”Gapar ni så byter vi ut er mot uzbekerna”

NYHETER

Massdemonstrationer mot usla förhållanden i oljans Sibirien

Samtidigt som Ryssland tjänar enorma pengar på sina naturtillgångar lever oljearbetarna i Sibirien under usla förhållanden.

Den som protesterar byts lätt ut mot underbetalda gästarbetare från forna Sovjetrepubliker.

Nu har arbetarna trotsat rädslan och gått ut på gatorna för att demonstrera.

Novaja Gazeta skriver om sanningen bakom Vladimir Putins viktigaste vapen i världspolitiken - naturtillgångarna.

Under det gångna dygnet har vårt land varit med om en revolution. Ingen kommer att prata om detta på riksnyheterna och Säkerhetsrådet kommer knappast att utlysa något extra sammanträde med anledning av det som hänt.

Det är uppenbart att de offentliga myndigheterna underskattar det som pågår. Annars skulle de ha insett att det inte längre är möjligt att tysta ner händelserna.

I lördags och söndags gick tusentals sibiriska oljearbetare man ur huse. Det handlar om hela städer som är involverade i protesten. Nizjnevartovsk, Tiumen, Surgut, Megion, Ljantor, Pyt-Jach, Nojabrsk, Gubkinskij, Pojkovskij och så vidare. På en del ställen var sammanslutningarna sanktionerade, på andra ställen trotsade man makten, men överallt var man överens: så här kan man inte ha det längre.

Myten om snabba pengar

Arbetarna som deltog i mötena ville visa resten av Ryssland hur vardagen ser ut för de ryska oljearbetarna, som är levande bevis för att de snabba pengarna i Sibirien bara är en myt.

En vanlig arbetare inom oljeindustrin tjänar 10 – 15 000 rubel i månaden (ca 2 900 - 4 300 kronor). Mer än hälften av lönen räknas som en premie som arbetsgivaren kan dra av från lönen för den som börjar beklaga sig eller göra uppror.

De flesta oljearbetare skulle gladeligen bosätta sig i de chrusjtjovskrapor, som man i storstäderna refererar till som ”den slum som finns att tillgå”. Här har man som synes helt andra boendekrav. Här är slum detsamma som rader av skjul, långt från bostadsområdena, med brädor fastspikade där fönstren en gång satt. Pensionen ligger långt under existensminimum, på omkring 3 000 rubel (ca 860 kronor) per månad.

De arbetare som med risk för liv och hälsa håller på att organisera fackförbund måste bedriva detta arbete som underjordisk verksamhet.

”Folk är rädda”

Listorna med fackförbundmedlemarnas namn är hemligstämplade och bara ledarnas namn är kända, och det är också dem höjdarna ger sig på. Att få sparken är det minst onda som kan hända, men det är ändå tillräckligt för att tillintetgöra en människa.

– Det finns onekligen många fler som skulle vilja vara med och demonstrera, säger Pjotr Fedtjuk, ledare för en oberoende fackföreningsrörelse i staden Megion.

– Men folk är rädda att ledningen ska få ögonen på dem, eftersom straffet för att delta i aktionerna är uppsägning. Och här i stan finns inga andra jobb. Allt här styrs av ”Megionneftegaz” (som ägs av Gazprom och TNK-VR, reds anm.) Många arbetare har stora banklån att betala tillbaka och utan arbete kommer de aldrig att kunna göra det. Det är sådant man använder för att skrämma oss.

Socialt skydd

Megion har faktiskt varit en pionjär när det gäller fackföreningar i Sibirien. Under de senaste två åren har frågor som rör arbetarnas rättigheter verkligen fått aktualitet. Inte bara oljearbetarna ingick i rörelsen, utan alla som på olika sätt är kopplade till oljeindustrin.

Förut var det nämligen så att praktiskt taget alla företag i stan ingick i bolagets (Megioneftegaz) struktur, alltså inte bara de som utvinner själva oljan, utan också sådana som chaufförer, olika tekniker och till och med folk från livsmedelsindustrin. Alla räknades som oljearbetare och hade någon form av socialt skydd, de fick sina utbetalningar och sociala förmåner. Men alldeles nyligen ombildade man en del av moderbolagets strukturer till olika bolag och uteslöt därmed ett stort antal personer.

I princip samma jobb

Innan fanns det 17 000 oljearbetare i stan, nu finns det drygt 5 000. Arbetarna utför i princip samma jobb för samma företag som förut. Teknikerna till exempel, de är ute på oljefälten och håller på med utrustningen som förut, nersmetade med olja, i femtio graders kyla. Den enda skillnaden är att de inte längre räknas som oljearbetare, så de har varken staten eller sin arbetsgivare att förlita sig på.

På så sätt har alltså Megionneftegaz – ett företag som sysselsätter en majoritet av befolkningen på orten – avsagt sig allt socialt ansvar för de människor som drar in fantasisummor till bolaget.

Men det är ändå inte det värsta. Det som nu händer är i det närmaste en mardröm. Av allt att döma strävar nu bolaget efter att göra sig av med en alltför kostsam arbetskraft.

Billiga slavarbetare

Genom diverse sanningar och lögner gör man sig av med folk på företaget och ersätter dem med billiga slavarbetare från Uzbekistan och Tadzjikistan. Det är människor som är beredda att bo i bilar och jobba för 5 000 - 7 000 rubel (ca 1 400 - 2 000 kronor) i månaden. För att de inte ska börja känna sig för trygga i sin roll har man infört ett rotationssystem, där man emellanåt skickar hem en grupp och tar dit en annan. Man skickar iväg dem på tåget, men i Langenpas inte långt från Megion gör man det lättare för sig: man tar gästarbetarna och kör ut dem på tajgan och där lämnar man dem. Sedan sprider de ut sig i området på egen hand.

Alla de här problemen är förstås inte bara ett problem för Megion. Så är det i hela Sibirien.

– Våra chefer säger rent ut till oss: ”Gapar ni för mycket så byter vi ut er mot uzbekerna”, berättar Sasja från Nizjnevartovsk.

Ingenstans att ta vägen

– Och om man får sparken så har man ingenstans att ta vägen. Vart man än vänder sig är TNK-VR.

Sasja jobbar direkt med utvinning, i ett arbetslag som sysslar med rutinkontroll av oljekällorna. Han arbetar tolv timmar om dagen. Lönen ligger på 20 000 rubel (ca 5 700 kronor) i månaden. Tidigare fick han 18 000 (ca 5 200 kronor), men de vände sig till ledningen med en förfrågan om löneförhöjning. Än så länge är allt lugnt, men de funderar på att följa Megions exempel och bilda en fackförening.

– Än så länge är det många som väljer att inte träda fram och visa sitt missnöje, säger Sasja. Man har kanske inte långt kvar till pensionen eller så har man banklån att tänka på. Men ungdomarna har fattat hur det ligger till: om vi fortsätter tiga, så är det en mörk framtid som väntar oss.

Olga Bobrova , översättning: Lina Björkegren

ARTIKELN HANDLAR OM

Ryssland