”Jag hade en längtan att vara som alla andra”

VIVI WALLIN

”Jag hade en längtan att vara som alla andra”

VI ÄR EN AV TIO SVENSKAR
– en serie om att ha mixad bakgrund

av Mysia Englund och Nicole Gustafsson
Foto och video: Magnus Wennman

 

Hon ville vara blond, ha snedlugg och heta Annika.

Vivi Wallin var trött på att alltid känna sig annorlunda som tonåring. En känsla hon hade både i Sverige och i Ghana.

I dag är smälta in det sista hon vill. Tvärtom har hon skapat sin egen plattform där hon peppar andra att våga vara sig själva.

Vem är Vivi Wallin?

– Jag är en glad person som har en plattform där jag får vara mig själv – ”Mammasanningar”. Jag får nå ut med ett budskap jag tycker är superviktigt: Att man duger som man är, oavsett område. Sen har jag två barn, Elmer och Knut som är 11 och 13 år. Vi bor med min sambo och hans två barn, så varannan vecka är det fullt ös!

Det låter härligt, en stor familj. Är du uppvuxen med det också?

– Nej, inte alls. Jag är uppvuxen med enbart min mamma och mormor. Jag hade ingen manlig förebild som liten. Och nu bor jag tillsammans med fem killar, haha. Det känns som att det var menat på något sätt.

Vill du berätta mer om din uppväxt, hur träffades dina föräldrar?

– Mina föräldrar träffade i mitten på 70-talet på ett disco i Göteborg. Min pappa hade bott i Sverige i två år. Hans mål med att komma hit var att utbilda sig till agronom för att sedan kunna åka tillbaka till Ghana och starta en plantage. Han kom till Varberg och när han skulle på disco en kväll träffade han en långbent blondin han föll för, min mamma. De blev kära på en gång.

När försvann din pappa ur bilden?

– Mina föräldrar skilde sig när jag var två år, och sen lämnade han Sverige när jag var 4,5 år. Vi hade ingen kontakt alls på nästan tio år.

Hur fick ni tillbaka kontakten igen?

– Det var tack vare min mamma. Hon ska ha all cred. Han drog och lämnade mig med henne, och mamma var sjuk. Men jag var verkligen pappas flicka, och jag saknade honom så fruktansvärt mycket. Varje gång det ringde på dörren tänkte jag: Det där kanske är min pappa. Men det var aldrig han. Den lilla flickan hade så stora förhoppningar och det blev aldrig någonting. Men när jag var 13 fick vi reda på att han var i New York, så mamma bokade biljetter åt oss dit.

Vivi tillsammans med sina föräldrar.

Minns du hur det var när du träffade din pappa igen, i New York?

– Jag vet att jag blev orolig att jag inte skulle känna igen honom när vi stod där på flygplatsen med våra väskor. Men det lovade mamma mig att jag skulle göra. Pappa hade en gul tröja och en stor ballong där det stod ”I love you”. Det var en lättnad. Men en bit in i resan blev jag ledsen för han jobbade hela tiden. Han hade två arbeten och jobbade 18 timmar per dag. När jag kom hem kände jag mig lite besviken. Jag hade byggt upp att min pappa var fantastisk. Jag har alltid känt att något saknas, och tänkt att det var min pappa. Om jag bara skulle träffa honom så skulle jag känna mig hel, men så kände jag inte.

Var bor din pappa nu, och hur är er kontakt i dag?

– Vi hörs av, oftast är det han som ringer till mig nu. Han bodde i USA länge, men flyttade tillbaka till Ghana där han bor i dag. Jag har varit där och hälsat på honom. Första gången var jag 22, 23. Jag vet att jag tänkte: Okej, jag har inte passat in riktigt här så kanske kommer jag göra det när jag åker till Ghana. Men när jag åkte dit har jag aldrig känt mig så annorlunda, och uttittad. Där var jag verkligen inte som alla andra. Det var ju kulturell skillnad. Då tänkte jag : Shit, jag passar inte in någonstans.

Har du alltid känt så, hur var det när du var liten?

– När jag var liten ville jag ha snedlugg. Alla mina kompisar hade det och jag ville vara som dem, svenska och blonda. Jag hade en längtan efter att vara som alla andra och tjatade om att få byta namn till Annika. Jag kände mig alltid annorlunda.

Det var du och din svenska mamma under barndomen, upplevde du att någon påpekade att ni såg olika ut, och hur i så fall kändes det?

– Jag minns väldigt starkt ett tillfälle när jag hade gjort något på gården där vi bodde. En granne kom ut då och skrek något i stilen: ”Åk hem svartskalle”. Jag tror att jag var sex, sju år. Det var första gången jag reflekterade över att jag var annorlunda. Och jag vet inte om det är det tillfället eller liknande som inträffat som har påverkat mig. Jag har alltid känt att jag behöver överprestera för att passa in. Vara extra bra, trevlig, snäll, duktig i skolan och smart. Den känslan har jag haft med mig ända från min barndom.

Vad fick dig att vilja dela med dig av din historia här?

– Nu när jag är äldre är jag glad över den jag är. Jag vill dela med mig för att vi är många på ett eller annat sätt som är mixade, men vi pratar inte om det. Jag tycker det är viktigt att göra det. Jag vill vara öppen med allt som går just för att man känner sig så mycket mindre ensam när man kan dela saker.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Bild och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson och John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron

Av: 

Nicole Gustafsson

Mysia Englund

Aftonbladet

/

Nyheter

/

MIX – en serie om att ha mixad bakgrund

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Marlon Appelgren, Frida Westergård och Mattias Kling
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET