Här tackar patienter Nobelpristagarna

avChristina Nordh

NYHETER

De båda männen gör inget väsen av sig.
Men när Nobelpristagarna i medicin ställer sig på scenen på Grand hotel inför några av dem som räddats till livet möts de av rungande applåder.
– Nobelpriset är kanske stort, men att få möta människor som haft nytta av min forskning är det riktiga priset för mig, säger amerikanen James P Allison.

Det handlar om Nobelpristagarna i medicin, nämnde Allison och japanen Tasuku Honjo. De upptäckte immunhämmare och sätt att stärka immunsystemets förmåga att angripa tumörceller.

Nu har de frigjort en halvtimme i sitt fullspäckade schema för att möta några av överlevarna. De som tack vare upptäckterna finns här för att hylla pristagarna.

1 av 2 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Tomas Dahl fick en dödsdom under julhelgen 2106. Han hade fått cancer i tonsillerna. På Sahlgrenska i Göteborg fick han immunterapi och hans liv kunde räddas. När han möter medicinpristagarna James P Allison och Tasuku Honjo läser han upp ett tal som berör forskarna.

De ser båda rörda ut över mottagandet.

— Tack för att ni kom hit för att träffa oss. Att få Nobelpriset är kanske stort, men att få möta människor som har haft nytta av min forskning är det riktiga priset för mig, säger 70-årige James P Allison.
– Tack så mycket! Vid den första presskonferensen i Kyoto efter tillkännagivandet av Nobelpriset sa jag att jag redan hade blivit belönad, för jag hade träffat patienter som sagt till mig: ”Du räddade mitt liv”. Det var det mest gripande och värdefulla ögonblicket jag varit med om, säger Tasuko Honjo, 76.

I publiken finns de cancerpatienter som räknats ut av sjukvården. De som var dödsdömda med månader kvar att leva.

Nu går de i en strid ström fram mot scenen för att hälsa på Allison och Honjo. En efter en går fram till dem med blanka ögon och säger:

– Tack för att du räddade mitt liv.

En kram senare ställer Nobelpristagarna villigt upp på bild med de överlevande.

Kent Persson, 69, var en av de allra första att prova Honjos PD-1-hämmare, i studien Checkmate 065, på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. För honom började det med en knöl i en leverfläck, några månader senare hade han metastaser i hela kroppen och knappt ett år kvar att leva.
Han var en av de första att hälsa på Nobelpristagarna.

– Det första jag frågade professor Honjo var om jag fick ge honom en kram. Han tittade på mig och så sa han: ”Jajaja, visst. Det får du göra”. Och så fick han det, säger Kent Persson.

Tomas Dahl hade också en dödsdom hängande över sig. Han hade firat jul i fjällen och skulle göra sig i ordning för nyårsfirandet 2016. Då upptäckte han en knöl stor som ett ägg på halsen. Cancer i tonsillerna konstaterades i januari 2017.

– I mars i år fick jag reda på att det inte fanns något mer att göra. Så jag gifte mig och informerade mina barn om att jag inte kommer att finnas mer ... det går inte att beskriva, säger Tomas Dahl till Aftonbladet.

Men Tomas fick immunterapi på Sahlgrenska i Göteborg.

– Det är inte ofta som det är så, att man kan säga: ”Hade de här personerna inte funnits skulle jag inte ha levt i dag”. Måndagen 1 oktober avslöjades Nobelpristagarna och på tisdagen kom jag och min fru upp till Sahlgrenska. Min läkare sa att han aldrig sett ett tillfrisknande hos någon som varit totalt utdömd bara ett halvår tidigare.

För Allison och Honjo läste han upp ett rörande tal om sin resa tillbaka till livet. Det blänker i Allisons ögon under talet som avslutades:

”Det finns inte ord att uttrycka den tacksamhet jag känner för er och ert fantastiska arbete och upptäckter. Jag har er att tacka för mitt liv. Tack, från djupet av mitt hjärta!”

Men ett cancerbesked sätter inte bara skräck i den drabbade och den närmaste familjen – utan även arbetsgivare. Det fick 50-åriga Therese, som drabbades av malignt melanom, uppleva. Nu vill hon inte ha sitt efternamn i tidningen.

– Nej, nu är jag konsult och jag skulle aldrig säga till en ny arbetsgivare att jag har haft cancer. Jag har gjort det en gång och det vände från ena dagen till den andra. Jag skulle få fast anställning, men sedan fick jag gå. Jag är så otroligt tacksam för Nobelpristagarnas upptäckter, hade det inte varit för dem så hade jag inte överlevt, säger Therese.

Därför är Blå hallen inte blå 00:32
ARTIKELN HANDLAR OM

Cancer

AB Voice