”Det jobbigaste var att se pappa plågas”

NYHETER

Emerich Roth chattade om tiden i koncentrationsläger

Emerich Roth, 80, satt i fem olika koncentrationsläger, bland annat Auschwitz-Birkenau.

När han 1945 befriades av de allierade vägde han 34 kilo.

Här är hans berättelse.

Foto: Emerich Roth.

Therese säger: Hur ser du på tiden då du var i Auschwitz?

   Emerich Roth säger: Jag brukar inte grubbla över det som hänt tidigare. Men mardrömmarna kan jag inte bli av med, det är då jag blir påmind.

säger: Vad gjorde de med dig och vad fick du göra under din tid i Auschwitz?

   Emerich Roth säger: Jag tillhör dem som klarade sig relativt bra. Jag blev inte utvald att själv bli torterad. Men kollektiva bestraffningar förekom varje dag och de var ganska jobbiga. Däremot blev min pappa som jag var tillsammans med skjuten i samband med en lång marsch då han inte orkade.

Cecilia säger: Hur gick det till när du transporterades dit?

   Emerich Roth säger: Vi transporterades i boskapsvagnar, cirka 78 personer i en kupé på cirka tio kvadratmeter.

Johnny säger: Vilken barack bodde du i?

   Emerich Roth säger: Jag var i fem olika koncentrationsläger. Jag började med Auschwitz-Birkenau. Jag minns tyvärr inte exakt numret på baracken men jag tror det var barack nummer fem.

Nikki säger: Hur överlevde du?

   Emerich Roth säger: Jag hade tur. Men i extremt svåra situationer, som det rådde i koncentrationslägren, är det inte den fysiska styrkan som är avgörande utan den psykiska. Psykisk styrka får man genom bra självförtroende och bra självförtroende får man genom kärleksfull fostran. Den kärlek jag fick när jag växte upp kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig. I svåra situationer får man också reda på hur stark självbevarelsedriften är hos människan. Man får också reda på att man har en massa dolda krafter.

Cecilia säger: Vilket är det värsta minnet du har från den tiden?

   Emerich Roth säger: Eftersom jag var den ende i det lägret som hade sin pappa med sig så var det jobbigast för mig att se hur han plågades och när han blev bestraffad. Men det värsta och jobbigaste minne nummer två var när vi tvingades bevittna hur två unga pojkar hängdes som straff för att de försökte fly.

Maria säger: Hej. Min farfar var fånge i ett par olika koncentrationsläger, dock inte Auschwitz. Han var inte jude utan partisan. Han berättade ingenting om den tiden, i alla fall inte för mig. Hur var stämningen mellan judar och icke judar i lägren? Skilde sig arbetsuppgifter och levnadsvillkoren, eller behandlandes alla på samma sätt (av fångvaktare osv.)? Tack för att du tar dig tid och har modet att berätta.

   Emerich Roth säger: Jag var i fem olika läger. Kortaste tiden var jag i Auschwitz. Jag var inte i ett sådant läger där det fanns blandade fångar, alltså judar och icke-judar. Men det jag fått höra av andra så behandlades alla fångar lika illa.

Lukas säger: Hur länge kunde det gå utan att ni fick mat eller vatten?

   Emerich Roth säger: Det var i slutändan, då vi fick marschera i flera dagar minns jag att vi var utan mat i två dagar. Men vi åt gräs eller blad, sånt som fanns kvar på träden. Ibland så lyckades vi göra upp litet eld och kunde då koka gräset och allt annat vi fick tag på.

säger: Vad hände med resten av din familj? Mari

   Emerich Roth säger: Jag hade fyra syskon, mor och far, mormor, sex farbröder och 24 kusiner. Av dessa har en syster och jag och två kusiner överlevt.

aJo säger: Dagen ni blev frisläppta, kort hur gick det till?

   Emerich Roth säger: Vi blev inte frisläppta utan befriade när Tyskland besegrades av de allierade 1945. Då befann jag mig i lägret i Theresienstadt, ett läger som befriades av ryska armén. Läs gärna min bok där jag berättar om mina upplevelser under andra världskriget. Bokens titel är "Emerich är mitt namn", Carlssons förlag i Stockholm.

säger: Vet du om några flyktförsök försöktes eller lyckades medan du var i Auschwitz?

   Emerich Roth säger: Jag var i fem olika läger, i Auschwitz den kortaste tiden, cirka tre veckor. Jag vet inte hur många som lyckats fly under den tiden eller överhuvudtaget från Auschwitz. Jag har svårt att tro att någon lyckades fly eftersom bevakningen var så rigorös. Många höga vakttorn kring lägret, många soldater innanför lägret och elektriskt laddade taggtrådar. Däremot har man berättat för mig att fångar begick självmord genom att springa mot det elektriskt laddade staketet.

fredrik säger: Min farfar satt i Auschwitz, han säger att det inte gick att få några vänner bland de övriga fångarna. Vad säger du om det, fick du några vänner?

   Emerich Roth säger: I extremt svåra situationer som rådde i alla läger, då människor från det ögonblick de blir väckta till efter tio tolv timmars arbete somnar, är hela tiden rädda, hungriga och fryser. Då tvingas man tänka på sig själv. Man blir så att säga egocentrisk, vilket inte betyder att man var elak mot de andra. Men någon speciell vänskap som du menar, som man kan knyta i det normala livet har mig veterligen inte förekommit.

Therese säger: Vad kunde kollektiva bestraffningar bestå av?

   Emerich Roth säger: Till exempel armhävningar och knäböjningar tills man stupade. Det gör de när man kom tillbaka efter tio tolv timmars arbete. Ibland om man la av för tidigt, som vakterna tyckte, fick man slag av gevärskolven. Då samlade man lite krafter till för att orka fortsätta. Men sen när man var helt slut tänkte man: nu får du gärna slå ihjäl mig, nu orkar jag inte mer.

rawkboy säger: Anade ni vad som försiggick eller var ni helt ovetande om att människor gasades ihjäl?

   Emerich Roth säger: De som var i förintelselägren längre tid fick reda på vad som hände med dem som bara försvann, det vill säga de gasades och brändes sedan i krematorier. Det var de som berättade för oss nykomlingar. Vi andra fick aldrig komma i närheten av gaskamrarna. Däremot kunde man komma i kontakt med dem som hade i uppdrag att bränna liken. Hela sanningen om det som pågick i det dolda fick man veta genom dokumentation som nazisterna inte hann förstöra.

säger: Vad svarar du dem som förnekar att förintelsen har ägt rum?

   Emerich Roth säger: Jag ägnar inte en sekund, och avråder dig också, att försöka bemöta eller motargumentera dem. Så länge en människa är fylld av hat är det inte sanningen hon vill veta. Tvärtom är det sanningen hon är rädd för, så rädd att hon måste förneka eller förtränga den. Men bland alla de ungdomar som jag mött de här senaste tolv åren då jag hållit föredrag i skolor var det några få som förnekade förintelsen. Men när jag mötte dem senare, när de fått hjälp och kommit på bättre tankar, så sa de själva att "vi visste mycket väl att det fanns hur mycket bevis som helst. Men just då var det bästa sättet för oss att få uppmärksamhet". Ett exempel är Pelle som var så kallad nazist och gick i en skola där jag höll föredrag. Några dagar efter föredraget ringde han mig och sa: "Emerich, jag har börjat tänka och jag börjar förstå att tänka och detta att vara nazist och rasist går inte ihop."

De ungdomar som mår dåligt och har det jobbigt, på grund av svåra hemförhållanden i många fall, de förnekar förintelsen, välter gravstenar, mobbar, skriker "Sieg Heil", gör nästan vad som helst för att få uppmärksamhet.

Läs mer: