David, 25: ”Hellre att hans mamma gråter, än min”

NYHETER

David, 25, har skjutit en människa. En ung man från ett annat gäng, från en annan stadsdel i Göteborg.

Han ångrar det inte.

– Hellre att hans mamma gråter än min mamma gråter, säger han.

Det är mörkt när vi träffar David i Göteborg, staden som har varit hans kriminella marknad de senaste tio åren.

Helst rör han sig här så lite som möjligt, helst inte i sin egen bil. David är en sådan som polisen har koll på. Inte sällan letar de igenom hans bil efter narkotika och vapen. Det var inte så läge sedan han muckade från sitt senaste fängelsestraff. Fiender från andra gäng finns kvar, även om ”det är lugnt nu” som han säger.

Vi ses på ett hotell utanför stan. Ett ställe där få skulle söka efter honom.

Att prata med en journalist ”är som att gola”, får vi veta,

Ändå är det inte särskilt svårt att få de kriminella männen att ställa upp och berätta. Det gör de gärna, förutsatt att allt är anonymt. David är inte hans riktiga namn.

Han kommer till rummet med två vänner som lever samma liv som han själv. Det är så de känner varandra, genom brottsligheten. Kanske behöver han moraliskt stöd. Eller så vakar de över honom.

Mannen som David sköt den där gången för något år sen dog inte, och kanske var det inte meningen att han skulle dö heller. David säger att då, när det hände, hade det varit mycket ”tjafs” mellan gäng i Göteborg och flera av hans vänner hade blivit ihjälskjutna.

Det var upp till David att hämnas. Han berättar att från början var det jakt, man måste ta reda på var fienden finns.

– Till slut fick vi reda på var några av dem (i andra gänget) var, så vi hämtade en pistol, satte oss i bilen och åkte dit. Jag gick ut från bilen och sköt några skott mot dem. Sedan hoppade jag in i bilen igen och vi stack därifrån, berättar han.

– Jag gjorde mig av med kläderna och vapnet och sen åkte vi till en lägenhet och gömde oss.

När bestämde du dig för att skjuta och hur kändes det när du satt där i bilen?

– Man får ju adrenalin. Jag var lite nervös, för man vill ju inte åka fast. Men förutom det var det inte så mycket.

Hade du tagit droger innan?

– Nej.

Här blir det absurt, David berättar om att skjuta människor i samma vardagliga tonfall som om han hade sagt att han varit på Ica och handlat taco till fredagsmyset.

David säger att det är så det är. I hans värld är det inte kontroversiellt att skjuta mot en annan människa. Han menar att de som han skjuter mot har förtjänat det. Dessutom, påpekar han, om inte han hade skjutit, så hade de förmodligen skjutit honom först.

– När man är 14 år så kanske man blir chockad när man hör om folk som blir skjutna. Men när du har vuxit upp och sett det hända gång på gång och det står i tidningarna varje dag och du ser det runt omkring dig: folk blir skjutna, folk skjuter varandra. Man blir van vid det till slut, det blir inte så chockerande till slut.

Men ändå, att döda någon är ju så definitivt.

– Det är ju svårt att känna empati för en människa som vill försöka döda dig.

Hur gick det för killen som du sköt mot?

– Han överlevde.

Träffades han?

– Ja. Jag ville skrämma honom. Markera.

David är en ganska typisk kriminell ung man. Han började med småbrott i yngre tonåren, . sålde marijuana för äldre killar i stadsdelen för att tjäna pengar. När han var i 14 år hade han tusentals kronor att röra sig med varje vecka. Nu är han äldre och summorna är betydligt högre och brotten grövre.

Han säger:

– Hellre hans mamma gråter än min mamma gråter. För hans familj blir ju ledsen om han dör, men din familj blir ju ledsen om du dör.

Men din familj kanske är ledsen för att du är en kriminell som tänker på att döda en annan människa.

– Ja, men man försöker ju ofta hålla familjen utanför det.

Ja, men hur mycket har inte mammor och pappor oroat sig under åren lopp då?

– Ja, det stämmer, men det är ju det man vill från början. Eller har räknat med.

Nej, men när man är vuxen kan man väl ändå välja själv?

– Ja, men det blir ju också svårare, säg att du har levt det här livet i 15 år, sedan du var tolv år, då är det ju svårare att ändra på sig.

Det går väl om man vill.

– Ja, det går. Vissa människor gör ju det, men för vissa är det svårare än för andra. Du kan ha kvar gamla fiender. Ibland är det inte så lätt att bara sluta. Du blir lätt en måltavla.

Vad skulle få dig att sluta?

– Ja…. om jag fick ett bra jobb. Bra betalt som jag trivdes med.

Fast du vill inte utbilda dig?

– Nej, det är därför jag inte slutar. Jag tycker inte att det är värt det.

Här är de oskyldiga offren för gängkriget 00:28

David har suttit i fängelse flera gånger. Inte så långa straff åt gången, och inte så avskräckande att han tycker att det är värt att sluta med sitt brottslga liv. Men det finns också en annan anledning som gör det svårt att sluta.

Pengar.

– Om man är van att leva med mycket pengar varje månad: 50 000, 100 000, 200 000 så kanske det är svårt att bestämma sig för att sluta vara kriminell och skaffa ett jobb som städare och kanske tjäna 18 000 kronor före skatt.

Finns det ingen återvändo? Det låter så himla deppigt.

– Jo, men det är ju från person till person att bestämma sig. Vissa kanske har begått brott i fem år och suttit inne i fyra år. Sedan finns det dem som begått brott i 20 år och aldrig suttit inne en dag.

– Det är från person till person vad man har förlorat, vad man har vunnit och vad man har fått offra.

Du har inte fått offra tillräckligt? Flera av dina vänner är skjutna till döds.

– Nej. Det är klart att jag skulle vilja ha tillbaka dem. Men det är som det är. Om man väljer det här livet får man vara beredd på det.

När vi har pratat klart har de tre vännerna bråttom. De ska på svartklubb och spela poker. Tusentals kronor i insats och att de ska förlora finns inte på kartan. Vi bestämmer att ses igen några veckor senare. Men det blir aldrig av. Via sms ställer han in bara några timmar innan vår avtalade tid. Han skriver att han inte kan träffa oss för att han måste vara hemma och ta hand om sina barn som fått feber.

ARTIKELN HANDLAR OM