Så blir de hjälpta – av dina pengar

Publicerad:
Uppdaterad:

Läkare utan gränser räddar liv på Choscal­sjukhuset .

Foto: Foto: Jerker Ivarsson
”börjar få lite ordning” Svenska sjuksköterskan ­Lina Gustin tar hand om Sailunda Aguste, 4, i ett tält på gården. Aftonbladets läsare samlade ihop över 2,3 miljoner kronor till Läkare utan gränser. Och pengarna gör skillnad i Haiti. Överskottet kommer att gå till akut sjukvård i Pakistan, ­Jemen, Sri Lanka och Sudan. ”Det finns en massa kriser i världen som aldrig uppmärksammas, men vi gör vårt jobb även där”, säger Dan Sermand, generalsekreterare för Läkare utan gränser i Sverige.

CITÉ SOLIEL. Skriken från förlossningsavdelningen skär in genom betongväggarna till Choscalsjukhusets intensivvårdsavdelning. Takfläkten kämpar sig runt, runt med ett vinande ljud. Några flugor surrar envist och färgflagor hänger från tak och väggar.

I rummet finns fem svårt skadade patienter. En 12-årig pojke med skottskada i magen, en ung man med en öppen benfraktur och stelkramp. En kvinna med amputerat vänsterben och ännu en skottskadad man. En stroke­patient bärs in på bår och läggs på en ledig säng.

Här under tak vårdas bara patienter som är nedsövda, medvetslösa eller för svaga för att klaga.

Vägrar vara inomhus

Resten vägrar gå inomhus, hur mycket doktorerna och sjuksköterskorna från Läkare utan gränser än försöker övertyga dem. Arkitekter och byggnadsexperter har förklarat byggnaden säker, men de flesta haitier lider av svår posttraumatisk stress och att gå under ett betongtak, som krossat och dödat så många av deras nära och kära, är otänkbart.

I stället sover de 90 patienterna i åtta tält på gården. Choscalsjukhuset i slumområdet Cité Soliel är omringat av murar och taggtråd. Vakter kontrollerar entrén.

Farlig arbetsplats

Cité Soliel med sina drygt 200 000 invånare är ett av jordens fattigaste områden. Ett getto av plåtskjul, gangsters och misär. Här finns ingen sophämtning, inget rinnande vatten eller avlopp. Knappt någon el. I princip alla är arbetslösa och de olika zonerna i området kontrolleras av gäng med unga kriminella män. Mord, rån och våldtäkter har varit vardag i åratal.

Denna plats, fruktad som en av världens farligaste, är nu arbetsplats för svenska sjuksköterskan Lina Gustin, 33, från Halmstad. Här har hon i två veckor kämpat från morgon till kväll för att rädda liv.

Misskött sjukhus

Nu är den mest intensiva tiden av akuta livräddarinsatser över. I stället väntar den långa och ofta tröstlösa kampen mot infektioner och liggsår.

I detta lilla andrum gör hon och de andra sjukvårdsarbetarna nu ett försök att organisera sig efter veckor av kaos och tillfälliga lösningar. Sjukhusets haitiska personal registreras och får skriva under nya anställningskontrakt med Läkare utan gränser.

Lina Gustin håller i ett kunskapstest för sjuksköterskorna. Sjukhuset har tidigare drivits av Läkare utan gränser men lämnades över nyrenoverat till haitierna för några år sedan. Sedan dess har det misskötts allvarligt och är nu nerkört och smutsigt.

Snabbt på plats

– Strax efter jordbävningen dök det bara upp en massa personal när de såg att vi hade öppnat och tog emot patienter. Men vilka de var och vad de kunde visste vi inte. De var själva drabbade men ville hjälpa till. Nu börjar vi få lite ordning på det, säger Lina Gustin.

Det är bland annat hit som pengarna från svenska givare kommit. Transporter, mediciner, utrustning och löner till lokalanställda.

– Det är helt underbart att det finns pengar i den akuta fonden. Tack vare den kunde vi vara här så snabbt och börja rädda liv, säger Lina Gustin som också är sekre­terare i styrelsen för Läkare utan gränser i Sverige.

Gigantiskt projekt

Hittills har de fått in 50 miljoner kronor. Pengar som nu kan räcka till ett längre engagemang på Haiti. Sjukvårdsstrukturen i det extremt fattiga landet är så utarmad att den i praktiken är obefintlig.

Organisationen finns där men de har inga som helst medel. Att hjälpa Haiti bygga upp sin sjukvård är ett gigantiskt projekt som kommer att ta flera år. Men var och en får börja där de står och på gården till Choscalsjukhuset har Läkare utan gränser organiserat sina patienter. Amputerade i ett tält, mödravård och nyfödda i ett annat. Nästan hälften av alla patienter har amputerade kroppsdelar; armar, ben, fingrar.

En sjukgymnast försöker få amputerade patienter att röra på sig. En psykolog har börjat arbeta med de många traumatiserade patienterna. När lugnet nu har lagt sig börjar stressymptomen visa sig. Sköterskorna har extra koll på höga blodtryck.

Strikta säkerhetsregler

Lina och hennes kolleger jobbar i två skift, ett dagskift och ett nattskift. I den farliga stadsdelen har de strikta säkerhetsregler att följa. Halv sex på kvällen, i god tid före skymningen, måste de lämna sjukhuset för att hinna hem till det enkla gästgiveriet där de bor.

– Det kommer nya patienter med skottskador varje dag, men hittills har det aldrig varit någon attack mot sjukhuset. De respekterar oss.

Ledningen för sjukhuset har fört samtal med de lokala gängledarna som gått med på att lämna sjukhuset i fred och att inte försöka slutföra några uppgörelser på kliniken.

Pyntat med ballonger

I stället kan Lina och hennes kollegor koncentrera sig på patienterna. I ett av tälten ligger Sailunda Aguste, 4. Armen är gipsad, på ena fingret har hon en öppen fraktur som nu tvättats och sytts.

Tältet är pyntat med gröna och röda ballonger. Sailunda har fått ett ritblock och färglägger en glad anka. Mamma och pappa har flytt ut på landsbygden och nu tas hon om hand av mormor.

– Jag var hemma när en vägg ­rasade på mig. Det gjorde ont ­förut, fast inte så mycket längre, säger hon.

Lina Gustin rättar till hennes hårspänne och tittar i journalen. Det är fortfarande oklart om flickan kan behålla fingret.

– Jag klarar inte av att ta in alla ­intryck man ser här. Det är så många trauman. Just nu jobbar jag på, så får jag ta ta i det sedan.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM