”Jag var inte ett dugg rädd”

NYHETER

Prickskyttens mål: Reportern Tamara

Foto: TRODDE ATT DOTTERN DOG Merab Urushadze, 53, låg hemma i soffan och tittade på teven när han såg sig dotter träffas av en kula. ”Jag trodde hon var död”, säger Merab.

TBILISI. Här skjuts tv-reportern Tamara, 27, i direktsänd tv.

Sedan reser hon sig upp och fortsätter sändningen – i tio minuter.

– Jag ville visa mina nära och kära att jag fortfarande levde, säger hon till Aftonbladet.

Den georgiska tv-journalisten Tamara Urushadze, 27, har precis kommit hem från sjukhuset när vi träffar henne i hemmet i Tbilisis utkanter.

Hon har fått armen omplåstrad, men hon har fortfarande mycket ont.

Tidigare i dag stod hon vid staden Gori och sände direkt i nyhetsprogrammet Moambe i den statliga Kanal 1. Hon berättade för de georgiska tv-tittarna hur tyst och lugnt det var i den krigsplågade staden.

”Brännande känsla”

Då kom skottet.

– Det gjorde ont, först jag trodde att det var en sten, sen såg jag blodet och så kom den brännande känslan, då förstod jag att det var en kula, säger hon.

Hon föll till marken. Kollegorna från tv-kanalen sprang för att hjälpa henne. Allt sändes direkt i tv, via den skakiga tv-kameran. Kulan träffade henne i armen.

Men hon hade tur: Den gick in under skinnet, genom köttet i tre centimeter, sen gick den ut igen.

Har två söner

– De hällde lite sprit på såret, en kollega lånade ut sin skottsäkra väst, och en utländsk reporter gav mig ett bandage. Sen ställde jag mig upp och började sända igen, säger hon.

– Jag var orolig att mina nära och kära hade sett vad som hänt på tv och om jag inte kom tillbaka i rutan så skulle de tro att jag hade dött.

Hon är ensamstående tvåbarnsmamma, pojkarna Skotila 8 och Dada, 1, har hon skickat iväg till mor och farföräldrar långt från Tbilisi. Hon har ännu inte berättat för barnen om att hon blivit skjuten.

– Det säger jag sen, när allt är över och de är tillbaka i Tbilisi, säger Tamara.

”Inte rädd”

I tio minuter fortsatte hon sedan direktsändningen från den plats hon sköts på. Att prickskytten fortfarande var kvar berörde henne inte, säger hon.

– Jag var inte ett dugg rädd.

I direktsändning och med en skottskadad arm berättade hon sedan själv om nyheten.

– Innan skottet kom hade jag precis sagt att ”Elden har slutat och nu hörs inga explosioner längre” efteråt när jag rest mig berättade jag om att jag hade blivit skjuten. Nyhetsankaret ställde frågor och jag svarade, säger Tamara.

Hon har jobbat som tv-journalist i fem år, det första året som redaktör, men nu som reporter på fältet. Trots att hon befann sig i det osäkra området vid ryskkontrollerade staden Gori hade hon ingen skottsäker väst.

– De är slut, de räcker inte till alla journalister, men nu kanske jag kan få en, säger Tamara.

Det är andra gången på bara några dagar som hon hamnar mitt i skottlinjen. När ett georgiskt stridsfordon exploderade på vägen mellan Tblisi och Gori för ett par dagar sedan stod hon 20 meter från stridsvagnen.

I dag bor Tamara med sin pappa i en lägenhet i förorten Didi Digom, i utkanten av Tbilisi. Han låg hemma i soffan, sjuk i feber, när han såg sin dotter skjutas på tv.

– Jag trodde hon var död, säger Merab Urushadze, 53.

Imponeras

Tv-filmen har nu spridits över internet och en hel värld imponeras av hennes mod och beslutsamhet.

– Jag är modig, jag var inte dugg rädd, säger hon.

I morgon tänker hon gå till jobbet igen som vanligt. Men först ska hon upp på sjukhuset och se om sitt förband. En direktsänd frågestund om skjutningen är planerad.

Under tiden försöker hon vila, men det är svårt, telefonen ringer hela tid-en.

– Till och med presidenten har ringt, han berömde mig för min professionalism, säger Tamara.

ARTIKELN HANDLAR OM