”Det finns inga bevis”

avOisin Cantwell

NYHETER

Den 15-årige pojken är oskyldig – eller en psykologisk gåta

Det finns inga bevis.

När pojken i två månader nekat till att ha mördat sin syster satsade förhörsledarna allt på ett sista kort.

Men han bröt inte ihop ens då han tvingades titta på bilder på den döda flickan.

Rättegången kan mycket väl bli ett fiasko för åklagaren.

Det började så bra, sett ur polisens synvinkel.

Två dagar efter det att den 19-åriga flickan hittades mördad på familjens gård i Vollsjö i Skåne var hennes 15-årige bror gripen.

Detta sedan föräldrar och syskon berättade att hon varit rädd för pojken, att hon rentav trodde att han skulle döda henne.

Pojken häktades och mordet såg ut att vara uppklarat. Visserligen nekade han, men de rutinerade förhörsledarna visste att det är bara förhärdade återfallsförbrytare som klarar av att sitta inlåsta en längre tid utan att bryta ihop och erkänna.

En 15-åring som lider av adhd och som får små doser amfetamin mot sina problem skulle inte vara någon match.

Så blev dock inte fallet.

Svarar enstavigt

I går, elva veckor efter det att pojken greps och förundersökningen blev offentlig, medgav kammaråklagare Bengt Åsbäck att han inte har några bevis.

Han tvingas bygga sitt mål på ett antal, i och för sig besvärande, indicier.

När jag läser den nästan 1 000 sidor tjocka förundersökningen, som presenterades i går, slås jag av hur tydligt förhörsledarna blir mer och mer frustrerade över att de inte kommer någon vart.

De tragglar samma frågor om och om igen i åtta timslånga förhör under två månader. Minns du sista gången du träffade din syster? Hur var hon klädd?

Pojken svarar enstavigt. Han snärjer ibland in sig och beslås med lögner om ovidkommande saker. Han har ingen förklaring till varför en handuk med systerns blod hittades i hans rum. Inte heller kan han berätta varför hans blodiga kalsonger låg i rummet där systern mördades.

Poliserna lägger fram ytterligare indicier:

De har hittat en lapp i hans rum med sifferkombinationen till familjens vapenskåp, där det troliga mordvapnet, ett salongsgevär, låg.

Pojken hävdar att det är telefonnumret till en kompis. Problemet för honom är att det inte är särskilt många siffror som stämmer med numret. Problemet för polisen å andra sidan är att det inte heller stämmer riktigt med kombinationen.

”Det är ruggigt”

Så där fortsätter det i förhör efter förhör. Poliserna ställer mer eller mindre listiga frågor, pojken nekar eller tiger.

Slutförhöret hålls den 2 oktober och poliserna har beslutat att slänga fram ett sista kort. De tvingar pojken att titta på en bild på sin mördade syster. Hon är naken och blodig,

–Vill du inte titta på den? Va? frågar förhörsledaren.

– Nä, svarar pojken.

– Det är tyvärr verkligheten. Det är ruggigt, fortsätter polisen.

– Alla kommer att få se detta. Det blir offentligt tyvärr. Det är så. Här kommer bilder på exakt hur hon är skjuten. Var skotthålen sitter nånstans.

– Det har åklagaren sagt. Ett här vid nacken och ett här i högra pannan, säger pojken.

”Snälla berätta”

– Hon är skjuten med två skott i huvet. Du har suttit då i två månader. Nu börjar du prata om en person som springer därifrån som kanske var mördaren. Du har inte sagt ett dugg om det innan. Har du nånting som du inte vill berätta för oss? Så snälla gör det nu.

– Jag har berättat det jag vet.

Den här pojken är antingen oskyldig eller en fullständigt psykologisk gåta.