Försvaret: Ville skjuta sig själv – inte Susanne

Foto: Roger Lundsten
Brevet förändrade historien Förhöret mot mannen åtalad för mordet på Susanne Hasselsjö tog hela förmiddagen. 51-åringen var samlad.

avKerstin Weigl

NYHETER

GÖTEBORG. Nu säger den mordåtalade 51-åringen att ett upphittat brev fick honom att minnas vad planen var – att skjuta sig själv framför Susanne Hasselsjö.

Det skulle bli hans hämnd. Så skulle hon få lida, som han lidit.

Att de två skotten i stället gick av mot henne var en olyckshändelse, menar han fortfarande. Men nu minns han vad han tänkte. Han säger att han påmindes av ett brev till barnen, som polisen hittade först en månad efter brottet, fjorton rader med versaler.

51-åringen gråter när det visas i rätten.

Ur texten: "Förlåt men jag mådde så himmla dåligt och jag ville inte hon skulle komma undan med en sån förnedring."

Han säger:

– Jag har varit tom, inte vetat vad jag tänkte och kände. När de läste upp brevet i förhören hände något, då vällde känslorna fram. Då mindes jag hur det var.

Domstolen måste välja hur orden ska tolkas. Åklagaren menar att "... jag ville inte att hon skulle komma undan" visar 51-åringens beslut att döda Susanne Hasselsjö. Men 51-åringen protesterar: hans "förlåt" till barnen gäller det planerade självmordet. Att han skulle överge dem.

Men Susanne skulle tvingas se honom dö, och lida av minnesbilden resten av sitt liv.

– Jag ville göra henne illa, såra henne. Inte döda henne.

Förhöret tar hela förmiddagen, och 51-åringen är samlad. Han har inte klippt håret sedan han greps, men skjortan är prydlig, diskret randad. Han talar och talar. Framför sig har han anteckningar, allt han vill säga om sin relation med Susanne, hans livs kärlek.

Tre timmar tar berättelsen. Han beklagar sig, uppehåller sig länge vid hur svårt det var att leva med Susanne, hur sviken han kände sig när hon hade kontakt med en annan man på nätet fast de förlovat sig.

– Jag försöker vara ärlig och tydlig. För jag vill själv ha svar.

Slutligen når hans berättelse fram till den 1 mars i år. Han har då skaffat ett vapen för att ta sitt liv, han har provskjutit det hemma i tvättstugan, därefter lindat in det i en svart sopsäck och satt det i städskåpet. Han har inget arbete att gå till, han sover sällan.

– Jag åt kanske var fjärde dag och var i mycket dåligt skick, säger han. Mina tankar var inte jätteklara.

Allt kretsade kring att få reda på vad Susanne hade för sig sedan hon lämnat honom. Tidigt på morgonen den fredagen har han lyckats hitta henne och vet att hon inlett en ny relation. Han springer ifatt henne, petar henne i ryggen med vapnet.

– För att göra henne uppmärksam på mig, säger 51-åringen.

– Varför ropade du inte bara på henne, frågar åklagaren Gabriella Lundh.

– Det är mycket jag skulle ha velat göra annorlunda, svarar han.