Margot Wallström berättar om obotliga sjukdomen

NYHETER

Utrikesministern i stor intervju

1 av 7

När Margot Wallström får kritik hämtar hon tröst hos dansbandet Sven-Ingvars.

I en stor intervju berättar om det hårda arbetstempot, om sin obotliga sjukdom och om det som plågar henne mest, det skoningslösa kriget i Syrien.

– Jag är otålig, jag har inte så mycket tid på mig att förändra världen. Jag är inte 23 år.

Vi träffas i det magnifika arbetsrummet på Utrikesdepartementet. Guld och gammal konst, långt från krigsscenerna i Aleppo som förföljer Margot Wallström. Hon är kanske Sveriges mest erfarna politiker och har de senaste två åren varit en kontroversiell utrikesminister som väckt uppmärksamhet för sin tydlighet.

Den här intervjun har varit planerad i ett år men ställts in av olika skäl. Hur mycket stressar du egentligen?

– Det är tur att jag varit med förr. Jag vet när jag kan förlita mig på rutin, det ger en lägre stressnivå. Jag vet också att saker går över. Vi kan vara jätteupprörda över någonting ena dagen men det dröjer inte länge innan något annat fångar människors uppmärksamhet.

– Men det är ett enormt tempo, en enorm press. Så är det ju. Det är precis som Hillary Clinton skrev en gång, det finns frågor man ärver, som redan ligger på skrivbordet. Det finns det som händer och som måste hanteras och så det du vill göra. Och det blir ofta i den ordningen. Det gäller att inte glömma bort det jag kom hit för att göra.

Du och jag är jämngamla, 62 år. Våra kamrater trappar ner. Drömmer du om det?

– Var och varannan dag. När jag går och lägger mig brukar jag tänka på det. Men så länge jag känner mig pigg och så länge jag känner att jag gör skillnad fortsätter jag.

– Men när det vissa dagar känns som om man är på rymmen för att man tittar på en kappa har man kanske lite för mycket att göra.

”Jag har en uppgift från svenska folket”

Som utrikesminister uttrycker dig ofta väldigt tydligt. Är det höga tonläget bra eller skaffar du dig bara fiender?

– Jag säger som Sven-Ingvars i en låt, ”jag har fått mitt av ros och ris och det är kanske resans pris”. Den här rollen har aldrig tidigare varit så svår eftersom vi har en mycket mer polariserad värld och en nyhetsförmedling som dramatiserar. Värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet trycks tillbaka.

– Det har blivit svårare att slåss för dem. Det möter starka reaktioner. Då måste man bestämma sig för var man står och vad man ska ta strid för. Ibland har det ett pris som du ändå är villig att betala. Men jag är otålig, jag har inte så mycket tid på mig att förändra världen. Jag är inte 23 år.

Man får intrycket av att du kör ditt eget race. En del kallar dig aktivist. Vad säger du om det?

– Jag tycker inte att det är ett skällsord. Det man menar då är att det är tydligt vad jag kämpar för och att jag slåss för det jag tror på. Men ett eget race kan man inte ha, regeringen har en politik. Dessutom anser jag att jag är här för att ta tillvara Sveriges intressen, att jag har en uppgift från svenska folket.

Ditt partis opinionssiffror är ganska skrala. Hur ska ni förbättra dem?

– Ett parti har tre uppgifter. Man måste beskriva verkligheten så att människor känner igen sig. Man måste kunna måla upp en bild, som rör människors hjärtan, av vilken värld man vill skapa. Och för det tredje måste man visa att man förmår att genomföra det.

– Det är bara med de här tre uppgifterna vi kan vinna människor. Och visa att vi är ett modernt parti. Vi kan lära av det som har hänt men vi måste se framåt.

”Löser inga problem att människor står på knä”

Det är första gången du sitter i en koalitionsregering. Vad är skillnaden jämfört med en med bara ett parti?

– Det är två politiska kulturer som möts och som man måste ta hänsyn till. Vi behöver ju lära oss mer ödmjukhet, vi har varit vana vid att regera på egen hand. Miljöpartiet har också fått lära sig väldigt mycket, det är inte så lätt att kliva in regeringskansliet.

En fråga som väljarna tycker är jättestor är tiggeriet. Tycker du att det ska förbjudas?

– Det löser inga problem att människor står på knä med en utsträckt mugg, det är förnedrande för alla. Jag har en mycket bestämd mening om hur man löser grundproblemet. Man måste börja med barnen. Om inte romska barn får gå i skolan då kommer det aldrig att bli bättre, då fortsätter tiggeriet att gå i arv.

– Vi och EU måste resonera om hur Bulgarien och Rumänien bygger upp utbildningssystem så att alla får gå i skolan. Annars kommer vi aldrig ur det här.

Hur ofta hinner du hem till Värmland och maken eller har du strukit bort det?

– Det är inte jätteofta, men jag försöker en gång i månaden. Tack och lov kan Håkan komma hit också, vi har ju barnbarnen här.

Du, Anna Lindh och Mona Sahlin höll ihop när ni var unga. Hur är din relation till Mona idag?

– Vi har inte så mycket kontakt. Men jag tänker ofta på Anna. Och förstås på Mona också.

”Av alla sjukdomar är den ändå hanterlig”

Du hyrde tidigare en lägenhet av Kommunal och det fick stor uppmärksamhet. Hur bor du nu?

– Jag har köpt en lägenhet. Men om det här för något gott med sig, jag gjorde ju inget fel, så är det att ingen som kommer utifrån landet ska behöva äga en bostad i Stockholm för att bli minister. Det borde vara arrangerat som för riksdagsledamöterna, att det finns en bostad att hyra.

Vilket är det roligaste jobb du har haft?

– Alla jobb har varit roligast, viktigast och mest spännande. Så omdömeslös är jag.

När du vill prata förtroligt med någon annan i din position, vilka ringer du då?

– Jag håller kontakt med nästan alla mina tidigare medarbetare. De är väldigt bra att ha som rådgivare. Jag har ett par vänner i USA som jag pratar med ganska mycket. Och Jan Eliasson (f d utrikesminister (S) och FN:s biträdande generalsekreterare).

Men du har ett kvinnligt nätverk. Hur ser det ut?

– Det består av kvinnliga utrikesministrar. Senast pratade vi om Kina. Och om hur svårt det blivit för kvinnliga politiker i Karibien och Sydamerika.

Du har drabbats av en kronisk sjukdom. Vill du säga något om det?

– Det är ju inte så ovanligt att drabbas av giftstruma, eller Graves sjukdom som den egentligen heter. Oftast är den ärftlig. Men den kan också vara ett resultat av stress eller så driver stressen på. Tack och lov går den att medicinera mot. Så av alla sjukdomar man kan drabbas av är den ändå hanterlig.

Du hämmas inte av den?

– Just när man ska få till medicineringen så är det lite besvärligt.

Om man tittar ut över världen ser det inte så lovande ut. Man tänker ”åh, vad hemskt allting är".

– Men det är inte riktigt sant! Vi har hela nyhetsflödet i vår inbox varje morgon. Där framställs allting dramatiserat, polariserat och något förenklat. Men exempelvis lyckades världen förra året att bli överens om ett klimatavtal och det är något alldeles fantastiskt.

– Och det går åt rätt håll när det gäller fattigdomsbekämpning och hur många barn som går i skolan. Det finns skeenden som man inte alltid ser när man bara läser rubrikerna och låter dem vägleda.

Men även du måste ju känna dig lite tyngd ibland?

– Jag tyckte häromdagen att det var otroligt tungt att titta på bilder från Syrien. Man förstår känslan av att vara instängd i helvetet men utan att någon kommer till hjälp. Det svåraste att hantera är när det inte känns som vi kommer framåt.

Utvecklingen i Mellanöstern går inte i rätt riktning

Vilken fråga upptar det mesta av din tid just nu?

– Syrien står ständigt överst på dagordningen. Det är ju en akut situation som är väldigt plågsam att följa. Nu är offren civila. Barn, kvinnor och hjälplösa människor blir offer för dödandet. Det är verkligen hjärtskärande. Kemvapen har använts och man angriper FN:s hjälpkonvojer, ett antal röda linjer har passerats.

Sverige bedriver en feministisk utrikespolitik. Vad har den konkret lett till?

– Att Sverige använder kvinnliga medlare, förhandlare. Att ambassaderna jobbar med det på ett praktiskt plan, att se till att det finns barnmorskor, att man kämpar mot barnäktenskap och kvinnlig könsstympning. Att man faktiskt tittar på världen med de glasögonen, att kvinnor och flickor ska ha en röst. I FN:s säkerhetsråd kommer vi att vara den som ständigt ställer frågan: var är kvinnorna?

Ett av regeringens första beslut var ett uppmärksammat beslut att erkänna Palestina. Ångrar du det?

– Absolut inte. Det var ett viktigt beslut, som inte togs för tidigt men möjligen för sent. Utvecklingen i Mellanöstern går inte i rätt riktning. Erkännandet var en viktig markering att ge hopp till unga människor i Palestina. Det visade också att vi fortfarande tror på tvåstatslösningen (att Israel och Palestina existerar sida vid sida). Och då måste man göra parterna lite mindre ojämlika.

”Det var så häftigt”

Många önskade att det skulle leda till att andra länder följde efter. Så blev det inte. Är det en besvikelse?

– Vi tycker att det går för sakta. Men fem, sex parlament har beslutat i den här riktningen och jag tror det finns regeringar som ser erkännande som en möjlighet om läget försämras ytterligare.

Vad tjänar Sverige på att sitta i FN:s säkerhetsråd från årsskiftet och två år framåt?

– Inte på något annat sätt än att vi får ännu en plattform för våra värderingar och för våra idéer, inte minst om att jobba konfliktförebyggande. Säkerhetsrådet, som är FN:s högsta beslutande organ, måste jobba mycket mer med det.

Vilken är din stoltaste stund som utrikesminister?

– Jag kan inte neka till att det kändes väldigt speciellt när vi mot alla odds röstades in i FN:s säkerhetsråd. Det var så häftigt.

Och vad har varit den jobbigaste?

– När vi inte kan göra det som vi vet behöver göras för att få slut på människors lidande. Det måste alltid vara det viktigaste.

Det här är jag

Namn: Margot Elisabeth Wallström

Ålder: 62 år

Bor: I Stockholm och Hammarö, Värmland

Familj: Maken Håkan, två söner med familjer, två barnbarn

Yrke: Utrikesminister (S) sedan 2014

Inkomst: 130 000 kr/månad som statsråd

Aktuell: Ständigt

Det här min dag

05.30. Klockan ringer

06.00. Löprunda

07.30. Äter frukost och läser tidningarna och lyssnar på morgonekot

08.00. Möte med Moderaternas utrikespolitiska talesperson Karin Enström

08.30. Möte med staben, de närmaste medarbetarna

09.00. Möte med enhetscheferna på UD

09.15. Genomgång med min pressekreterare

09.30. Telefonsamtal med min danske kollega som nyligen tillträtt som utrikesminister

10.00. Träffar diplomatprogrammet

10.40. Intervju med Lena Mellin, Aftonbladet.

11.30. Arbetslunch

13.00-13.40. Planering inför kommande resor

14.00. Möte med kungen och drottningen

16.00. Möte med berörda enheter på UD om FN-relaterade frågor.

18.30-20.30 Öppet möte om utrikes- och säkerhetspolitik

ARTIKELN HANDLAR OM