EN EPISK NYHETSHISTORIA

Aftonbladets väg från nyhetsblad till ett av de största mediehusen

Aftonbladet 190 år

Av: 

Svante Lidén

I dag för 190 år sedan gavs det allra första numret av Aftonbladet ut.

Aftonbladet-profilen Svante Lidén ser tillbaka på tidningens historia med stor glädje – och lite fasa.

Jag kom till Aftonbladet första gången 1957. Jag hade just fyllt fem år och blev vederbörligen imponerad.

Tidigare hade jag trott att tidningen Nya Norrland i Sollefteå, där båda mina föräldrar jobbade, var världens centrum.

Här insåg jag att jag hade fel. Även för en icke läskunnig femåring var anblicken av redaktionen, tryckpressen, slamret och bullret något helt överväldigande.

Ett par år senare var det i Aftonbladet jag lärde mig läsa.

Jag hade visserligen viss hjälp av skolans ABC-bok och fröken Eina Edblad. Men det var i Aftonbladet och med stjärnreportern Börje Heed som ovetande magister jag verkligen lärde mig att LÄSA. Det var när jag stavade mig igenom främmande ord som g-a-s-k-a-m-m-a-r-e och a-v-r-ä-t-t-n-i-n-g som jag knäckte läskoden. Tanken på att jag en gång i en oändligt avlägsen framtid skulle få arbeta tillsammans med honom fanns det inte plats för i min lilla föreställningsvärld.

Jag kom tillbaka till Aftonbladet som vikarie 1981 och blev ännu mer imponerad – för nu fattade jag var jag var.

Kom tillbaka igen 1989. Då var jag inte imponerad längre utan bara tacksam över att jag äntligen hade fått komma hem.

Aftonbladet blev mitt andra, ibland också mitt första, hem under 30 år.

På gott och ont. Aftonbladet är likt annat här i livet en skenande berg-och-dalbana.

Och det har den varit i 190 år. Det är en häpnadsväckande lång tid.

Men ändå inte.

När femåringen steg in på redaktionen för en evighet sen var tidningen 127 år gammal.

Jag var ung. Nu känns det tvärtom.

Att det är jag som är gammal.

Men Aftonbladet blir aldrig gammalt. Kan inte bli det.

För hur kan något som återföds varje dag någonsin åldras?

Så, grattis kära Tidning, 190 är ingen ålder för en yngling!

Första numret av Aftonbladet var inget annat än en sensation. Det är svårt att inse det i dag när man ser den lilla anspråkslösa tidningen på fyra (4!) sidor. Det var annonser, lite kungörelser och den braskande nyheten – som Aftonbladet förstås var först med – att finlandssvenska sopranen Johanna von Schoultz hade gjort ett bejublat framträdande på operan i Berlin. Och Aftonbladet var samma dag först med att meddela svenska folket att den brittiska regeringen hade fallit. Redan från dag ett var vi alltså vad som brukar kallas ”nyhetsledande”.

Vi avslöjade också att myndigheterna i Finland kommit en falskmyntarliga på spåren som hade specialiserat sig på svenska sedlar. En ”rysk bonde” hade gripits av en kronofogde i Norrbotten och nu var härvan på väg att rullas upp.

Redan vid premiären var Aftonbladet en lyckad produkt.

Första numret av Aftonbladet.

Lars Johan Hierta, stenrik affärsman som bland annat tjänat en förmögenhet på stearinljustillverkning i sin fabrik på Liljeholmen, var en för tiden mycket frisinnad person.

Nu ville han göra en rykande aktuell tidning med de senaste nyheterna. Och för att få med dem måste han invänta den sena posten med tidningar och meddelanden från utlandet som hans medarbetare plockade upp vid färjeläget borta vid Lidingöbron. Där hittades nyheterna som de andra missade eftersom de tryckte sina tidningar så tidigt.

Därav namnet Aftonbladet. Vi kom ut sent, men vi var också först med det senaste.

Det var naturligtvis sensationellt. Att läsa Aftonbladet blev ett måste för den del av allmänheten som var läskunnig och intresserad av vad som var på gång – precis som nu alltså.

Hierta betalade bra och då som nu lockades landets vassaste journalister till tidningen. Redan efter ett år var Aftonbladet Sveriges största tidning – fast upplagan inte låg på mer än 3 000 exemplar. Men i slutet av decenniet hade vi nära 8 000 prenumeranter och tillsammans med alla lösnummer innebar det att varje nummer av tidningen hade bortåt 100 000 läsare.

Men Hierta var inte bara en slug affärsman. Han var radikal, närmast revolutionär. Han ville avskaffa ståndsriksdagen och komma tillrätta med det stockkonservativa skråväsendet som låg som en blöt hästfilt över en stor del av näringslivet.

Han drev frågor som rösträtt (inte för alla, men i alla fall), näringsfrihetsfrågor, fri handel och inte minst yttrandefrihet.

Särskilt vände han sig mot den paragraf i regeringsformen som gav kungen rätten att ensam styra riket.

Kungen, den från Frankrike importerade Karl XIV Johan, var inte glad. Han tyckte att tidningen var vedervärdig (fast han sa det på franska eftersom hans svenska var bedrövlig) och hovsvassarna höll förstås med honom. Mathias Rosenblad, justitieministern, slog i sin analys fast att Aftonbladet var en ”från avgrunden uppstigen oren ande”.

Hierta, 29, drev sina frågor. Kungen, 67, drev sina.

Aftonbladet förbjöds flera gånger. Bara för att strax komma ut med ett nytt namn: Det nya Aftonbladet, det nyare Aftonbladet, Det fjärde Aftonbladet, det femte… ända tills det ”Tjugonde sjätte Aftonbladet”.

Under de första fem åren åtalades Aftonbladet fem gånger.

Och medarbetaren Anders Lindeberg dömdes till döden och skulle halshuggas för att han smädat kungen i spalterna, men benådades till tre år på fästning sedan affären blivit alltför pinsam för överheten. Han fick reda på att han skulle släppas bara han bad om nåd. Men han vägrade. Till slut tvingades myndigheterna att lura ut honom från fängelset och stänga dörren bakom honom för att bli kvitt besväret.

Aftonbladet-medarbetaren Anders Lindeberg dömdes till döden för att ha smädat kungen.

Tidningen drogs in åtskilliga gånger, men kom alltid tillbaka.

Till slut, efter tio år, fick kungen nog och gav upp.

När Lars Johan Hierta år 1851 sålde tidningen var Aftonbladet landets största och mest inflytelserika tidning. Det var en tidning med snabba nyheter, vass polemik, skvaller och blytungt allvar.

Aftonbladet ledde utvecklingen för att modernisera Sverige och för att modernisera den svenska pressen. Och det är ett arbete vi fortsätter med än i denna dag.

Och kommer att fortsätta med i minst 190 år till.

Aftonbladets redaktion är inte olik andra arbetsplatser, det händer att medarbetare fattar tycke för varandra.

Kärlek och intrigspel är en del av vardagen, det kan förstås ställa till det rejält för de inblandade. Men det är inget unikt.

Sett i det sammanhanget är kärlekshistorien mellan Lars Johan Hierta och den vackra prästdottern Wendela Hebbe inget sensationellt.

Det sensationella var att Hierta hade anställt Wendela Hebbe som reporter på tidningen.

En kvinna som arbetade på en tidning! Och detta 90 år innan Sveriges kvinnor 1921 ens fick rösträtt.

Precis som vår nuvarande chefredaktör Lena K Samuelsson kom Wendela Hebbe från Småland.

Och precis som Lena K Samuelsson blev hon en av Aftonbladets mest kända medarbetare.

Wendela Hebbe var gift med Clemens Hebbe, godsägare på dekis.

Clemens hade skulder upp över öronen. Han smet iväg till USA för att komma undan eländet och lämnade sin fru och sina tre döttrar i sticket.

Wendela Hebbe och Lars Johan Hierta var båda gifta på var sitt håll, men hade ett nära och intimt förhållande.

Wendela hade med sig ett tungt litterärt och kulturellt bagage från Jönköping till Stockholm där hon träffade Lars Johan Hierta. Det dröjde inte länge förrän de nästan flyttade ihop.

Men innan dess hade han anställt henne som landets första kulturredaktör. Men framför allt blev hon Sveriges första kvinnliga journalist. Hennes lön var, liksom alla andras på Aftonbladet, bra: 1 000 riksdaler om året, och hon gjorde sig snart ett namn som kritiker och socialt engagerad reporter som skrev om fattiga och utsatta stackare under en tid när det annars nästan bara var Charles Dickens och ett par till som gjorde det.

Wendela skilde sig aldrig från sin Clemens men hennes förhållande till den likaledes gifte Lars Johan Hierta blev mycket nära och intimt.

1852 föddes deras gemensamma son som fick namnet Edvard Faustman. Eftersom Edvard var en så kallad oäkting och aldrig erkändes av sina föräldrar skickades han bort, långt bort. Han hamnade hos ett läkarpar utanför Berlin och fick deras efternamn. Han fick även ekonomiskt bistånd av mor och far men hade ingen aning om sitt ursprung trots att han periodvis bodde hemma hos Lars Johan och Wendela.

Det var först när han blivit vuxen som han fick veta sanningen om farbror Lars Johan och tant Wendela.

– Bilagornas tid är förbi! utropade den majspiperökande tänkaren och nye chefredaktören Gary Engman 1981.

Han, den store tv-kändisen, kunde inte ha haft mer fel.

Beslutet att ta bort bilagorna straffade sig direkt.

Upplagan var som vanligt vårt skoningslösa facit – och den rasade.

In kom då geniet Amelia Adamo som gjorde Söndagsbladet till en av de största framgångarna i tidningens historia.

Amelia Adamo startade bilagan ”Söndagsbladet” som blev en succé direkt.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Amelia hade inget emot fräck nakenhet i spalterna. Och det hade tydligen inte läsarna heller. Söndagsbilagan blev i allra högsta grad upplagedrivande och alla artiklar om sex, relationer och andra ”mjuka” men livsviktiga frågor som vi inte alltid vågade tala högt om, men som angår oss alla, satte skutan på rätt kurs igen. Åtminstone vad tidningsförsäljningen anbelangade.

Aftonbladets bilagor har en lika gammal som stolt historia.

Redan för 113 år sedan sjösatte Aftonbladet ”Brokiga Blad” – Sveriges första söndagsbilaga. Fast efter ett år kom den inte ut med det vanliga Aftonbladet utan tillsammans med Aftonbladets halvveckoupplaga som gavs ut på onsdagar mellan 1908 och 1932 och tidvis hade ännu större upplaga än själva huvudtidningen. Som mest hade den 150 000 prenumeranter och uppskattningsvis en halv miljon läsare.

”Brokiga Blad” följde också med tidningen Dagen – som dock inte skall förväxlas med dagens Dagen som grundades av Pingströrelsens nestor Lewi Pethrus och som är den svenska kristenhetens fyrbåk i Mediasverige.

Varje nummer hade en stor färgbild på ettan – bara en sån sak.

Det allra första numret pryddes av hans majestät kung Oscar II, som bara ett par år tidigare hade varit kung över både Sverige och Norge och efter unionsupplösningen 1905 blev tvungen att ändra sitt valspråk från ”Brödrafolkens väl” till det mindre storslagna ”Sveriges väl”.

Han hade ett flertal utomäktenskapliga barn och kunde nog skatta sig lycklig över att pressen inte hade samma granskande bevakning av kungahuset som i dag.

Premiärbilden av kungen torde ha fått sprida glädje på åtskilliga dragiga utedass där många kungabilder hamnade.

Magasinet-redaktionen på Aftonbladet i Klara 1977. Närmast kameran Alf Lindstedt, sedan från vänster Lars Bjelf, Bo Hedin, Gunnar Sjörs, Maud Höste, Jan-Erik Thélenius, Rune Struck och Marianne von Baumgarten, samt närmast fönstret Ulf Thorgren och Jörgen Blom.

Foto: ROLF PETTERSON

En av de mest ambitiösa bilagorna var Magasinet från 1977 som innehöll långa, genomarbetade reportage inspirerade av den amerikanska ”nya journalistiken” som fanns i tidningar som Rolling Stone och Look.

Men Magasinet, där Jan Guillou gjorde comeback efter att IB-affären skickat ut honom i kylan, blev inte långvarigt.

Den stora skandalen var en påhittad intervju med statsminister Thorbjörn Fälldin, för tillfället inspärrad på dårhus.

Artikeln var minst sagt infam, liksom ett liknande porträtt på transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson, där Hoffa extraknäckte som dansande transa på en nattklubb på ökända Reeperbahn i Hamburg. Det reportaget kom dock aldrig ut eftersom dåvarande chefredaktören fick tag på ett prov-ex och stoppade hela upplagan.

Fälldin gick i taket och stämde Aftonbladet. Och han blev förstås påhejad av alla som inte gillade Aftonbladet – och som för den delen inte nödvändigtvis behövde gilla Fälldin.

Fälldin, kränkt ända in i märgen av sin ångermanländska bondsjäl, krävde skadestånd – på en krona.

Det var inte pengarna det handlade om för Fälldin – utan principen.

Men det hjälpte inte. Aftonbladet friades. Men efter mindre än två år kunde Fälldin nöjt konstatera att Magasinet lades ner.

Aftonbladet har massor med bilagor, vi ger ut hockeybiblar, fotbollsbiblar, stora bilagor om filmer, artister och historiska händelser.

Statsminister Stefan Löfven läser VM-Bibeln inför fotbolls-VM i Ryssland 2018.

Foto: STEFAN JERREVÅNG

Men den största bilagan av alla måste ändå vara det rosa Sportbladet som kom för 20 år sedan och i ett slag revolutionerade svensk sportbevakning med reportage och bilder som saknade motstycke i svensk presshistoria.

Sportbladet kommer ut varje dag och har från början varit en integrerad del av huvudtidningen.

Och det är nog ganska få som ser den som en bilaga i dag. För många är det nog till och med tvärtom.

Det första numret av Sportbladet kom ut den 8 maj 2000.

När Hierta år 1851 sålde tidningen ville den nye chefredaktören Karl Fredrik Bergstedt surfa vidare på Hiertas liberala frihetsideal. Men han var mån om ett så kallat vårdat språk i spalterna och ville hålla en ”förädlad ton” i det offentliga samtalet. Uppstyltat bortom all fattning skulle vi säga i dag.

Han bjöd in Fredrika Bremer, en internationell kändis och en sann hjälte, kanske den största i den svenska feminismens historia, till tidningen där hon publicerade sin uppseendeväckande artikelserie ”England om hösten 1851”.

Artiklarna kom ut lite oregelbundet, kanske för att chefen tyckte att Fredrika Bremer gick lite väl hårt fram.

Det tyckte dock inte Lars Johan Hierta som ansåg att de nya ägarna gjorde en tidning som var i mesigaste laget.

Bergstedt blev kortvarig på sin post, det blev även hans efterträdare Per Erik Svedbom som i sin tur blåstes bort från chefsstolen av August Sohlman 1857.

Det har aldrig varit lätt att vara chefredaktör på Aftonbladet. Någonsin.

Thorbjörn Larsson, chefredaktör 1987–1997, sa om sin företrädare, den majspiperökande tv-kändisen Gary Engman, chefredaktör 1981–1985:

– Gary började dö när han kom till Aftonbladet.

När Lars Johans dotter Anna Hierta-Retzius – gift med Gustaf Retzius, anatomiprofessor specialiserad på apskallar och deras mänskliga motsvarigheter – köpte tillbaka tidningen 1884 var Sohlman redan avpolletterad. Liksom ytterligare fem andra chefredaktörer.

Gustaf och Anna Retzius.

Apskallespecialisten blev chef och nu skulle tidningen bli en fin, anständig och lagom menlös publikation.

Retzius, som snart skulle bli invald i Svenska Akademien, förde en mycket ful kampanj mot nationalskalden Gustaf Fröding som satt inspärrad på mentalsjukhus.

Professorns utgjutelser var så grova att de aldrig skulle kunna tryckas i dag. Han gjorde sina utfall både på ledarplats och genom insändare som han skrev själv, under fejkat namn.

Efter tre år insåg han sin begränsning och lät en anständig biskopsson från Härnösand överta tronen.

Han försvann dock efter bara två år.

Då intog professorns son Harald Sohlman, kompis med sosseledaren Hjalmar Branting, chefsstolen. Efter sex år, 1899, köpte han tidningen.

Nu var tidningen ungefär lika stor som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Nya Dagligt Allehanda. Upplagan låg på ungefär på 30 000 exemplar.

Stockholms-Tidningen (nedlagd 1966, återuppstånden 1981 och nedlagd igen 1984) hade en upplaga på hisnande 100 000. Men om man räknade in halvveckoupplagan (tidningsmakare har alltid varit duktiga på kreativ matematik som talar till ens egen fördel) så var Aftonbladet störst.

1902 köpte Aftonbladet sin första tidningsbil. Dels för att kunna få ut tidningarna snabbare, dels för att kunna skicka ut reportrarna på resor. Det var en nymodighet vars storhet man svårligen kan föreställa sig i dag.

Sohlman gillade Tyskland. Det var han förvisso inte ensam om. Men han var inte heller någon journalist, vilket märktes i tidningen. Den svängde åt höger. Läsarna flydde. Annonsörerna valde andra tidningar och under första världskriget fick Aftonbladet ta emot presstöd – från Tyskland.

Sohlman dog, det kom några nya chefredaktörer på snurrstolen och bakom kulisserna drog Arvid Sohlman, bror till den döde Harald, i tåtarna.

Tyskvänligheten bestod och när Aftonbladet fyllde 100 år toppade vi ettan med gratulationerna från de högerextrema tyska tidningarna Berliner Lokalanzeiger och Der Tag.

Teodor Telander var chefredaktör från 1924 till 1932. Han var förutom det, som drygt 50-åring, ordförande för Högerns ungdomsförbund.

Medarbetare på Aftonbladets redaktion 1932 framför statyn av Lars Johan Hierta. Från vänster Emil Linders, Sven Jan Hansson, Set Poppius, Jarl Blomquist, Karl Ågren, Anna-Lisa Andersson, K E Westberg, Valentin Sjöberg, Sixten Ahrenberg, Kid Bruncrona, Maud Adlercreutz, Gun Palmer, John Roth, Sven Aurén, Ragnar Lindqvist, Nisse Lindcrantz och Gunnar Wijkmark.

Foto: GUNNAR SÖDERGREN

När Arvid Sohlman 1929 säljer tidningen till Krister Littorin på Svenska Tändsticksaktiebolaget, sitter Telander kvar på stolen.

Men två år senare, när Torsten Kreuger, brorsa till tändstickskungen Ivar, tar över, går Telander vidare. Hans nästa steg i karriären blir som chefredaktör för den öppet nazistiska tidningen Dagsposten – en tidning som märkligt nog levde vidare efter andra världskriget. 1950 fortsatte den som Fria Ord och gick inte i graven förrän 1980. Teodor Telander klängde sig kvar ända fram till 1958. Då hade den gamle nazisten hunnit bli 85 år.

Torsten Kreuger tog över en tidning på dekis. Tidningsmarknaden var stenhård. Det var kartellbildningar, priskrig och politik.

Politiskt spårade Aftonbladet ur. Åren före andra världskriget valde tidningen att föra en så kallad ”tyskvänlig” linje. Vi manade till återhållsamhet mot nazisternas krav på herravälde. Många framstående skribenter gillade den nya ordningen i Tyskland och såg Hitler som ett bålverk mot Stalin och kommunismen.

Aftonbladet fick exklusiva intervjuer med Hitler och vi fullkomligt föll i trans inför Hitlers OS-spektakel 1936.

Ledarsidan gav England skulden för kriget och vi utropade från ledarplats att Tysklands angrepp på Sovjet 1941 var början på ”Europas frihetskrig”.

Men – upplagan steg. Inte på grund av tyskvänligheten utan snarare på grund av en liten rund man som hette Per-Gustaf Peterson. Fast det var det knappt någon som visste, varken på tidningen eller någon annanstans. Alla kallade honom för PGP. Eller PG.

Per-Gustaf ”PG” Peterson, var chefredaktör på Aftonbladet 1933–1956.

Foto: Aftonbladet

Han kom till tidningen 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland.

Han var chefredaktör, men inte politiker, inte debattör, ingenting av det man förväntades vara som chefredaktör. Han var tidningsmakare.

Han hade tillsammans med sin fru Bellis klistrat ihop en tidningsdummy (”tidningsförslag”) med klipp från utländska tidningar de fått tag på. Och med den färdiga ”tidningen” i hand gick han upp till Torsten Kreuger och så nåt i stil med att ”så här ska en riktig kvällstidning se ut. Jag vill göra den.”

Torsten Kreuger, som hade köpt tidningens alla aktier, gillade vad han såg. Han hade dessutom inget val om han ville att tidningen skulle överleva.

Och PGP såg till att den gjorde det. Tidningen skulle vara underhållande, innehålla en massa sport och fräscha nymodigheter. Förutom tunga nyheter skulle det vara korta texter, slagkraftiga rubriker, bra bilder, serier, personligt hållna krönikor, noveller, kul reportage. Och en sportbilaga varje söndag.

Han höll sig inte inne i sitt glastorn utan kavlade upp ärmarna och kutade omkring på redaktionen. Och upplagan steg.

Han härdade ut under tyskåren, han tvingades stå ut med ledarsidans fjäskande för Hitler och den skändliga journalistik han också var chef för.

Nazisterna i Tyskland hyllade tidningen som en av de få vettiga i landet. Vi publicerade rena lögner som var skrivna i Berlin – fast inte lika ofta som kommunisttidningen Ny Dag publicerade hyllningstexter till Stalin skrivna på stolpig svenska i Moskva. Ny Dag gjorde det ju dagligen.

När Tyskland invaderade Norge och Danmark 1941 började läsarna att dra sig undan.

Det dröjde ända till 1943, då ett och annat inträffat som inte gick Tysklands väg, innan Kreuger satte ner foten och började sparka ut nazisterna från redaktionen.

Läsarna kom tillbaka.

Men så, den 16 november 1944 kom – EXPRESSEN.

Den första ettan blev ett historiskt scoop: Expressen hade träffat sex av de brittiska flygare som nödlandat i Sverige efter att ha sänkt det tyska slagskeppet Tirpitz utanför Tromsø.

Expressen rivstartade och var efter bara fyra år större än Aftonbladet ute i landsorten. Och bara åtta år efter starten blev Expressen landets största tidning.

Kreuger ägde också Stockholms-Tidningen som huserade i samma hus som Aftonbladet på Vattugatan 12 i Stockholm.

Då, i oktober 1956, kom beskedet som kändes som en jordbävning: Aftonbladet och Stockholms-Tidningen ska säljas till LO!

Folk trodde knappt sina öron.

Sossarna tar över.

PGP, som inte haft en aning om affären, blev så förbannad att han avgick efter en månad.

De socialdemokratiska tidningarna var anslutna till A-pressen, en samarbetsorganisation för den socialdemokratiska partipressen.

1950 ingick 29 tidningar, många var ledande i sina regioner och de flesta var hopplöst illa skötta. Politrukerna i toppen var ofta missnöjda med hur de sköttes och med att de inte alltid till punkt och pricka följde partilinjen.

De nya ägarna LO fick snart nog uppleva att Aftonbladet var ett svårskött pastorat.

Men Kreuger var nöjd, han kammade hem 40 miljoner på affären.

DN:s chefredaktör Herbert Tingsten slog fast att affären var motbjudande.

Han tyckte också att Aftonbladet var en skittidning som inte ens fick nämnas i hans fina publikation. Faktum var att man gjorde det ändå – hela en gång på fyra år; när LO tog över.

Sven Sörmark var chefredaktör för Aftonbladet 1962–1965, samt 1966–1969. Bilden är tagen 1967.

Foto: GUNNAR SÖDERGREN

Tidningen började köra med nya grepp – igen. Tidningsmakaren Sven Sörmark, som blev chefredaktör första gången 1961, satsade på tävlingar som Banco som höjde upplagan rejält. Seriefiguren Tuffa Viktor – ett brittiskt misogynt fyllo som aldrig skulle släppas in i tidningen i dag – hamnade på löpet, det blev tv-sidor och horoskop, det blev jippon och kändisreportage och långköraren Vi-5.

Och upplagan satte av som en raket.

Vi hade 15 riksredaktioner runt om i landet; vi fanns bokstavligen överallt. Vi ”ökade mest”.

Aftonbladet under LO skulle, på nyhetsplats, vara opolitisk, men det höll inte så länge.

Den kantrade mer och mer över till vänster och snart började en del kalla den för Pravda.

Chefredaktören Kurt Samuelsson avgick 1965 efter vad som bara kan kallas en palatsrevolution.

Framgångarna fortsatte under hela 1960-talet. 1968 spöade vi Dagen Nyheter och nu var bara Expressen större. Två år senare hade vi den häpnadsväckande upplagan 500 542 ex. Vi var radikala, fräcka och bra – och har aldrig varit större.

Men Expressen ledde fortfarande stort med en upplaga på svindlande 608 000 ex.

Det skulle dröja ända till den 17 oktober 1996 innan rollerna blev ombytta.

Vi såg det inte komma.

Men vi hade känt att det var på väg…

Det gick bra för Aftonbladet.

Det var inte länge sedan vi hade flyttat ut från vårt ruckliga kvarter i Klara till Europas modernaste tidningshus i Globen.

Flytten var ett lyft. Redaktionen i Globen var en enastående arbetsplats, men flytten innebar också nya möjligheter.

Efter några förfärliga år i slutet av 1970-talet och på 1980-talet gick Aftonbladet på knäna ekonomiskt.

Men skutan började sakta vända färden mot avgrunden. Det var till stor del Thorbjörn Larssons förtjänst. Han fick äntligen slut på superiet som var omfattande (tro det eller ej, men det fanns faktiskt en mellanölsautomat på redaktionen i Klara) och införde ordning och reda.

Det hade som vanligt varit bra snurr på chefredaktörstolen innan redaktionschef Thorbjörn tog över som chefredaktör 1987.

Thorbjörn och hans närmaste Kalle Jungkvist, Niklas Silow och Anders Gerdin bildade ett journalistiskt dream-team av yppersta världsklass.

Man kände det direkt när man klev in över tröskeln.

Niklas Silow, Anders Gerdin, Kalle Jungkvist och med ryggen mot kameran, Thorbjörn Larsson. Bilden är tagen på Aftonbladets redaktion i Globen 1997 när Anders Gerdin tar över som chefredaktör efter Thorbjörn Larsson.

Foto: URBAN ANDERSSON

När jag kom till tidningen första gången som vikarie vinglade en hel del fylltrattar omkring på redaktionen. Den andra gången, ett halvår innan vi flyttade från Klara, kände jag att det var en helt annan arbetsplats. Slipad, vass, hungrig, otroligt målmedveten.

Upplagan gick sakta åt rätt håll. Aftonbladets små team spöade ofta Expressens stora styrkor ute på fältet. Vi jobbade stenhårt och vi jobbade åt samma håll. Och inte minst viktigt, vi hade chefernas förtroende.

Visst, vi konkurrerade med varandra på redaktionen. Men vi hjälpte också varandra.

I maj 1996 köpte norska Schibsted Aftonbladet från LO. Ja inte hela men 49,9 procent. Sen köpte de några procent till och miljonerna formligen forsade in till Schibsteds stora kassakista.

Men LO fick behålla kontrollen över tidningens politiska inriktning. Den struntade norrmännen i, de var intresserade av affären. Som blev fantastisk för deras del.

Vi som jobbade på golvet var mer intresserade av mer närliggande frågor. Som att varje dag kunna ge Expressen på käften.

Expressen hade börjat göra bort sig. De hade fått märkliga chefer som gjorde ännu märkligare satsningar. De hade gjort bort sig grovt alldeles för många gånger och upplagan sjönk.

Vår steg däremot. Men ingen av oss som bara koncentrerade sig på morgondagens tidning och vad som hände här och nu vågade riktigt tro på att vi skulle kunna gå om jätten Expressen som dominerat så totalt under så många år.

Tidningsledningen hade dock koll på läget. Vi var verkligen på väg.

Så plötsligt, den 17 oktober 1996, ringer Niklas Silow hem till mig. Jag var ledig och hörde knappt vad han sa. Det var ett jävla liv i luren.

Silow grät och jag undrade vad det var för katastrof som inträffat:

– Du måste komma in till redaktionen, hulkade Silow.

– Kom in, vi har gått om Expressen!

Jag höll på att svimma.

Sen var det min tur att börja lipa.

Festen på Operaterassen samma kväll blev, ska vi säga episk.

En del av oss ringde Expressen och frågade om vi hade kommit till Sveriges största tidning?

– Ja, svarade växeln rutinmässigt.

– Nej det har vi inte, svarade vi. Inte nu längre!

Det var taskigt.

Ett par dagar senare tog jag morgonflyget till Malmö.

Planet var fullsatt. Alla, jag säger alla, läste Aftonbladet.

När det gick upp för folk att jag jobbade på tidningen började de applådera.

Alla älskar en vinnare.

För 26 år sen klev Aftonbladet ut på nätet. Gratis nyheter.

Vansinne tyckte stofiler som jag, helt övertygad om att allting skulle gå åt pipan.

Hade jag fel?

Jajamänsan, fel är bara förnamnet.

Aftonbladet.se är en framgångssaga av episka mått.

Vi var först ut, vi var uthålliga och det Aftonbladet har gjort har de flesta stora mediehus världen över försökt kopiera.

Hade vi inte hållit ut och kämpat på under de första åren vete fan hur det hade sett ut i dag.

Tekniken var inte direkt bländande, i början var allt extremt primitivt. Mark Comerford som skötte tekniken använde en begagnad Mac-dator som server. Webbserverprogrammet hade han laddat ner från nätet och själv lärt sig använda. Bildbehandlingsprogram hade han aldrig använt tidigare…

Premiären var ett nummer av kulturbilagan, som kom ut varje månad.

Den 25 augusti 1994 föddes Aftonbladet.se. Här är gänget som gjorde det: (fr v) Håkan Jaensson och Anders Paulrud från Aftonbladets kulturredaktion, Mark Comerford från JMK, Bo Hedin från Aftonbladet, Aftonbladets vd Gunnar Strömblad och Thorbjörn Lindskog, JMK.

Foto: LOTTE FERNVALL

I mitten av augusti var allt klart för publicering. Klockan 01 på natten onsdagen den 24 augusti 1994 trängde cheferna in sig på Mark Comerfords lilla kontor för att se den färdiga sajten.

Stämningen var mer uppsluppen än högtidlig, trots att historia skulle skrivas.

Kulturchefen Håkan Jaensson fattade dock galoppen:

– Den elektroniska tidskriften är framtiden eller åtminstone en del av den. I ett större perspektiv kommer de elektroniska motorvägarna att förändra världen. Frågan är bara hur snabbt och i vilken riktning.

Han hade rätt. Som vanligt.

Sen blev det mer och mer.

Lars-Åke Berglund satt på sitt rum på redaktionen och skickade ut saker på kvällarna. Sen tog han tåget hem till Uppsala och fortsatte sent in på natten.

Det var, i sammanhanget, ett gäng glada, tekniska amatörer som satte igång det digitala äventyret.

Men de var alla journalistiska fullblodsproffs.

Sajten stramades upp. Den blev mer och mer en riktig tidning och snart började vi märka hur läsare, utlandssvenskar och turister, började höra av sig. Ofta bara några ögonblick efter att något hade publicerats. Det var mäktigt.

1995 började en egen internetredaktion växa fram.

Vi länkade en gång till en sydafrikansk artikel om det så kallade Sydafrikaspåret, en av de många teorierna kring mordet på Olof Palme.

– Dagen efter ringde tidningen upp oss och sa att de hade haft över tusen läsare från Sverige, säger Marianne Schvarcz, som var en av dem som var med från början.

Det började gå upp för en att en ny tid var i antågande. Eller om den redan var här.

Vi fortsatte med nymodigheterna:

  • Chattar: Först ut var proffsboxaren George Scott, som hösten 1995 var högaktuell inför titelmatchen mot lättviktsmästaren Rafael Ruelas. Scott vann senare matchen och titeln.
    Och i februari 1996 chattade Robyn, då 16 år och ännu rätt okänd.

En 16-årig Robyn chattar med Aftonbladets läsare 1996.

Foto: MATS STRAND
  • Dagens fråga: Tillkom under 1998. Hittills har läsarna svarat på mer än 5 000 frågor, inte sällan med flera hundra tusen svarande per fråga.
  • Webb-tv: Hösten 1996 visades det första tv-klippet på sajten, när svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén meddelade att Nobelpriset i litteratur tilldelats Wisława Szymborska.
  • Live-tv: Den 2 februari 1997 livesändes Rockbjörnen från Cirkus i Stockholm. Nu sänder vi live mest hela tiden.

  • Sport-tv: I september 1997 började Sportbladet sända dagliga tv-inslag. Tekniken var usel, liksom bildkvalitén. Ärligt talat så gick det knappt att se pucken i tv-inslagen, men ändå.
    I dag är Aftonbladets tv-redaktion bland de vassaste. Och bilderna knivskarpa. Du ser pucken.
  • Vi har bloggar och poddar och allt mellan himmel och jord.
  • Och inte minst just nu: Nivette Dawods maratonchatt om coronapandemin som nyligen nominerades till Stora journalistpriset.

Nivette Dawod har skött Aftonbladets livechatt om coronapandemin sedan februari, och nominerades för det arbetet till Stora journalistpriset i kategorin ”Årets röst”.

Foto: MAGNUS SANDBERG

Allt var gratis i början. Men journalistik är en mycket dyrbar verksamhet så vi har börjat att ta blygsamt betalt för en del innehåll på nätet. En ganska naturlig utveckling eftersom ju papperstidningen kostar pengar och ingen tycker att det är något konstigt med det. Över en kvarts miljon läsare är redan Pluskunder och är du det inte redan så rekommenderar jag att du gör dig själv en tjänst och blir det.

Aftonbladet.se har blivit ofattbart stort. Tillsammans med papperstidningen kommer ingen annan ens i närheten av vår räckvidd. Vi når närmare fyra miljoner läsare varje dag. Det är 40 procent av Sveriges befolkning.

Dagen efter årets presidentval i USA hade Aftonbladet – håll i dig – 4,7 miljoner unika besökare och – håll i dig igen – 59,2 miljoner sidvisningar. Det är faktiskt svindlande.

Bland unga, i åldern 16–24 år, är Aftonbladet nästan tre gånger starkare i kategorin nyheter än närmaste konkurrent.

– Liverapporteringen om corona är ett exempel på hur innovativ nyhetsjournalistik i en svår tid kan bidra till samhället och vara en samlande kraft som motvikt till ryktesspridning i sociala nätverk, skrev Aftonbladets chefredaktör Lena K Samuelsson nyligen – för övrigt på samma dag som Aftonbladet satte rekord i mobilen med 2 931 000 läsare.

Lars Johan Hierta hade naturligtvis ens i sina vildaste fantasier kunnat drömma om den här utvecklingen. Inte om så mycket annat som hänt heller förresten.

Han föddes 1801 i Uppsala. Det var samma år som Thomas Jefferson blev USA:s tredje president. Det var flera år innan den första telegrafen uppfanns, nästa 30 år innan Stephenson rullade ut det första användbara ångloket, över 100 år innan bröderna Wright gick till väders. Långt innan bilen, cykeln, telefonen och glödlampan. Långt innan världskrigen och månlandningarna. Han föddes långt innan nästan allting som vi tar för givet i dag ens var påtänkt.

Men ändå. I dag för 190 år sedan släppte han sitt första nummer av Aftonbladet.

Det är hans tidning du läser just nu.

Och om vi har tur och världen inte går under kommer våra efterkommande nog att göra det om 190 år också.

Grattis Lars Johan.

Och tack.

ANNONS EXTERN LÄNK

Blek tänderna hemma - vitare tänder på 30 minuter. Beställ här.

Dentway

LÄS VIDARE

Lena K Samuelsson: Där föddes Aftonbladet

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson och Ellen Norberg
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET