– Förhören fortsätter där. Det finns alltid någon polis där. Det är ett pensionat, där vi är nästan ensamma. Så fort Emma går utanför boendet så går antingen jag eller någon annan polis med henne. Det fanns en tv-apparat där, men ingen antennkabel. Vi hade ordnat med det. Hela tiden signalerade Emma att hon helst ville åka hem så vi försökte ordna det så drägligt som möjligt. Tidningar och radio hade hon inte tillgång till. Familjen hade en bärbar dator med sig som Emma dock inte fick tillgång till.

– Förhören spelades också in på video. Vi ville ha allt, allt som hon sa. Vi ville ha alla nyanser framför kameran. Resten av tiden pratade vi väldigt mycket om övriga spörsmål som musik och väder, men inget om det som hade skett.

Pressen från media var stort. Hur var det med möjligheten att freda Emma på sjukhusen? undrar Gummesson.

– Vi satte en ordningsvakt utanför hennes rum. Till och med sjukhuspersonalen fick legitimera sig när de gick in. Men det skedde aldrig några försök från någon journalist att ta kontakt med henne direkt på sjukhuset. På det skyddade boendet visste ingen var vi var, knappt någon polis heller, säger Pommer.

Vilka personer var godkända att träffa henne?

– Den närmaste familjen.

11.10 – Vi förde loggbok under tiden hon befann sig på det skyddade boendet, berättar Pommer. Vi tänkte att det var lika bra att skriva upp vad som händer. Om det skulle ifrågasättas framöver så skulle vi ha stöd för minnet. Vi skrev allt som hände, vilka anhöriga som var där och så vidare.

Hur blev det med loggboken?

– Vi skrev varje dag, flera gånger om dagen. Vi hade en laptop på det rum som jag om min kollega disponerade där vi skrev upp tider och allt.

Hur instruerade ni familjen?

– Allt byggde ju på att Emma inte skulle få veta något, och vi tjatade och pratade väldigt ofta om det här. De kom med frågeställningar ofta till oss, men vi sa säg ingenting, säg prata med polisen. Och kommer något som ni känner kan vara viktigt så skriv upp det som stöd för minnet så kan ni nämna det för oss. Det här känner jag att de tog på stort allvar. Vi pratade ofta om betydelsen och att vi var ute efter hennes opåverkade uppgifter. Det var därför vi lade så mycket tid, resurser, pengar och besvär på det här. Och det var ju förstås också jobbigt för Emma.

Gummesson frågar om förhören med Emma.

– Ibland var de korta, ibland långa. Men det var hela tiden öppna frågor. Vi bemödade oss verkligen att väga varje fråga på guldvåg så att vi inte skulle leda henne någonstans. Vi vet att varje människa påverkas av frågeställningen och det ville vi undvika så mycket som möjligt. Vi var väldigt, väldigt noga. Kom hon med någonting så blev hon trött på oss, för vi sa bara ”berätta mer”.

Sa hon vad hon hade varit med om och hur hon fått sina skador?

– Det är en väldigt, väldigt svår fråga att svara på i just det här fallet eftersom det hållits så många förhör och det har varit skiftande svar. I de första förhören är hon väldigt förvirrad men hon tar upp en tråd att någonstans...

Här bryter försvaret in och protesterar mot att Pommer ska berätta vad som kommit fram i förhören, de finns ju i förundersökningen.

Jag får avstå från det då, säger Gummeson, surt, och fortsätter:

Hur kontrollerade ni Influenser till Emma?

– Vi scannade av Emma framför kameran om hon hade fått veta något eller sett någon tidning, och så vidare.

Vad fick ni för svar?

– Att hon inte sett något.

11.24 Hur gick det till när Emma fick veta något om utredningen?

– Ja, det var när hon lämnade det skyddade boendet den 26:e april. Då skulle hon slängas oskyddad ut i mediabruset och vi ville att hon skulle få en någotsånär riktig bild så det sista som hände var att hon fick information från oss.

Marie Fredborg: I loggboken står det att Christiansson kommer dit och jag undrar vilken information han fick innan samtalet med Emma.

– Det var väldigt kort, han var stressad. Jag berättade att hon hade fått se sina döda barn och att det inte riktigt sjunkit in ännu. Hon var i något slags chocktillstånd.

Var det något tal om hennes hörsel?

– Nej.

Ni var inte med vid själva undersökningen.

– Nej. Jag hade gärna varit med men Christiansson ville vara ensam.

Hade du någon kontakt med Emma efter undersökningen?

– Ja. Ganska direkt inpå började hon uttrycka att det var en sak som vi skulle kolla upp. Och då började hon berätta om det här förhållandet som NN haft med en tysk tjej...

Återigen protesterar försvararen Per-Ingvar Ekblad som inte tycker att förhöret överensstämmer med det angivna förhörstemat, nämligen hur förhören gick till, inte vad som sades i dem.

Gummesson: Min uppfattning är att sådana här frågor ingår i alla fall.

Fredborg fortsätter: Har Emma sagt något om detta tidigare i något förhör?

– Nej, det här är första gången som hon konkret berättar om hans förhållande.

Berättade Emma om någon reaktion på det här minnestestet?

– Ja, hon reagerade väldigt starkt på det hon fick höra i lurarna. Hon tycker det låter som ett utländskt språk och gör kopplingen till det hon blivit utsatt för. Hon ger inte uttryck för det här obehaget med att ha blivit lämnad ensam, men det kan jag förstå nu i efterhand.

11.33 Du sa att det var viktigt att alla nyanser skulle komma fram framför kameran? frågar tyskans försvarare Per-Ingvar Ekblad.

– Ja, allt vad hon hade att säga.

Har du funderat på att hon talat väldigt mycket med NN?

– Allt byggde på att vi skulle ha henne så opåverkad som möjligt och gjorde allt, allt vi kunde. VI pratade med de anhöriga nästan dagligen om detta, resten är hypoteser.

Har du tänkt på den omständigheten att Emma har diskuterat en hel del med NN innan ni håller era förhör? Kan det ha bidragit till att inte alla nyanser kommer fram?

– Det kan jag inte säga.

Känner du dig i försvarsposition att försvarara förhörsmetoderna?

– Nej.

Jag tycker det är konstigt att NN (sambon) pratar så mycket med Emma före förhören.

– Vi pratade både med Emma och NN om detta.

Tycker du att ni lyckades med att förmå NN att inte prata med Emma?

– Ja, det tycker jag.

Du tycker det. Det får tingsrätten avgöra sedan, säger Ekblad.

Den 17:e april pratar Emma med en kompis. Kan du berätta om det?

– Det var min kollega som var med om det. Det var en mycket, mycket nära kamrat till Emma som Emma ville prata med och allt byggde ju på frivillighet så av humanitära skäl beslutade vi att hon skulle få träffa sin vän. Hon fick samma instruktioner som familjen hade fått.

Pratade Emma och väninnan ensamma?

– Det vet jag inte. Jag var inte där.

Hade det varit lämpligt att avlyssna det samtalet?

– Det finns naturligtvis luckor i det här upplägget men det hade varit absurt att vara med henne hela tiden.

Anledningen till att jag frågar är att väninnan är densamma som gjorde att ni fick upp spåret på min klient. En ganska viktig person, säger Ekblad.

– Ja.

Har du varit med tidigare att en så involverad person som sambon har fått vara första kontakten med en målsägande innan ni har haft det?

– Jag kan inte påminna mig något ärende som liknar detta.

Nicklas Jangestigs advokat Kari Skönebrant:

Hade Christiansson några synpunkter på ert upplägg?

– Nej, inte vad jag direkt kan påminna mig. Däremot samtyckte han och framförallt gav han oss förhoppningar om att vi kunde förvänta oss resultat. Han sa också att det kunde komma minnen så långt som ett år efter händelsen. Hade han inte sagt det hade vi aldrig gjort så här.

Berättade ni i detalj ert upplägg?

– Ja, detaljerat hur vi hade tänkt.

11.43 Det sade tidigare att Emma fått veta att hon utsatts för ett brott? undrar ordförande Per Kjellsson.

– Ja, det reagerade jag också på. Men det har jag inget minne av, svarar Pommer.

Hur skulle Emma reagera på att polisen fanns där?

– Ja, från början hade hon ingen aning om att vi var där. Men hon var direkt i första förhören väldigt förvirrad.

Men ni måste ha presenterat er som poliser?

– Ja, det gjorde vi. Det var väl också ett bevis på hur desorienterad hon var att hon inte ifrågasatte det. Vi förstod efter två-tre förhör att hon inte förstått att barnen var döda så då fick vi informera om detta.

Frieda Gummesson fortsätter att fråga.

Det hölls ett vallningsförhör med XX (den åtalade kvinnan). Hur lyckades hon orientera sig?

– Inte bra. Det var ett väldigt åkande på småvägarna. Hon skulle ju visa oss vägen och jag upplevde att förhörsledaren fick aktivera henne hela tiden. Jag upplevde henne som passiv.

Hittade ni någon sten?

– Nej.

Kari Skönebrant: Du har reagerat över ett förhållande när det gäller tidsfaktorn att göra vandringen från stationen till stenen och tillbaka?

– Reflektionen är att den tid som hon har att disponera långt ifrån räcker till att göra promenaden. Att promenera en mil på femtio minuter är riktigt, riktigt rask takt och det fattas tre och en halv timme enligt hennes berättelse.

Så det finns ingen möjlighet för henne att gå fram och tillbaka på den tiden?

– Nej, absolut inte.

ARTIKELN HANDLAR OM