”Jag vägrar att stödja fascisterna”

avPeter Kadhammar

NYHETER

Sergej Majan, 50, slutade som kravallpolis i protest mot regeringen

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON
KÄNNS SOM EN REPRIS Sergej Majan står på torget i Donetsk och skriker i stället för att prata. Fram till den 23 februari i år jobbade han som kravallpolis. Nu har han hoppat av och gått med i kommunistpartiet.

 ■ ■Aftonbladets Peter Kadhammar och ­­Urban Andersson reser tillsammans genom Ukraina för att berätta om ­revolutionen.

■ ■ Resan går från väster till öster och ska skildra nationalismen, ­demokratin, korruptionen, rädslan och hoppet i ett jätteland mitt i Europa som just nu reser sig.

■ ■ Nu har de hunnit till Donetsk, ­kolets huvudstad. Här står Lenin i keps fortfarande staty på torget.

Donetsk.

Röd front! ropar Sergej Majan, 50, en kortväxt och muskulös karl som har kravallpolisens benskydd på sig.

Han sträcker upp en knuten ­näve som kommunisthälsning, han stampar med fötterna som om han är otålig, han är beredd på bråk. Han tar fram en stor fällkniv.

– Jag vill döda fascister.

Majan går fram och tillbaka ­mellan de 15 röda vindskydd av nylon som Ukrainas kommunistiska parti satt upp på Lenin­torget.

De behövs. I går var det varmt men i dag sveper en bitande vind över Donetsk, kolets huvudstad. Även inne i staden reser sig slagghögar stora som berg, de visar var man utvunnit det energirika, smutsiga kolet som gjort trakten rik och berömd.

– Jag tjänade i flottan. Vilnius! Jurmala! Kaliningrad! Överallt har jag varit! säger Sergej Majan som skriker snarare än pratar.

En stor staty av Lenin i keps och långrock vakar över torget. Förr var sådana obligatoriska i sovjetiska städer. Tomma symboler för en tom regim. Och plötsligt, ett kvarts sekel efter kommunismens kollaps, har Leninstatyn fått en laddning den sällan tidigare haft.

– Sedan kom jag till kravall­polisen! Berkut! Jag upprätthöll statens säkerhet. Men jag slutade 23 februari. Jag vill inte samarbeta med fascistregeringen i Kiev! skriker Majan.

Jag får plötsligt en känsla av att ha upplevt detta förut.

Det blåsiga torget. Den rasande mannen med ett ärr på näsryggen. Frustrationen. De svepande anklagelserna. Allt prat om hotade ­minoriteter, hotade folk, hotade språk.

Våldet som väntar på att få träda fram och visa vad det förmår.

Det var väl så här det var i Jugoslavien.

– Och två dagar senare gick jag med i kommunistpartiet!

Han höjer sin knutna näve igen. Inte så många människor befinner sig på torget. Det är vardag. En karl som verkar rubbad, mumlar något. En annan man, skäggig, han liksom kurar i sin munkjacka med uppfälld huva, säger att halva regeringen består av homosexuella. ”Det är mer oacceptabelt än att de är fascister.”

Vid sidan av de högljudda karlarna står två kvinnor. Galina Medvedeva, 64 , är pensionerad sjuksköterska och änka.

– Det är klart att det var bättre

i Sovjetunionen. Vi levde i ett fredligt land. Vi tjänade pengar. Vi kunde spara. Priserna var mycket lägre. Nu är det en mardröm att handla, säger hon.

Hennes pension uppgår till 1 000 hryvnja i månaden. Det motsvarar 750 kronor.

– Det är mycket, mycket svårt att leva på min pension.

Lina Goridko, 57, är gruvingenjör.

– Våra föräldrar byggde denna stad... Alla säger att människor från västra Ukraina kommer hit med vapen för att befästa sin ordning ...

Allt detta har jag upplevt förut. Rädslan. Ryktena. De blir så ­absurda i en stad, i ett land, där ­olika folk lever sida vid sida och pratar varandras språk obehindrat. Det är till och med svårt att ­säga vem som är vad. Svårt och meningslöst.

Några kvarter bort har ett dussin ungdomar sjukvårdskurs. De lär sig första hjälpen inför nästa demonstration för Ukrainas enhet. De förväntar sig att proryska busar ska ge sig på dem. Så var det förra gången.

Läkaren som beskriver hur de ska göra tryckförband talar ryska. Ungdomarna ställer sina frågor på ryska. En av organisatörerna, en 19-årig student, berättar att hans far är ukrainare/armenier och hans mor är azerbajdzjanska/iranska/ukrainska.

Så var det i Jugoslavien också. Inte kunde decennier av samlevnad och giftermål över de etniska gränserna stoppa katastrofen.

– Det var väst som inledde den här processen. Nu tror jag inte längre att Ukraina kan vara enat, säger Sergej Majan, för en

gångs skull i normalt tonläge.

Hur högljudd han än är, inte är det män som han som startar ­krigen. Möjligen kan han bli ett verktyg. Eller offer.

– Mor är ukrainare, far är grek! Vart hör jag? Jag talar ryska, ­

tänker på ryska och detta är ryskt land!

Sergej Majan pekar på marken, han stampar. Ett par ordningspoliser med gula neonvästar går förbi. I ett av vindskydden sätter någon på en rockversion av Internationalen. Den har jag inte hört förut. Det är det enda som känns nytt.