Platserna som andra glömde

NYHETER

Staffan Heimerson minns en modig man som levde sitt liv som han ville

1 av 5 | Foto: Afghanistan 2001 Kriget i Afghanistan var en av de många väpnade konflikter som Martin Adler bevakade. Här skildar han flyktingvågen i den norra delen av landet.

När Martin Adler rörde sig i en krigszon var hans hållning en brittisk gardesofficers: stram och bestämd, självsäker och charmerande.

Martin trivdes där det var extremt farligt. Risker gav honom en kick. Men han rörde sig utan k-pist. I stället hade han sin kamera i handen.

Han levde efter krigsfotografen Robert Capas maxim: "Om dina bilder inte är tillräckligt bra, har du inte varit tillräckligt nära."

En gång alltför nära

Martin var alltid tillräckligt nära. I Irak, i Rwanda, i Tjetjenien, i Liberia, på Haiti, i Afghanistan, i Kongo, i Kurdistan, i Darfur.

En gång - i går - a l l t f ö r nära. I det ökenheta Mogadishu i det dammiga Somalia på Afrikas horn blev Martin offer för en krigssituations nyckfullhet och för en obalanserad, beväpnad demonstrants ondska.

Jag kan bara gråta.

Jag hade privilegiet att några gånger skickas ut i världen vid Martins sida. Han liknande ingen annan kollega. Han gav order som den brittiske officer han egentligen kunde ha varit. Martin var till hälften engelsman, brittiska kommandosoldater var hans nära vänner. Trots att han bodde med sin familj i Västerås var han ofta i London, där han av yrkesmässiga skäl hade en våning.

Använde sin charm

En order kunde lyda: "Vattentät ryggsäck, Staffan. Ha med dej fem kilo havregryn. Utrörda i vatten kan man leva länge på det."

Vi var tillsammans i Kurdistan under Irakkrigets förberedelseperiod vintern 2003. Från Turkiet vandrade vi i snöklädda berg olagligt in i Irak, tog oss tillbaka men var någon timme senare anhållna av turkisk gränsmilitär.

Martin använde sin överklassiga världsvanhet och sin charm att försöka prata oss fria.

"Ja", sa den förhörande översten, "jag ska släppa er. Ge mig bara era bilder först."

"Det skulle jag gärna göra", svarade Martin. "Men tyvärr. Det strider mot mina principer."

Martin log. Reste sig. Skakade hand med översten. Och hade bilderna med sig till Aftonbladets läsare när vi körde ut ur basen.

Han var krävande för dem som jobbade med honom. I Afghanistan avskedade han på stående fot vår tolk, när vi i Mazar-i-Sharif intervjuade en uzbekisk krigsherre. Tolken ville nämligen av rädsla inte översätta våra frågor om en transport i vilken ett femtiotal krigsfångar hade avlidit av syrebrist.

Gränser för risktagandet

Martins mod var stort. Men det fanns gränser för hans risktagande. Jag minns när vi stod vid floden Tigris, där denna forsar fram mellan Syrien och Irak. Hadi, en människosmugglare på Hotel Sahara i staden Qamishli, hade lovat att ta oss över till Irak.

"I natt släpper jag av er i mörkret. Ni kan hasa er ner för sluttningen där. Jag ger dig ett uppblåsbart lastbilsdäck. Med det tar du dig över."

Martin tittade ut över Tigris. Brun, häftig ström, 600 meter bred, max fem grader i vattnet. "Du", sa han och tittade på mig, "men den strömmen kommer vi på ett par dagar till Bagdad. Men vi kommer att ha frusit ihjäl och drunknat innan dess." Han vände sig till människosmugglaren och jag såg att han tänkte: "Din slemma jävel." Men han gav Hadi en tiodollarsedel och sa: "Chokran...tack för guidningen."

Martin, som bara blev 47 år, var mycket av en ensamvarg. Han ville gärna göra hela jobbet själv, fotografera, filma (som han gjorde både för brittiska Channel Four och för SVT:s Agenda) och själv skriva reportaget. Han brukade säga: "Jag vill bevaka platser ingen annan bryr sig om."

Siste krigskorrespondenten

I en tid där mediers utrikesbevakning bantats eller slaktats blev Martin den siste krigskorrespondenten - och risken finns att vi aldrig får se någon i hans spår.

Oslagbar i rollen

Han var oslagbar i rollen. Han gillade planeringen. Han berättade för mig om ett tidigare besök i Somalia: "Livsfarligt. Men jag hyrde femton beväpnade män som mina personliga livvakter."

Han läste kartor som vore de poesi. Han ville fotvandra långa distanser. Han trivdes i sovsäck. Ju fler vedermödor desto bättre.

Robert Capas yrkesmaxim att vara mitt inne i handlingen var både idealistisk och egotrippad. Den kan ge fotografen bra bilder. Men den kan också kosta honom livet. Martin visste det, han hade varit med i krigszoner där hans kolleger mördats i kallt blod.

Medveten om riskerna

Om risker och död hade han sagt i en intervju till en lokal västmanländsk journalist: "Dö kan man göra var som helst. Genom att bete sig på rätt sätt kan man eliminera 90 procent av riskerna. Man måste vara påläst och hålla låg profil, veta vad man gör, lita på sin intuition och helst ha ett nära samarbete med lokala medarbetare som har lokalkännedom, som kan kulturen och området. Men det viktigaste är att hela tiden vara medveten om att man aldrig är säker."

I går räckte det inte att vara medveten om faran. Martins liv hade lyster och glamour, han levde det som han ville. Men det går inte att med glamour tapetsera över tragedin, när den som dör lämnar efter sig hustru och två barn.

Man måste söka tröst

Då ska man gråta. Man måste söka tröst. Inte oväntat är det Winston Churchill som karakteriserat de män som - beordrade eller frivilligt - hamnat i en konflikthärds stridslinje:

"Icke förgäves. För den som överlevt kan de orden uttrycka stolthet - och orden kan vara inskriptionen på en gravsten över den som stupat."

Läs mer:

Journalisten Martin Adler ville bevaka de delar av världen som ingen annan brydde sig om. Här är ett urval av hans bilder.

Staffan Heimerson