Steven stannar i 4 år till

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag är här för min dotters framtid, för allas vår framtid

1 av 4
SVÅRT BESLUT På taket hålls en ceremoni för att Steven Smithson, 25, har beslutat sig för att stanna i ytterligare fyra år. ”Det var inget enkelt beslut, jag funderade flera månader”, säger han.

FOB ISKAN, IRAK

Experterna tror att det kommande året är avgörande för Irak.

Antingen blir det fullskaligt inbördeskrig eller så kommer den svaga regeringen lyckas ta kontroll över landet.

Protesterna mot den amerikanska närvaron i landet ökar – men för soldaterna vid frontlinjen är det business as usual.

– Fredsdemonstrationer? De betyder inget för mig. Vi har för mycket jobb för att titta på tv, säger överste Bo Balcavage och ler.

Befälhavaren för de 800 fallskärmsjägarna i 501:a regementet är oberörd av kritiken mot den amerikanska närvaron i Irak. Som yrkessoldat och chef för ett elitförband gör han vad befälhavaren ger order om.

Det kommer att ta tid

– Vårt jobb är att träna de irakiska soldaterna och polisen så att de kan ta över och göra landet stabilt. Först då kan regeringen här fungera. Men det kommer att ta tid, säger han.

På skrivbordet står ett foto av hans hustru och två barn, 8 och 10 år. En bok om hur katoliker ska läsa bibeln ser ut att vara läst från pärm till pärm.

Överste Balcavage tror på sitt uppdrag, att amerikanerna gör framsteg även om de betalar ett högt pris. Fjorton soldater har dött sedan elittruppen från Alaska kom hit i oktober. Den senaste för tre dagar sedan.

Finns bara bra män här

– Någon sa att det alltid är de bästa som dör, men jag svarade att här finns ju bara bra män, säger översten och ser för första gången sorgsen ut.

Vi befinner oss på FOB (Forward operation base) Iskan. En gudsförgäten plats bestående av ett gäng grådammiga plåtbaracker och några fabriksbyggnader.

Stora högar med rostigt stålskrot ligger slängda här och var. Soldaterna som sköter granatkastaren som är riktad mot vägen mot Karbala sitter på varsin bilstol i den varma solen. Överallt står höga betongfundament uppställda som skydd mot de granater som slår ned med jämna mellanrum.

Hälften shia, hälften sunni

Området där ute, bortom taggtråden och murarna, är till hälften bebott av shiamuslimer och hälften av sunni. Gränsen sträcker sig tvärs genom FOB Iskans område.

– Extremistgrupper som bekämpar extremister. Vanligt folk är rädda, de vågar inte lita på polisen. Men jag ser framsteg varje dag, säger översten.

Först när vi tagit farväl och jag går över grusplanen där bepansrade Humvees står parkerade inser jag att inte en enda soldat bryr sig om fyraårsdagen av amerikanernas invasion.

Säkerhetsexperten Paul Rogers skriver i sina rapporter åt The Oxford group att USA:s plan var att invadera, säkra oljan och sedan bygga militärbaser på strategiska platser nära oljefälten. Irak skulle utveckla en marknadsekonomi vars stora oljereserver skulle bli en bas för västerländska investerare.

Våldsam maktkamp

I stället befinner sig Irak mitt i en våldsam maktkamp mellan grupper som känner sig förfördelade, krigsherrar och utländska terrorister. Det finns inget vatten, ingen el, sophämtningen är dålig och arbetslösheten skyhög.

Ändå har Iraks regering ett överskott i budgeten och borde alltså ha råd att kunna lösa många problem. Men regeringen är svag och maktlös och korruptionen finns på många ministerier.

Allt medan människorna i våldets epicentrum, Bagdad, håller på att brytas ned av den ständiga rädslan.

– Jag väntar bara på att dö, berättar ”Muhammed”, en kille i tjugoårsåldern som ser mycket äldre ut än han är.

Hans arbete som fotograf måste vara världens farligaste – de flesta journalister som dödats i Irak är inhemska. En av hans kollegor skadades när en bilbomb exploderade för ett par veckor sedan. Muhammed har svårt att sova, nerverna är alltid på helspänn.

Är här för min dotter

– Jag bara väntar på att dörren hemma ska sparkas in och maskerade män ska kidnappa mig, säger han.

– Det är inget liv och det finns ingen lösning. Vi går bara runt i cirklar.

Men här, på basen FOB Iskan, vandrar de amerikanska soldaterna iväg till matsalen för att äta lunch.

– En del säger att vi borde dra oss ur och ta hand om vårt eget land i stället. Men det är just det vi gör. Jag är här för min dotters framtid, för allas vår framtid, säger Jason Fagan, 28, som blev pappa i oktober.

Denne före detta polisman från Arkansas tog värvning efter 11:e september-attentaten. Han säger att han ville göra en insats och slåss mot terroristerna.

– Om det inte vore för oss skulle de inte kunna hålla sina fredsdemonstrationer. Det är den rätten vi kämpar för, säger han.

Svaren blir ungefär desamma vem man än frågar och alla soldater talar om att de är hängivna sin uppgift. Vi befinner oss som sagt hos ett elitförband.

Stannar fyra år till

Och när solen står som högst går vi upp på taket. En ceremoni ska hållas för Steven Smithson, 25, som beslutat sig för att stanna ytterligare fyra år.

– Det var inget enkelt beslut, jag funderade flera månader, säger han.

Utsikten från taket är fantastisk. Eufrat rinner blågrå förbi nedanför, palmer växer på flodbankarna. En hel dag har gått och ingen bryr sig det minsta om fyraårsdagen för invasionen.

Två soldater håller upp en amerikansk flagga. Överste Balcavage skakar Smithsons hand och överräcker en kniv och en medalj.

– Varför gör du det? frågar jag Smithson.

– För att det här är något jag känner starkt för, svarar han.

Fler artiklar:

Exklusivt på aftonbladet.se:

Tidigare artiklar:

I dag är det fyra år sedan bomberna började falla över Bagdad. Aftonbladet har två team på plats: reportrarna Johanne Hildebrandt och Urban Hamid samt fotograferna Martin von Krogh och Mats Strand. Deras uppdrag: att skildra de vanliga människornas vardag, hur det kunde ha varit för dig och mig om vi inte haft turen att leva en dagsresa från Irak. Reportageserien började i går. Här är Johanne Hildebrandts och Mats Strands andra rapport.

Johanne Hildebrandt

Publicerad: