"Jag vet precis hur de mår"

För femton år sedan miste Barbro Byström både sin man och sin son i en stor bussolycka i Norge.

När beskedet kom om katastrofen i Finland kastades hon tillbaka i tiden.

- Sorgen är lika stor i dag, säger hon.

Foto: ANNA CLARÉN och ODDMUND LUNDE
Lider än Barbro Byström miste sin man och sin son i en svår bussolycka vid Måbödalen i Norge för femton år sedan.

Året var 1988. En tidig morgon i augusti. Barbro Byström, Kista, väcktes av klockradion. Larmsignalen hade hon bytt ut mot radiofunktion. Knappt hade Barbro vaknat förrän hon hörde den fasansfulla nyheten.

- De sa att det inträffat en bussolycka i Måbödalen i Norge. I bussen fanns en skolklass från Stockholm. Jag förstod direkt att det var de, säger hon.

Make och son

På bussen befann sig hennes son Alexander, 12, och hennes man Kenth, 44. Sonens klass var på väg till Shetlandsöarna. Kenth var chaufför. Inne i en tunnel i norska Måbödalen slutade plötsligt bromsarna att fungera.

I en hastighet på cirka 100 kilometer i timmen körde bussen in i tunnelväggen. Ombord fanns 24 barn - 12 dog. Alexander var ett av dem. Kenth avled på sjukhuset i Bergen elva dagar senare.

- Det kändes som om jag befann mig i en ostkupa. Jag kunde inte ta in vad som hänt, säger Barbro.

Tiden efter den tragiska olyckan träffades de drabbade föräldrarna i Kista kyrka.

Mötena blev Barbros livlina.

- Vi träffades varje dag, klockan fyra på eftermiddagen. Man levde för det klockslaget. Jag vet inte vad jag gjort annars, det fanns ju inga krisgrupper 1988, säger Barbro.

Startade förening

1995 startade Barbro och de andra föräldrarna en nationell förening för föräldrar som förlorat barn.

Föreningen fick namnet Febe och har i dag hundra medlemmar från hela landet. De träffas varje måndag i Kista kyrka, de har en hemsida på internet och håller kontakt med varandra via e-post och telefon.

- Det är otroligt viktigt att få prata om det som hänt och att finnas där för varandra, säger Barbro.

Hon lider med de inblandade i bussolyckan i Finland.

- Det känns som att resa femton år tillbaka i tiden. Jag vet precis hur de mår nu. Deras liv har stannat och just nu lever de som i en ostkupa, säger hon.

- Men livet kommer att gå vidare, man lär sig leva med sorgen. Men det blir aldrig någonsin som förut.

Annacarin Falk