Här är dinosaurien med rekordlång hals

Gustav Sjöholm/TT

Publicerad 2023-03-18

Så här föreställs Mamenchisaurus sinocanadorum ha sett ut. Pressbild.

De långhalsande dinosaurierna är några av de mest iögonfallande av de urtida djuren. Och en som kunde hålla huvudet högt även bland sauropoderna var Mamenchisaurus, enligt en ny studie.

Mamenchisaurus levde i det som i dag är Kina under juraperioden för 162 miljoner år sedan. Nu har ett internationellt forskarlag undersökt det enda hittills hittade exemplaret av den långhalsade dinosaurien och med hjälp av modern teknik beräknat hur lång artens hals egentligen var.

”Med en 15 meter lång hals ser det ut som att Mamenchisaurus sinocanadorum kan ha rekordet – i alla fall tills något längre upptäcks”, säger forskaren Andrew Moore i ett pressmeddelande.

Vill man jämföra med ett nutida djur var den som sex giraffhalsar på varandra.

Faktum är att bara delar av dinosaurien upptäckts, närmare bestämt en bit av skallen, käken och ett par halskotor. Det är rätt vanligt med sauropoder att fynden är begränsade, eftersom djuren var så pass stora att chansen att hela skulle fossiliseras är liten.

Stela halsar

Artikelförfattarna har en teori om att en sorts långa revben som, till skillnad från de som skyddar bröstkorgen, sträckte sig upp längs med halsen. De var fyra meter långa, och en slags utbyggnader av halskotorna. Tidigare har man varit osäker på vad de egentligen hade för funktion, men forskarna tror nu att de kan ha bidragit till att halsarna kunde bli så långa, på bekostnad av att de blev mindre flexibla.

De stela halsarna gjorde i sin tur att halskotorna inte behöver vara så kompakta, utan kunde fyllas med luftfyllda hålrum för att göra dem lättare, likt dagens storkskelett.

Eftersom halsarna var relativt stela sträckte de sig mer framåt än uppåt, omkring 20–30 graders vinkel, tror forskarna.

Använde mindre släkting

”Men även med den här relativt svaga lutningen så innebar den extrema längden av halsen att djurets huvud kunde nå höjder på 7,5 till 10 meter över marknivån, vilket möjliggjorde att de kunde äta av trädkronorna”, säger paleontologiprofessorn Paul Upchurch vid University College London i ett pressmeddelande.

Huvudförfattaren Andrew Moore vid Stony Brook University förklarar för The New York Times att man jämfört de få fynden av en Mamenchisaurus med den mindre släktingen Xinjiangtitan, där arkeologer 2013 fann en hel hals.

– Genom att använda de här mer kompletta, men mindre, exemplaren kan vi skala upp och göra en rätt kompetent uppskattning av hur Mamenchisaurus skulle ha sett ut, säger han till tidningen.

Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journal of Systematic Palaeontology.