Ta bussen till älgjakten

NYHETER

Gott om fästingar, gemenskap och brakskitar när stockholmarna går på jakt

Foto: i skottlinjen Håkan Melin, en av medlemmarna i jaktklubben Borgen, spanar efter storvilt från sin plats i älgtornet.

Det är som jag alltid har misstänkt.

–?Före strid tömmer soldaten blåsa och tarm, säger Göran Carlsson och knäpper upp jaktbrallorna.

Vi ställer oss på rad i väggrenen och pinkar.

Bakom oss rullar 439:an från Slussen. Några hundra meter bort glider Finlandsfärjorna förbi.

Vi befinner oss på Värmdö. Under ett träd tillsammans med Göran. Han är jaktledare. Han styr jakten. Positionerar ut jaktvårdsklubben Borgens mannar. Via kom-radion håller han skyttarna uppdaterade om hundföraren Björn och jämthunden Rockos framfart. Det var ­Göran som sänkte en fyrtaggare på morgonen.

Hela Görans uppenbarelse – tuggtobak, granris i hatten, torkat renkött som han skär i små bitar med en morakniv – påminner mig om en gammal lumpardevis.

Rätt tid.

Rätt plats.

Rätt utrustning.

– Det stämmer ganska bra även på jakt, säger Göran.

Det stämmer dessvärre sämre på mig. Min jägar­chica fjällrävenjacka – smakfullt sandfärgad – fungerar som en smärre varningslampa. GB-gubben är bättre kamouflerad.

– Utrust­-­ning­­en är väldigt viktig. Jag lägger en del pengar på att ha bra grejer. I år har jag till exempel nya byxor, säger Göran.

Han har en bössa som kostar 33 000 kronor.

– Är man prylbög så är man, säger han och viftar bort några fästingar från yttersidan av handen.

Fästingarna är jägarnas fiende. En av medlemmar na har fått stanna hemma. Han fick borrelia för två år sedan. Han är fortfarande inte tillbaka.

– Ronnie, tidningen har väl betalt en vaccination för dig?

– Nä, men det är kanske dags ­efter det här, försöker jag.

– Försent nu.

Två timmar senare har vi bytt position. Jag och Jörgen Bergmark bevakar ett fält.

Han bekräftar min rädsla för fästingarna.

– Jag har haft borrelia ­ fyra gånger, konstaterar Jörgen kallt.

Min fördom börjar närma sig sanning.

Älgjakt är urtrist.

Mest handlar det om att vänta. All denna onda bråda död; jag ser den inte. Jag och Jörgen sitter tysta på en kulle. Det börjar bli kallt.

– Älgjakten i sig är egentligen rätt tråkig. Det är inte så mycket action. Men samtidigt kan man sitta här i tystnaden och lösa sina vardagsproblem, förklarar Jörgen.

Sedan handlar det förstås om gemenskapen. På kvällarna samlas grabbarna nere i huset. Badar bastu och tar en öl. Sänker kanske en whiskeypinne.

– Det är lite tåbira och brakskitar över det hela, säger Jörgen och skrattar.

Nästa pass.

Följer med Håkan Melin upp i ett älgtorn. Håkan är 2,03 meter lång. Han har 50 i skostorlek.

Han också att han tidigare var kapten i det militära.

Jag tror honom.

Tidigare berättade Håkan entusiastiskt om sin morgon i älgtornet: en snudd på religiös naturupplevelse med dimma tät som sockervadd.

Nu är det snart kväll. Göran har redan börjat snacka om att sätta på bastun.

Solen har gått ned bakom grantopparna. En lågmäld melodi breder ut sig över fältet. Håkan tar fram mobilen. Det är en kompis som jagar i Dalarna.

–?Ja, jo, vi fällde ju en fyrtaggare i morse, inleder Håkan stolt.

Han blir tyst, fortsätter:

– Jaha. Sex älgar? ­Jaha. Och du fällde en kalv? Kul, kul. Verkligen. Jaha, ja, då får man väl gratulera.

Han låter inte alls bitter. Vi sitter tysta. Fötterna har domnat i stövlarna.

– Jag har i alla fall fått se något fyrbent i dag, säger han plötsligt.

Håkan suckar och tittar ut från älgtornet.

– En katt.

Här kan du jaga runt Stockholm

Ronnie Sandahl