De levde upp till sina roller - in i det sista

NYHETER

Peter Kadhammar om bilden av en ond seriefigur och en oskyldig flicka

Så var rättegången över och pastorn satt och såg ner i bordet.

Lagmannen Erik Lempert hade meddelat att han får stanna i häktet tills dom meddelas, dessutom med fulla restriktioner så att han inte ska kunna meddela sig med omvärlden och påverka barnflickan.

Pastorn såg ner i bordet och rörde inte en min.

Hade han väntat sig att rätten skulle gå med på hans begäran och släppa honom på fri fot?

Hoppet kanske fanns där sedan hans advokat Ola Nordström hade hållit en lysande slutplädering på drygt en och en halv timme. Pastorn, började Nordström, är en vanlig människa.

Han är en vanlig människa.

Men han använde inte ordet "pastorn". Han sa pastorns riktiga namn, ty pastorn har blivit ett begrepp, en seriefigur i medierna - en ondsint, falsk och duperande människa.

Han är dömd på förhand, sa Nordström.

Pastorn torkade med pekfingret vänster öga bakom de stora glasögonen.

Han får kämpa sig upp från den fördömdas situation, sa Nordström.

Pastorn torkade båda ögonen och snörvlade tyst.

Nordström använde det mesta av sin tid till att försöka så tvivel om barnflickans trovärdighet.

Men han sa inte barnflickan, ty barnflickan har också blivit en seriefigur - den späda, oskyldiga och lättpåverkade flickan som hamnade i pastorns våld.

Själva orden pastorn och barnflickan beskriver ett strukturellt förhållande, ett förhållande av makt och myndighet mot underläge och tjänande.

Barnflickan är bedömd som allvarligt psykiskt störd. Kan man i så fall lita på hennes vittnesmål mot pastorn? Tänk om det är så att hon under den långa häktningstiden steg för steg byggt upp en fantasi om motiven till mordet och mordförsöket i januari? Att hon känt omgivningens förväntningar - polisens, sin advokats och även Knutbyförsamlingens - att det inte kan vara så simpelt att hon är en ensam mördare?

Hennes störning yttrar ju sig bland annat i en sjuklig vilja att vara till lags.

Jo, det var en lysande slutplädering och en revansch för advokat Nordström. Hans insatser under rättegången - förhören med vittnena - har ju stundtals varit förunderligt oskickliga.

Pastorn antecknade på en papperslapp medan Nordström talade. Inga fler tårar glimmade i hans ögon men vid ett tillfälle böjde sig barnflickan fram och torkade näsan.

Det var när Nordström beskrev hennes målmedvetenhet när hon förberedde sig för mordet: inköp av kläder, två nummer för stora skor för att lura polisen, maskeringen av flyktbilens nummerplåtar.

Det var bara ett krux med Nordströms plädering.

Tänk om schablonerna stämmer med hur det verkligen var.

Alla vittnesmål har ju pekat på det, inklusive pastorns.

Där satt de bakom de åtalades bänk och levde upp till sina roller in i det sista - den magra, ofta snyftande barnflickan klädd i ljust rosa blus och lång vit kjol; den till synes kylige pastorn, klädd i en av sina vanliga färglösa skjortor, för dagen beige, och svarta byxor.

När rättegången började i maj hade de sina roller givna av media, kanske hade somt varit fel och annat överdrivet. Men ingenting som har kommit fram under rättegången har ändrat på bilden. Den har snarare förstärkts och förvärrats.

När Ola Nordström var klar med pläderingen såg pastorn upp. Hans stora ögon svepte över publiken och han såg någon som han kände igen och log.

Sedan tittade han på barnflickans händer.

Hon antecknade något på en papperslapp.

Kanske hade han hopp för några minuter; kanske såg han på mörderskans smala händer och tänkte att de ensamma skulle få bära ansvaret.

En vanlig människa, sa advokaten.

Men vi är alla vanliga människor och pastorn får vänta i häktet på domen, som meddelas 30 juli.

Peter Kadhammar, Uppsala Tingsrätt